Lars Andersson, 41

Nere vid postlådorna stod Karl och Lisa. Otur, att Karl var där, Lars hade behövt en stund med Lisa själv. Fast Karl var misstänksam, ville inte släppa dom båda, han trodde nåt som inte fanns. Eller fanns kanske ändå. Lars och Lisa hörde ihop, hade alltid gjort det, skvallret som gjorde dom till hemligt älskande hade både fel och rätt. Lisa var hans drömkvinna, henne kunde han dela sitt innersta med, men de hade aldrig vågat ha sex tillsammans.
Karl var en drummel!

Handslag till Karl och kram till Lisa. Viskade "jag går ner till stranden, kommer du"?
"Ska försöka".

När paret gick iväg åt sitt håll vände sig Lisa om och skickade iväg det där leendet som alltid gick rätt in. Slängpuss tillbaka, deras hemliga signaler bakom Karls nackvalkar. Varför skulle hon välja honom? Fast han visste.

Det var en varm och solig eftersäsongs-dag, allt så tyst, bara insektsurret i bakgrunden. Han gick grusvägen men saknade barndomsdoften av nylutad väg. Ingen vid kyrkan, bara en kvinna som satt på en bänk och skrev. Han kunde inte låta bli att plåga sig genom att ta vägen över kyrkogården med sina musselskals-gravar. Var det så han ville vila? Fast Maria och han hade bestämt gravlund, och Resö var i alla fall inte deras ö. Tanken var fortfarande svindlande för honom. På väg mot evigheten! Han, Lars Andersson.

"Vadå menar du, har ni inte plockat bort cancern??? Vad har ni gjort egentligen, vad handlar det här om". Lars känner paniken, en vetskap, så stor att den är svår att greppa sipprar in i hans hjärna. Han ska dö, hans läkare håller på att säga att han ska dö. Läkaren pratar på i bakgrunden, men i Lars hjärna flyger bara orden omkring, ska dö, ska dö, ska dö.

Den övergivna campingen låg där dystert. Enda kvinnan kvar kom ut från toaletten men hon såg inte, som om han redan var död. Han tog av sig skorna för att känna sanden mellan fötterna. Det kändes rätt, ville känna kontakt med jorden, även om läkarna sagt att han skulle vara försiktig. Fast vad spelade det för roll egentligen, en månad hit eller dit? Så intensivt han önskade att Lisa skulle komma, och komma fort. Maria skulle få veta senare, nästa vecka. Resö var en andpaus innan han måste hem och berätta. Innan han måste ta hand om allt det praktiska. Testamente, begravning, avsluta jobbet. Han mådde inte dåligt, inte än. Ont om tid, men ville stanna här, gömma sig med sin ångest och med Lisa.

"Hör du vad jag säger?"
"Nej, jag har inte hört, jag är ledsen. Hur lång tid har jag kvar?"
"Det kan man aldrig säga, vi är inte Gud. Men du kommer att bli sämre, prognosen är dålig, det vet du sen tidigare".

"Men hur lång tid har jag kvar?, du är faktiskt skyldig mig ett svar, eller i alla fall en gissning".

"Åh, Lars, du gör det svårt för mig".

"För min skull, Peter"!

Så vackert det var, så tyst. Han hade önskat lite mer liv, barn som lekte, till och med ett gäng tonåringar med bergsprängare skulle varit välkommet, eller åtminstone en motorbåt. Men det var bara måsen på båtkapellet som satt och glodde på honom. Båtar som kluckade och ploppade så rogivande att Lars ville skrika, men vågade inte. Man skriker inte på Resö.

"Ett år högst, troligen 6 månader, men ingen vet, ingen vet"

Vattnet var kristallklart. Han ville bada naken, men behöll ändå kalsongerna på. Varför hade han inte tagit med badbyxor och handduk, nu måste han frysa efteråt, säkert inte bra för honom. Badet var en besvikelse, inte så skönt som han hade trott. Efteråt satte han sig på den varma stenen och lät solen torka sig. Han tänkte: "Det här är också ett ögonblick i evigheten, precis som mitt liv har varit ett ögonblick i evigheten". Det lät poetiskt, men gav ingen tröst. Borde han haft ett par barn? En 19-årig dotter, som skulle komma och hälsa på, när han väl hamnar på sjukhus. Eller ska Maria vårda honom hemma? Vill han det? Och Maria, kommer hon och Alexander att flytta ihop sen, när inte Lars finns mer? Varför blev ingenting som det borde ha blivit. Han tar av sig de blöta kalsongerna, och sätter på sig jeansen, grimaserade över den obehagliga känslan av strävt tyg mot hans nakna underliv.

Lisa dök inte upp, Karl släppte inte iväg henne förstås. Han kunde se honom svansa efter henne som en svartsjuk hund och hatade honom intensivt för det, även om han visste att det inte var hans fel att det aldrig blev något mellan honom och henne.

Då och just där på Resö, med måsen som enda åskådare, bröt han äntligen ihop och grät som ett barn. Ensam som han levt, och ensam som han skulle komma att dö. Så småningom somnade han och vaknade inte förrän det var mörkt. Fullmånen målade magi över öarna och havet. Lars reste sig, tog sina kalsonger och vandrade tillbaka vägen över kohagen. HighlandCattle-tjurarna brydde sig inte.
Lars Andersson var redo att åka hem för att avsluta sitt liv.

© Leif Svensson