Innuk

Det var en gång en människa, som precis som alla andra människor livnärde sig på jakt och fiske. Hans liv var behagligt, var dag kom han hem med god fångst som han beredde till mat och kläder. Bara en rädsla hade han, en rädsla som förföljde honom, var med honom dag och natt. Han skrämdes av döden. Var gång han själv dödade ett djur, blev han påmind om dess existens, eller snarare kände dess närhet. Han kunde ana den som ett hemskt benrangel som skramlade efter honom när han var ute i sin kajak, på jakt eller på väg hemåt.

"Jag skulle vara en lycklig man, om det inte vore för denna skrämsel", sade han. "Jag lever med hjärtat i knäskålen, så kan ingen människa känna sig fri".

En dag när han var ute på jakt med sitt hundspann, kom han förbi ett främmande snöhus. Glädje kände han över möjligheten att träffa andra människor, få sitta ner i en vänlig bostad, dricka te och stilla sitt berättarbehov. Detta såg han fram emot när han kopplade loss hundarna, såg till att de fick sin mat innan han kröp in genom ingångshålet.
Till stor besvikelse fanns därinne bara en enda kvinna, men en kvinnas sällskap var bättre än inget sällskap alls så han hälsade vänligt. Kvinnan log och bjöd kött från den kokande grytan. Han märkte snart att de hade trivsamt tillsammans. De två utbytte historier till långt in på natten, tills längtan efter närmare samvaro kom över dem.

Den natten upplevde han någonting mer än den vanliga glädjen över en kvinnas kropp. Han upplevde hur hon plockade hans hjärta från knät, och satte in det på dess rätta plats.

Efter den dagen levde de båda tillsammans som man och kvinna, och inte längre var han rädd för döden. Ofta skrattade han och sade att nu var han en fri människa.

 

©Leif Svensson