Bara ett glas vin



Hon kände på sig att det var slut. Det var första gången hon var inlagd på sjukhus och det smärtade. Inte så mycket den brutna lårbenshalsen som förtretligheten att ligga till last, att som ett kolli vara fjättrad till sängen och stirra tomt i taket. Hon borde väl vara på benen snart, men det var något som inte stämde, hon var så förtvivlat trött. När Erik kom på besök orkade hon knappt argumentera med honom. Han behövde tjat för att han skulle äta ordentligt, och sköta sig för övrigt också. Han borde naturligtvist skaffat sig en kvinna, inte gå hemma hos mor. Fast det var gott att ha honom där. Nog borde hon berättat det för honom, åtminstone en gång och speciellt nu när det led mot slutet. Fast det var den här tröttheten.  ”När jag lämnar det här stället blir det i horisontellt läge, nu kallar min skapare på mig”.
Erik och Olof sade emot förstås, men hon visste ändå. Och nog skulle det bli gott. Nog skulle det bli skönt att sova, slippa slit och framförallt slippa frysa. De sista åren hade hon varit ständigt frusen. Det är klart att en gammal gumma som hon inte hörde hemma i en stuga utan vatten inne och med ett kallt och dragigt utedass. Sista vintern hade varit bister, hon kände hur den kramat livslusten ur henne. Erik hade klart visat att han varit bekymrad, men han visste att hon inte tolererade det där pratet om ålderdomshemmet.
”Du får det bra där”, men längre än så lät hon honom aldrig komma.
”Prata inte strunt pojk”, svarade hon, och även om hon inte var lika stark som förr, så sade han inte emot. Han hade aldrig sagt emot. Kanske det skulle varit bra om han stått på sig någon gång? Var det verkligen hon som kväst honom så? Skulle hon få lida för det och för allting annat nu, när det var dags att möta sankte Per? I kyrkan hade hon inte heller varit speciellt flitig besökare de sista åren. Eller egentligen inte sedan Nils dött. Hon kom inte överens med prästen, annars hade hon väl kallat honom till sig nu. Det hade varit gott med ett gudsord och en förlåtelse, men inte att hon skulle erkänna det för honom. Nej, det där med prästen fick allt vara. Hon suckade,   

 

Plötsligt var de där allihop. Eller åtminstone dom man kunde förvänta sig, dom som fortfarande bodde kvar på ön.
”Hur mår mor?”
Hon hostade lätt.
”Hemskt.”
Det blev en lång tystnad.
”Önskar mor någonting?”

 Den gamla kvinnan lyfte försiktigt handen och vinkade avvärjande.
”Men någonting, mor?”

Hon tänkte en stund.
”Det skulle vara ett glas vin då.”
”Vin, men mor har väl aldrig druckit vin?”
De började mumla runt omkring henne.
”Men hon har aldrig druckit vin i hela sitt liv. Man får väl inte ta in vin på ett sjukhus. Vill du inte ha choklad istället? Vin, vad är det för påhitt?”
”Jag önskar vin och inget annat! Lämna mig ifred nu, jag ska sova!”
Utbrottet såg ut att ha tagit musten ur henne, hon föll tungt tillbaka mot kuddarna, och det verkade faktiskt som hon somnade omgående. Hennes barn smög chockade och tysta ut.
”Hon måste blivit tokig, inte kan vi smuggla in vin till henne.”

”Vill hon ha vin så ska hon väl få det!”
Det var Inga som menade. Den yngste och mest obstinata av syskonen, och kanske den enda som åtminstone emellanåt hade stått upp emot moderns nycker. De andra tyckte nog att det låg något av orättvisa i det faktum att hon trots det var älsklingsbarnet.
”Ja, jag är i alla fall inte med på det, hon kan ju dö!”
”Dö, det kommer hon att göra ändå!”

”Vadå, varför ska hon dö, hon har bara brutit benet!”
Inga suckade.
”Hon är urinförgiftad, hon kommer att dö av det. Vår mor kommer att dö och jag tycker hon ska få sitt vin, om det nu är det hon önskar!”

Det blev en lång tystnad innan Erik sade:
”Jovisst, men ordnar du det då?”
”Javisst, det är klart att jag ska ordna det.” Inom sig tänkte Inga att de andra inte hade tillräckligt mod ens för att smuggla in litet vin på ett sjukhus.

***

Hon smög in utanför besökstid, med en liten flaska som hon fyllt med vin och några pappersmuggar i handväskan.
”Du får gömma flaskan under tidningarna”, viskade hon.
”Gud signe dig, flicka”, svarade modern och gjorde sedan något totalt häpnadsveckande. Hon tog sin dotters hand och pussade den lätt.
”Gå nu flicka, innan dom kastar ut dig!”
Inga smög ut, och den handpussen skulle hon aldrig berätta för någon. Så småningom skulle minnet växa över och hon skulle inte ens själv längre vara säker på att det verkligen hade hänt.

***

Det snarkades och snörvlades runt om henne. Hade hon varit frisk hade hon rutit till, men nu var hon inte det, och hade hon varit det så hade hon ju inte varit här. Ett litet småleende kunde anas om nu någon hade tittat åt hennes håll. Det var släckt på avdelningen, men här blev aldrig riktigt mörkt, det var fullt med småljus och det kom också in ljus genom fönstret, inte som hemma där det var mörkt när det var mörkt.

 

Hon smusslade fram vinflaskan och en mugg, hällde darrande upp den röda vätskan. Hon läppjade en aning och konstaterade att det smakade surt. ”Nåja”, tänkte hon. ”Det duger för en gammal käring som mig!”

Hon gömde flaskan och placerade muggen på sängbordet. Så knäppte hon sina händer, för första gången på mycket länge. Tyst mumlade hon för sig själv en fader vår, och sedan:
”Käre Gud förlåt mig mina synder, jag vet att jag borde gjort annorlunda med mycket, men du borde faktiskt också gjort annorlunda med en hel del. Trots allt har jag försökt, och barnen har vuxit upp och sköter sig. Till och med Erik, fast han är sjuklig. Något borde jag räknas till del i det, några plus finns väl också på mitt konto? Men käre Jesus, ge mig förlåtelse även om jag inte har någon präst.”
Hon tömde muggen i ett svep, och satte tyst tillbaka den på bordet med ett ”Amen”.

 

©Leif Svensson