Saknar du Gud?

(eller vad kan gömma sig i en hattask)

 

 

När man möter Gud vet man att det är så. Det är en upplevelse liktydigt med att bli kär, man bara vet. Och jag visste, det var otvetydigt så att det var Gud jag mötte. Det som förvånade mig var att han var så liten. Och att jag fann honom instängd i faster Elidas röda hattask, ni vet en sådan där sak i styv papp som fina damer förvarade sina hattkreationer i förr i världen.

 

Vädret var regnigt grått och jag hade fått ett uppdrag jag var måttligt förtjust i. Som enda överlevande släkting till min faster blev jag i stort sett tvingad att ta hand om hennes kvarlåtenskaper. Hon lämnade efter sig en femrumslägenhet i Landala, full med skräp och bråte. De upphandlare av bohag som jag fick kontakt med, kom dit, ruskade på huvudet och menade att det här fick jag ta hand om själv. Det var bara till att hyra en container.

 

Så jag bar och bar eftersom det givetvis inte fanns någon hiss i huset, och jag snubblade tretton gånger på trappsteg 7 som hade en lös bräda (jag räknade varje gång för att undvika, men likt …). Så var det då den där hattasken längst in i klädkammaren, på högsta hyllan. Den var röd, det anade man under dammlagret, och den var stängd med en läderrem som gick genom två hällor på var sida om locket. Vad det var som fick mig att öppna den, det vet jag inte. En känsla förmodligen. Jag ställde den på diskbänken, lossade på läderremmen och öppnade locket, och där var han – Gud. Ett högst oväntat innehåll.

Och som sagt, att han bara var knappa decimetern stor var förvånansvärt. Han undslapp en gudomlig suck av lättnad över att få andas frisk luft. Jag minns mycket starkt hur jag i det ögonblicket fylldes av någonting som var större än den där figuren i hattasken. Frid, kanske. Eller möjligen en andlig upplevelse. Fast det kan också ha varit ren förvåning blandat med en smärre chock. Jo, just chock. Det är väl inte så konstigt, de flesta människor blir chockade när de möter honom.   


Gud är som sagt liten, och för att ni ska få en bild av hur han ser ut, ska ni föreställa er en trädgårdstomte utan skägg. Faktiskt är Gud renrakad. Det är ju förvånansvärt efter att ha varit instängd i en box, men mirakel är ju hans specialitet. Han bär dessutom en blåprickig slips.

-         Tack.

Det var vad han sade, medan han plirade mot ljuset och strök av litet damm från rockärmarna. Man borde kanske kunna förvänta sig någon mer upphöjd kommentar än ett vardagligt tack, men även en gud kan möjligen ha svårt att finna ord efter en så lång tids instängdhet. Om nu ett väsen som funnits i all evighet och dessutom har skapat denna världen har tidspreferenser av sådant slag. Hursomhelst så replikerade jag på hans tack med ett artigt

-         Åh, det var så litet så.

-         Inte alls. Finns något jag kan göra för dig i gengäld?

-         Tja, du kan hjälpa mig tömma lägenheten, undslapp det mig, samtidigt som jag insåg att denna lilla figur inte kunde vara mycket till hjälp. Lägenheten var faktiskt inte halvtömd än.

Men man ska aldrig underskatta en gud, det ska man inte. Han kisade med ögonen, lyfte vänster hand och pekade med sin tumme mot fönstret. För en knapp sekund for det som en rysning genom min kropp, eller kanske som en kort suck. Och faktiskt, lägenheten var plötsligt helt tom sånär som på köksbordet, en stol, kökslampan över bordet och en röd hink med skurborste och städtrasa i. Alltså precis det som brukar vara kvar när man har tömt en lägenhet.

-         Oj, sade jag. Vart tog grejerna vägen?

-         Det som var skräp är slängt, det som var värt något är sålt. Det finns nu 33.124:- insatt på ditt bankkonto, det är vinsten av försäljningarna.

-         Wow, sade jag, som hade tänkt slänga alltihop.  Det här med att ha en Gud i närheten artade sig riktigt bra. Men trots det fantastiska jag nyss varit med om började tvivlet gnaga. Det måste vara någon slags illusion ändå, hela situationen var så absurd att något måste vara fel. Jag fick en önskan om mer bekräftelse. Visst kände jag att jag hade Gud framför mig, men jag trodde inte på mina känslor.  

-         Kan du göra fler mirakler?

-         Hurdå mirakler?

-         Tja, så som du gjorde förr, på det sätt som man läst om i bibeln. Som att bota sjuka, eller väcka upp döda till exempel.

Detta retade honom, det märktes tydligt.

-         Tvivlar du på mig, frågade han och ögonen vredgades.

-         Nej, nej, inte alls, retirerade jag. Jag visste ju från konfirmandundervisningen att tvivlare inte är någonting som Gud är speciellt förtjust i. Fast han märkte naturligtvis att tvivlade var precis vad jag gjorde.

-         det räcker inte med en städad lägenhet, det ska vara uppväckta döda också, fräste han.

 

Samtidigt knackade det på dörren. Mitt handlande då var rent instinktivt, det var i alla fall inte frukten av något djupare tänkande. Jag tog nämligen med en för mig snabb rörelse tag i hattasklocket och stängde in Gud igen. När jag gjort det hördes ett svagt stönande från honom, samtidigt som jag fick en fruktansvärd kramp i mellangärdet, något som gjorde mer ont än något jag varit med om tidigare i livet. Jag föll omkull på golvet och kröp ihop i fosterställningen. Anfallet varade någon minut, sedan släppte smärtan helt

Knackningarna på dörren hade blivit till bultande.
Jag drog remmen runt hattasken, knäppte spännet och gick för att öppna. Därutanför i trappen stod min döda faster. Fast nu var hon i allra högsta grad levande.

Jag tänkte att fan i helvetes gud, hur kan du vara så urbota dum att du uppväcker min faster från det döda när du precis har tömt hennes lägenhet. Jag inser naturligtvis så här i efterhand att det är ett hädiskt sätt att tänka, och jag kommer förmodligen att få lida för det. Om gud kan finnas i hattaskar så existerar säkert skärselden också. Men gjort är gjort.

 

Min faster var som sagt väldigt levande, och hon var inte glad. Enligt hennes sätt att se det hade hon inte alls varit död, hon hade inte ens varit sjuk. Så nu undrade hon, med all rätt, det måste jag medge, vad jag sysslade med och varför det inte fanns några möbler i hennes lägenhet. Stämningen blev tidvis ganska hätsk, och jag fick använda all min diplomatiska förmåga för att få faster i någorlunda diskuterbart skick. Diskussionen gick ut på att jag kröp på knä för henne, bedyrade henne evig kärlek och att vi tillsammans skulle se till att hennes lägenhet blev beboelig igen. Så enkelt som jag beskriver det, var det förstås inte, det gick åt många tårar, vita lögner, lismande och lovande. Så det var först framåt morgonkvisten vi hade blivit något så när överens om hur vi skulle hantera situationen. Lösningen var att jag skulle ta med faster på en inköpstur till möbel och bohagsaffärer, och inte nog med det, jag skulle förstås få betala för inköpen. I gengäld skulle faster inte anmäla mig till polisen. Det var nog ren trötthet som gjorde henne medgörlig, och att jag erbjöd att köra henne till ett hotell. Jag behövde ju sova själv också, men jag hämtade hattasken på vägen hem.

Från och till under hemresan hördes som ett hånskratt från den, men det var nog tröttheten som spelade mig ett spratt, men jag tänkte i alla fall ”skrattar bäst som skrattar sist”.   

 

Jag lovar er att 33.124:- inte räcker långt när man ska fylla en lägenhet, allrahelst till en äldre dam. Alla mina besparingar gick, plus ett par nya inteckningar på huset. Enda sättet att få tillbaka något av mina pengar är att faster faktiskt dör, men jag misstänker att Gud kommer att ge henne ett osedvanligt långt liv. Så brukar det ju bli med människor som han uppväcker från det döda.

 

Och Gud, undrar ni förstås och det gör ni alldeles rätt i, för det har jag gjort själv. Vad gör man när man har fångat Gud? Ber att få tre önskningar uppfyllda om man släpper ut honom? Nej, jag har surt fått erfara hur det kan sluta om man ber honom om något. Och inte tror jag världen har blivit sämre för att han sitter i faster Elidas hattask och inte på någon tron uppe i himlen. Vi har nog av dumheter här på jorden än att vi ska behöva brottas med gudomliga mirakler också. Så jag kommer aldrig att släppa loss honom, han får fortsätta att vara instängd i sin hattask, åtminstone så länge jag lever.

 

Och faster Elida? Hon visste nog aldrig något om Gud, men hon går faktiskt i kyrkan varje söndag.

Det gör inte jag.

 

© Leif Svensson 2008

ee

 

 

Hemsida: www.ickepoesi.com