Myten om den gyllene bron

 

 

I alla  medelhavsländer berättas fortfarande legenden om den gyllene bron, med vissa lokala variationer naturligtvis, men ändå otvetydigt samma ursprungssaga. Den här versionen hörde jag berättas av en äldre gumma på ön Zakynthos, en stjärnklar augustinatt på en taverna nere vid havet. Vi som satt där lyssnade andäktigt. Hennes berättarkonst var stor.

 

I tidernas morgon var inte världen delad på det sättet som den är idag. Norr och söder skildes bara åt av ett smalt vatten. I norr bodde det bleka folket och i söder det mörka. Båtar var inte uppfunna än, människorna hade inte lärt sig att färdas på eller i vatten ännu. Då, i världens gryning, förflyttade man sig bara på land. Av den anledningen kunde de båda folken inte besöka varandra. Däremot kunde de, lugna kvällar när inte storm eller regn förde oväsen, stå på var sin strand och ropa över till andra sidan. På det viset kunde man ropande föra samtal med varandra. Detta var även innan språkförbistringens tid när alla människor hade samma mål i sina munnar.

 

Situationen kändes inte tillfredsställande. Man ville hitta ett sätt att träffas, att samspråka i vanlig samtalston. Att kunna idka handel och hålla fester tillsammans. Idén kom upp att bygga en bro. Från båda sidor skulle man bygga, och på mitten skulle man mötas.

 

Sagt och gjort, bygget påbörjades av de båda folken, och bron växte från både norr och söder. Gudarna som länge varit missnöjda med människornas uppdelning, höll sina vakande händer över de byggande människorna. Lät dem ha fint väder, höll regn och rusk borta.

 

Så en dag möttes då de två brodelarna. Lyckliga människor strömmade fram och åter. Man höll fester, idkade handel och ingick giftermål. Allt var frid och fröjd. Gudarna var så lyckliga, att de lät bron lysa som vore den byggd av guld.

 

Och så hade världen kanske sett ut än idag, om det inte vore för Abalon från det bleka folket, och Elim från det mörka. Elim hade en dotter, skönare än nattens alla stjärnor, och Abalon en son, vacker som solen själv. De båda förälskade sig i varandra och aldrig förr eller senare har ett skönare par vandrat hand i hand. Ack vilka barn skulle inte de två ha fött fram, men ödet ville annorlunda. Ty fäderna reds av sturskhetens och avundens sjuka. Elim förbjöd sin dotter att träffa Abalons son, Abalon var inte fin nog. Han hade egentligen ingen grund för sitt påstående, annat än svartsjukan som red honom. Ingen annan än Elim själv skulle älska hans vackra dotter, ingen annan skulle bli älskad av henne. Enda argumentet han till slut kunde klämma fram med var ”men se så blek han är”. ”I alla fall inte svart som synden själv”, replikerade Abalon. Och så var grälet i full gång,  precis mitt på bron stod de båda männen, lika dumsturska bägge två, slängde otidigheter mot varandra och gav full offentlighet åt sin egen dumhet.

Men folket lyssnade, slöt upp bakom sina lansmän, och till slut gick det till handgripligheter. För första gången slogs folk mot folk. Bron färgades röd av deras blod. Både Abalon och Elim dräptes.

 

Zevs satt uppe på Olympen och såg vad som hände. Han greps av en så stor vrede, när han såg vad människorna höll på med, en så stor vrede som bara en gud kan gripas av. Han blev svart i synen, händerna skakade och han lät höra ett vrål som rullade runt hela jorden. En blixt slungade han rätt ner på bron, så att både den och världen sprack isär. Där det förut bara varit ett smalt vatten, var nu ett stort hav.

Hur det gick för de unga älskande berättar inte historien, men ibland kan de ses gå hand i hand vid Medelhavets stränder. Just sådana stjärnklara nätter som i kväll. Det betyder stor lycka att se dem.

 

Och bron. Det sägs att också den syns ibland som en lysande hägring långt ute till havs. I orostider som ett järtecken. Ett varsel om det hemska och onda i världen.

 

Vi satt tysta när den gamle damen slutat sin berättelse. Fullmånen hängde över oss i den varma grekiska natten, med alla sina dofter och ljud. Bredvid mig satt Gerhardt från Tyskland, han harklade sig och sade på knagglig engelska och med något tjockt i halsen:

”Min far var på en jagare här under kriget. Han skulle deltagit i anfallet på Kreta, men deras båt kom på villovägar. En gyllene bro hade hängt framför båten, de kom inte förbi hägringen, båten gick varken framåt eller bakåt. Inte förrän bron upplöste sig i morgonljuset, kunde de sätta fart igen. När de kom fram var slaget över, och min far överlevde kriget”.