Att komma ut

 

Jag har länge gått och gruvat mig, känt mig missanpassad och utanför. Annorlunda och avvikande. Det är inte bra när man känner så i smyg. Och jag vet ju att för många andra har det varit att lyfta en sten från bröstet, när de väl har bestämt sig för att berätta, bestämt sig för att komma ut.

Det är konstigt, det är så lätt att bestämma, men tänk vad svårt det är att hitta rätt tillfälle. Det gick månader, och jag gick som på nålar hela tiden, för jag ville vänta tills den ultimata stunden dök upp. Ibland var det nästan där, och jag började:

-                        Jag….

Men så vart jag avbruten och samtalet drog iväg åt annat håll, och tillfället var förbi. Men för några veckor sedan bestämde jag mig definitivt. Nu, sedan får tillfället se ut hur det vill. Vid fredagsfikat ska jag, hur det nu än ser ut. Och jag gjorde det. Mitt i diskuternadet om senaste melodifestivalen ställde jag mig upp och sade:

-                        Jag har en sak att säga.

Högt och tydligt sade jag det, och det blev dödstyst. Man kunde ha hört en knappnål falla, men det enda som hördes var mina hjärtslag.

-                        Jag är heterosexuell!

Så var det sagt. Och mina arbetskamrater bara smålog.

-                        Men det har vi väl vetat länge.

-                        Vi tycker om dig ändå!

-                        Det är inget fel med det.

Det kändes så skönt, så befriande, och i den euforin ville jag bara fortsätta med mina bekännelser. Jag ville ha allt på bordet, så oförståndigt lätt kände jag mig. Så jag lade till:

-                        och jag älskar min fru.

Men där gick gränsen, det var mer än frigjordheten kunde tåla. De glada tillropen tystnade med en gång och det blev en lång pinsam tystnad innan Kent harklade fram:

-                        Jaha, jobbet kallar.

Han reste sig och de övriga med honom, med misstänksamma blickar på mig. Av Eva fick jag en klapp på axeln, medan hon tittade bort.

-                        Det blir nog bra, ska du se.

Hon försöker alltid vara förstående mot alla. Ingen annan sade något, de bara försvann till sina rum.

Och sedan dess har jag mest fikat för mig själv. Jag är helt enkelt missanpassad och utanför, annorlunda och avvikande. Men nu vet i alla fall alla andra det också. Men om det känns skönt, nej, det gör det inte Jag vill ju vara som alla andra.

Även om jag älskar min fru.

 

© Leif Svensson 2008

 

 

http://www.ickepoesi.com