Gränsland

 

"De glor på mig, alla djävlar glor på mig. Vad vill dom? Alltid är det något , alltid vill dom något. Dom kan dra åt helvete allihop, jag hör i alla fall inte hemma här". Emelie reste sig så häftigt att stolen ramlade bakåt med en smäll. Samtalet runt middagsbordet avstannade i samma sekund. Inga rörelser, som ett fotografi. Och en gemensam tanke, "nej, inte nu igen".

På väg ut kastade Emelie en hastig blick i hallspegeln. Högerkinden hängde blålila. Som en säck. "Och det satans spegelfolket jagar mig".

Hon rafsade hastigt igenom ytterkläderna, bra skörd, tre plånböcker. "Dom får skylla sig själva, jag tar bara det som är mitt", tänkte hon när hon hängde Evas päls över axlarna. Allt hade gått så fort att de övriga middagsgästerna inte hunnit reagera. Vana, men ändå chockade. "Vi måste ju tro, visa att vi litar på henne".

Emelie stegade iväg på det karakteristiska sätt hon alltid uppvisade när sjukdomen slog till i hennes hjärna, knuffande sig fram bland människorna. En och annan försökte protestera, men då var hon redan långt bort. Vid NK slank hon in, köpte 4 flaskor parfym och några burkar som hon inte visste vad de innehöll. Betalade från morbror Bengts plånbok, han som alltid går omkring med mycket pengar på sig. Hon slängde till försäljerskan en extra hundralapp. "Du ska väl ha lite dricks också, för helvete". Expediten tittade långt efter henne.

På väg ut såg hon sin spegelbild i glasdörren. Blågröna horn i pannan. "Fan, den djävla expediten hör till spegelfolket, nu står hon därinne och hånskrattar. Alla skrattar åt mig. Kniven, var i helvete är min kniv". Hon sökte hysteriskt genom fickorna, ingen kniv, inte hennes jacka."Va fan har dom hängt på mig den här djävla pälsen för". Hon sparkade glasdörren utan att känna smärtan i foten, och vände tillbaka in i affären, bort mot husgeråd. Där hittade hon en stor fin kökskniv som hon stoppade ner innanför livremmen i jeansen. Ville tillbaka till parfymexpediten. Tog för stora kliv i trappan så att kniven stack henne i låret. Kände förvåning över det varma blodet som rann nerför benet. Expediten var inte på sin plats. Emelie irrade runt, letade bland montrarna. Stod återigen öga mot öga med sin spegelbild. Ansiktet rann runt i cirkel, en stor röd köttig massa med ett svart hål i mitten. Hon orkade inte, inte mer, inte då. "Morsans djävla fel, allt är morsans djävla fel".
Tanken, hjärnan, världen blev grå, tyst, ihålig. Hon gick sakta ut ur affären, lämnande små blodfläckar från hennes skadade lår.

Utanför, på gatan. Hon såg odjuret komma emot henne med lysande ögon och grinande käft. "Ta mig då för helvete", skrek hon och stoppade huvudet i monstrets gap.

Döden var ögonblicklig, spårvagnsföraren hade ingen chans.

 

©Leif Svensson
www.ickepoesi.com