Historien om en vanlig man som levde på hoppet

 

Hans mor upptäckte det redan när han var en liten bebis. Det skrämde henne, det skrämde henne nåt så infernaliskt att hon vid ett par tillfällen var nära att kväva pojken. Det var när hon pressade honom alltför hårt för att han skulle ligga still i sin säng.

Som tur var slutade han upp med sin egenhet. ”Det har väl växt bort”, tänkte mamman och låtsades att hon hade ett helt normalt barn.

Men sanningen var att barnet hade fått skräck för att göra det som var hans speciella egenhet. Han förstod, trots att han inte var mer än några månader och varken kunde gå eller prata, så förstod han att det han gjorde var så hemskt att till och med hans mamma ville döda honom. Han förstod, slutade och glömde bort sin förmåga.

 

Den kom tillbaka när han var i 10-årsåldern. Som en lustkänsla, en kittling i magen och under fötterna. Han visste inte hur han gjorde, men trots det hade han kontroll. Jo, det var nog så att det var i de situationerna som han verkligen kände att han hade kontroll. Fullt ut och lycklig. Fast han förstod att det inte var helt ok att visa sina färdigheter för andra. Att han måste hålla sin hemlighet för sig själv. Att ingen, ingen någonsin skulle få reda på att han kunde flyga.

Han kände sig tvungen att smyga med det. På kvällarna när det var släckt och han låg ensam i sitt rum svävade han försiktigt någon decimeter ovanför madrassen, gömd under täcket. Bara för att det var skönt. När han hade möjlighet gick han iväg ensam till skogen, där han kunde flyga på riktigt Upp bland trädkronorna och ibland ändå högre. Då kände han en sådan lycka att han grät glädjetårar.


Katastrofen och slutet för hans lycka kom när klassen hade gymnastiktimme. Friidrott och längdhopp stod på schemat. Det var uttagningar till skolmästerskapen. Arne var inte framstående i någon sport, han var den som alltid blev vald sist, den som ingen ville ha i sitt lag. Längdhopp var inget undantag. Hans hopp mätte 1.50, och Benke som  hoppade 3,70 höll på att skratta sig fördärvad åt hans ynkliga försök. De andra skrattade med Benke, till och med fröken. Det är inte roligt att bli skrattad år.
När det var hans tur igen, tog han därför i litet extra, koncentrerade sig länge och satte fart. Han hade inte tänkt använda sig av sin förmåga, det bara blev så. Precis vid uthoppet kände han den där lyckokänslan och pirret under fötterna, och han flög. Han flög långt utanför hoppgropen innan han sansade sig och hejdade flygningen. Det blev dödstyst. Frank och Göran tog måttbandet och mätte, samtidigt som deras fröken halvsprang fram mot Arne, alldeles röd i ansiktet. Detta låg utanför hennes fattningsförmåga och något sådant ville hon absolut inte vara med om. Hon smällde en örfil på Arne så att han for i backen, och utbrast:

”Du är tamigfan inte riktigt klok, ett djävla missfoster.”

Göran rapporterade hoppets längd till 10 meter och 45 centimeter, och då måste man ha i minnet att detta var innan Bobby Beamons berömda hopp på 8.90 i Mexico City 1968.

”Världsrekord”, sade Frank smått chockad.

”Det var övertramp”, konstaterade lärarinnan kort. ”Nu slutar vi för idag.”

Och sedan var det som om detta inte hänt. Ingen av de som var där trodde, med lite distans, inte heller att det hade hänt. Arne måste ha satt i fötterna utan att de hade sett det.

 

Till och med Arne bäddade in händelsen långt bak i den undermedvetna delen av sin hjärna. Att bli kallad ”inte klok” och ”missfoster”, tog honom hårdare än örfilen, även om den sved länge efteråt. Han ville ju vara som alla andra. Han ville vara vanlig. Och så bestämde han sig för att vara just det, vanlig. Ingen skulle få kalla honom missfoster någon mer gång.

Detta beslut tog sig så småningom uttrycket att Arne blev vanligare än alla andra. Vanligare och tråkigare. Han slutade flyga, och i och med det slutade han att vara lycklig, även om han inbillade sig att han levde ett lyckligt liv.

 

Och visst kunde Arnes liv se lyckligt ut för en utomstående. Han gick ut ekonomisk linje på gymnasiet med toppbetyg, gjorde lumpen och blev sedan tjänsteman på Länsstyrelsens ekonomienhet, där han snabbt avancerade till kamrer. Med nya tjänsten och lönen som följde tyckte han att det var dags att slå sig till ro. Han hittade Sonja att gifta sig med och de köpte ett radhus och skaffade ett barn. En flicka som de döpte till Margareta, efter Arnes farmor.  Och så hade han det som var den svenska familjens tecken på framgång och lycka. Hustru, hus, barn, en Volvo herrgårdsvagn och ett liv som gick sin gilla gång utan några stora åthävor men också utan några stora konflikter.

 

Arne var väl litet oroad i början, när tösen var liten, men till hans lättnad visade det sig att Margareta växte upp till en snäll och välartad flicka, med båda fötterna på jorden och utan att visa några tendenser till utsvävningar. Hon verkade alltså inte ha ärvt Arnes förmåga att flyga, och hon var precis så vanlig som Arne någonsin kunde önska sig.

 

40-krisen slår obönhörligt, även mot en tjänsteman på Länsstyrelsen, och trots avancemang till avdelningsdirektör. Margareta hade flyttat hemifrån för att studera statistik på universitetsnivå och Sonja engagerade sig politiskt i folkpartiet. Arne kände sig ensam och övergiven.  Han försökte lösa upp sina knutar genom ett patetiskt förhållande med Sofia i växeln. Det ledde inte längre än till några trevande kyssar under en lunch. Tråkigheten hade växt sig fast i honom och han visste inte hur han skulle hantera en 23-årig levnadsglad kvinna. För henne var det en lek som hon avslutade innan den börjat. Arne hade blivit sedd och ratad. Det var inte uppbyggande.

 

Då kärleken är förmenad är det mest mat som kan trösta en medelålders man som insett livets tröstlöshet. När maten blir till tröst blir mannen plufsig. Arne var en kort man, och med tilltagande fetma blev han också en lat man. En kort, lat man. Det var kanske därför, eller kanske det också var för ledan han kände. Att inget betydde något längre.

Så en dag var han på stormarknaden för att handla, och han letade länge efter de chokladkex han ville ha. De var undangömda högst upp på en hylla, utom räckhåll för en kort plufsig tjänsteman. I det ögonblicket kom det över honom, som om han inte valde själv. Han ville ju ha de där kexen och ingen människa var i närheten. Kittlingen under fötterna spred sig i hela kroppen när han upphävde tyngdlagen, och så svävade han lugnt och värdigt upp mot högsta hyllan och ner igen med de åtråvärda kexen. Han log för första gången på mycket länge. ”Fan, om jag bryr mig”, tänkte han.

Det var som en 30-årig tyngd hade släppt, när han insåg att det var flygningen som gav honom livets lyckokänsla. Att det bara var dumheter att hålla det tillbaka, dumheter att försöka leva ett vanligt liv, när man inte är vanlig. ”Kalla mig missfoster”, tänkte han, ”men jag ska tamejfan flyga när jag vill”.

Nåja, han höll det ändå i smyg. Flög för sig själv hemma i radhusvillan, eller på någon öde plats ute i naturen. Helst någon skog, då mindes han också sin barndoms flygturer.
Äntligen visste han vad som gjorde livet värt att leva och han förbannade sin dumhet att inte tillåta sig detta under så lång tid.

 

Sonja kom på honom till slut. Arne trodde att hon var på möte, men hon satt i tv-fåtöljen och sov. Han flög liggande horisontellt, från köket och så tänkte han sig en sväng i vardagsrummet och tillbaka igen. Det var hans vanliga runda – köket, vardagsrummet och så upp på andra våningen och ner igen. Sedan brukade han sväva, eller mer ligga och flyta i luften i vardagsrummet. Sonja vaknade till när han kom in i rummet, inte för att han gjorde något väsen, utan bara för att hon kände att hennes make sedan många år var i närheten. När hon såg honom hängande vid kristallkronan, skrek hon till, förståeligt nog. ”Herregud Arne, vad gör du?”
”Flyger”, svarade Arne lakoniskt, eftersom det var det han gjorde, och eftersom han inte kom på något bättre sätt att förklara sin belägenhet.

”Sluta genast med det”, skrek Sonja. Det var första gången någonsin som Arne hört Sonja skrika. Han landade mjukt i soffan.
”Det är inte klokt, du är inte klok, inte ens Jesus kunde flyga.”
”Jo”, svarade Arne. ”Han flög till himlen.”
”Jamen det var ju när han var död och dessutom på ett moln. Du är väl inte död heller!”

Det var ett påstående, men Arne funderad på det en bra stund. Om han kanske var död. Eller han kanske drömde. Men då skulle hela hans liv ha varit en dröm. Tja, kanske det. Fast det hjälpte honom inte, för om det var en dröm eller om han var död, så visst han inte hur han skulle göra för att vakna. 

”Men jag skadar ingen med mitt flygande”.

”Jag vill skiljas”.

Sonja ville skiljas direkt, hon ville ta sina saker och bara flytta. Hon ville aldrig se Arne mer. Hon ville inte bo ihop med en man som flög omkring i lägenheten. Framförallt tyckte hon inte om att han gjorde det i smyg för henne, att han aldrig berättat.
I sanningens namn måste man säga att detta med att skiljas, inte var en helt ny tanke för Sonja. Hon hade tröttnat på sin tråkvanlige make för länge sedan, och egentligen bara gått och väntat på någon anledning. Men Arne gav henne aldrig någon sådan. Inte förrän nu, och nu ville hon smida medan järnet var varmt.
”NU, GENAST”, skrek hon
Arne förstod, han var tillbaka i längdhoppsgropen. Han var ett missfoster. ”Det är bättre att jag går”, sade han.

Det tog en kvart för honom att packa sin portfölj, ta på sig sin hatt och överrock, pussa sin fru på kinden för sista gången och lämna sitt radhus. Han stod en kort stund på farstubron och funderade, sedan såg han sig om och konstaterade att inga grannar var synliga. Han gjorde ett litet hopp och flög sin väg rakt upp mot molnen, en liten kort knubbig tjänsteman med sin portfölj.
Han försvann som en liten prick mot himlen för att aldrig någonsin mer synas varken i radhuslängan eller på Länsstyrelsens ekonomienhet.
Vart han tog vägen, vet jag inte, men om ni ser en liten knubbig man med hatt och överrock flyga omkring behöver ni inte bli rädda. Han är inte farlig, det är bara en lycklig man.

 

 

 

 

© Leif Svensson 2007

 

http://www.ickepoesi.com