DrängMats

 

Mörkret föll. Vintergatan tände sitt band över himmeln och augustimånen skapade ett trolskt skimmer över klipporna och husen i byn. Monika stod i köket och diskade upp det sista efter kvällsmålet, när hon såg en man komma uppåt vägen. Det var något med figuren som fick henne att haja till.
- Vad sysslar han med, viskade hon lågt för sig själv.
Det var en kortbent krumväxt ovårdad man med långt tovigt hår och spretigt skägg, som haltande släpade på en stor otymplig säck. Monika kvävde snabbt impulsen att gå ut för att se vem det var, han verkade skrämmande på något vis så hon vågade helt enkelt inte. När mannen kom i jämnhöjd med köksfönstret vände han upp ansiktet och såg rakt på henne. Hon frös till och vågade knappt andas.
- Gud, vad är det där för en, tänkte hon och slöt ögonen.
När hon öppnade dem igen, var han borta. Den kvällen låste Monika ytterdörren med två slag och såg noga till att alla fönster var ordentligt stängda.

 ********

Det var natten till 15 november 1737 och höststormen slet i husen i den lilla byn på svenska västkusten. Alla fiskebåtar var väl i hamn, så människornas boningar var mörka, man försökte stjäla sig till en aning nattro.
Fast den som hade haft en ugglas ögon kunde anat en skugga kämpa därute i ovädret. Ett litet människobarn som stretade emot det piskande regnet och kastbyarna. Det var Johanna och Petters Carolina på väg mot byns kapell. Frysande, genomvåt och gråtande ramlade hon till slut in på den lilla kyrkans trampade jordgolv, där hon blev liggande medan dörren slog i vindarna.
Ett näst intill totalt mörker rådde därinne, men Carolina kände byggnaden. Hon visste hur bänkarna stod, hon visste var prästen höll sina predikningar och hon visste var Jesus hängde på sitt kors. Det var emot honom hon kröp.
En liten ensam gråtande och sargad flicka på sitt åttonde år ställde sig på knä i en kall och fuktig träkyrka, hötte med sina små nävar och skrek som för att överrösta stormen därute. Men det lyckades inte, hennes rop dränktes av ovädret trots att hon skrek tills luften tog slut, tills utmattning och feber fick henne att svimma av.

Det blev aldrig bekant vad som hänt Carolina den natten, bara att två förtvivlade föräldrar sökt hela förmiddagen efter sitt försvunna barn, och att Johanna fann henne till sist, när hon drog sig till kapellet för att be Gud om hjälp. Därinne fann hon sitt barn, mer dött än levande.
Kroppsligt hämtade Carolina sig så småningom, men något hade satt djupa sår i hennes själ. Efter den natten talade hon aldrig mer, bara betraktade världen genom stora blå oförstående ögon Och aldrig mer hörde man henne gråta.
Men hon var ett duktigt barn som alltid utförde de sysslor som hennes mor gav henne, alltid mer samvetsgrant än något av hennes syskon. Carolina kunde man lita på.

Kanske Johanna anade vad som hänt den natten, för dagen efter slängde hon ut DrängMats ur stugan. Han försvann bort mot Uddevalla och det sades att han gått till sjöss.

********

 Mats var nog den märkligaste sjöman som Torsten någonsin seglat med. Det var de åren som han gick med en oljetanker på Venezuela, som han lärde känna honom. Ja, lära känna var väl att ta i, för Mats höll sig alltid för sig själv. Knappt talför och alltid skitig och ovårdad höll han sig borta från dom andra, och de andra höll sig borta från honom. När de låg i hamn tog han sin enorma säck och gick iland. Ingen vet vart, men han var alltid tillbaka i tid, och med sin säck möjligen en aning tyngre.

- Låt honom vara, sade kaptenen, om någon kastade gliringar.
Mats fanns på båten för sin råstyrka och sin oräddhet. När stormarna rök ute på Atlanten var han värd sin vikt i guld, kaptenen ville absolut inte bli av med honom.
Det vävdes naturligtvis myter runt Mats. Den grövsta sade att han var djävulen själv, på jakt efter förtappade själar, en annan att han skulle vara den ende överlevande från den flygande holländaren. En historia sade att han åkte världen runt och samlade på sig människors sorger. Men ingen frågade Mats om saken, och skulle någon ha gjort det, skulle han ändå inte fått något svar.

 

© Leif Svensson