Balans i livet

 

Han bor inte långt från Göteborg, det finns ödebygd närmare än man tror. Jag träffade honom av en slump när han var i stan för att handla. Han satt på en parkbänk utanför domkyrkan, och jag kom att sätta mig bredvid. Det var varmt och jag åt en glass.

Han var väl inte helt nykter och tyckte att jag var ett lämpligt offer, han ville ju berätta. Tja, jag hade inget annat för mig, så visst kunde jag sitta där och lyssna på gubbens lallande ett tag.
Det blev intressantare än jag väntat mig.

Han var bondson från en liten gård uppe i Värmland, någonstans vid norska gränsen, hade rymt hemifrån för att jobba som timmerflottare och så småningom hamnat på sjön.

”Det är ett liv som skapar män av slashasar!”
”Och alkoholister”, kunde jag inte låta bli att flika in.
Han tittade på mig och replikerade:
”Det där vet du inte ett skit om!”

”Nähä, då får du väl tala om hur det är då!”

”Har du gått på lina någon gång?”
”Nej, bara på bommen i gymnastiken.”
”Jo, pojk, då borde du hålla klaffen, nu ska du lyssna på mig!”

 

Och så drog han åter historien om torpet och de hårda tiderna. De tuffa åren som timmerflottare och sedan livet på sjön.
”Den hamn finns inte som jag inte har rumlat runt i, men nu till min historia, nu ska du få reda på varför jag inte lever en dag utan alkohol. Fast du får bjuda på en öl först.”

 

Jaha, det var där skon klämde, men jag tog i alla fall med honom bort till sjuans ölhall, min nyfikenhet hade han väckt, vilket naturligtvis var vad han ville. Eller rättare sagt en öl, som han fick och med den fick jag mig hans berättelse till livs:

 

"Jag gick och drog i New York, hade pengar på fickan som jag ville göra av med innan jag mönstrade på nästa båt. Jag kom i lag med ett gäng svenskar och tillsammans röjde vi stan. Det var en liten rödhårig kalaspingla i det gänget som lade sig an på mig. Mary kallade hon sig, men egentligen hette hon Vera. Undras vart hon finnns idag? Förmodligen död, de där människorna levde ett tufft liv.
Nåväl….

Detta gäng hade lyckats med bedriften att samla in ett stort belopp pengar, sponsring skulle man väl säga idag. Och detta för ett spektakulärt jippo, bland dem fanns en lindansare och han skulle gå på lina mellan två höghus på Manhattan. Utan skyddsnät och andra faciliteter. Livsfarligt givetvis, men egentligen peanuts för vilken balansartist som helst. Ändå pratade man om stora summor, väldigt mycket pengar! Det gällde TV och reklam.

Allt var upplagt för succé, men så gick den dåren till lindansare och bröt foten, snubblade på rena raka trottoaren. Har man hört på maken?

Ekonomisk ruin, det var det. Katastrof rent av. I kontraktet fanns en straffklausul som skulle lösa ut om dom drog sig tillbaka, och ingen hade de som kunde hoppa in som ersättare.
Tills någon kom på den dåliga idén att fråga mig.

”Du har ju balanserat på timmerstockar uppe i Klarälven, visst fixar du det här!”

”Självklart”, svarade jag, som aldrig sade nej till någonting. Dessutom var vi alla ordentligt i gasen, det bidrog väl till att jag tackade ja. Jag visste helt enkelt inte vad jag gjorde, eller rättare sagt, jag trodde väl inte att de menade allvar. Men det gjorde de, tyvärr….

Och att jag inte drog mig ur, berodde nästan helt och hållet på de där 10.000 dollar som lockade som belöning. Det var oerhört mycket pengar på den tiden.

 

”Men djävlars anamma, jag kan inte gå på lina, det är ju för helvete flera kilometer upp i luften.”

Lindansaren tittade mig stint i ögonen:

”Aldrig, aldrig får du tänka dig att det är högt. Linan är alltid 25 centimeter ovanför marken. Man tittar helt enkelt aldrig ner!”

Vi tränade förstås, det gick bättre än förväntat.

”Du är en naturbegåvning!”

 

Dagen kom och jag hade inte rymt till främlingslegionen, så där stod jag på ett tak med hela Manhattan att slå ihjäl mig emot. Lindansaren var med mig, mässade att det är inte högt och du får inte titta ner.

 

När man går på lina, använder man sig av en balansstång. Många tror att man har den för att balansera, men den egentliga funktionen är att sänka tyngdpunkten ner till fötterna. Teoretiskt sett kan du inte trilla av linan om du har en sådan stång.
Det är en sak man måste intala sig om man ska gå balansgång utan skyddsnät.
Jag hade inte lyckats med det fullt ut!

Hela stan var där, vädret var vackert och vi väntade bara på att vinden skulle lägga sig. Lindansaren stod bakom och kände med fingret i luften, till slut sade han ”OK” och så tog jag mitt första steg ut i intet, och så var det hela oåterkalleligt.

Det går inte att beskriva den skräck som följde mig för varje fotsteg, för varje vindpust som fick linan att vaja och varje skakning som fick balansstången att vibrera.
Steg för steg och jag svettades som en gris, tänker mig att det måste ha varit som ett skyfall därnere.

 

(Han svettades faktiskt ymnigt även nu, när han satt där med sin öl som han ännu inte rört.)

 

Jag tog mig nästan ända fram, det var kanske 10 meter kvar när jag föll. Kan du tänka dig känslan? Nej, det kan du naturligtvis inte. Jag blev väl övermodig, det gick så djävla bra, och så tog jag ett oförsiktigt kliv och slant. Tappade stången och gjorde själv någon slags sartomortal i luften. Det var väl min skyddsängel som fick mig att slänga ut handen så attjag fick den om repet. Där hängde jag som en figur i en skämtserie, mellan himmel och jord, och ingen hjälp fanns annat än min egen, och Guds om du så vill.

 

Jag var stark på den tiden, jo jag lyckades, så småningom lyckades jag hiva mig upp och ta mig de sista metrarna till tryggheten genom att hänga upp och ner och hasa som en sengångare.
Kan du tänka dig hur man känner sig när man ligger däruppe, med bara himlen ovanför och en massa människor som skriker och hurrar. Nej, så klart att du inte kan.

Kan du förstå att det var då som mina nerver gick i kras?
Kan du förstå att jag måste dricka för att hålla dem i styr?

Förresten gjorde jag enorm succé, vi fick det till att det hela var arrangerat i förväg."

 

Och så tömde han ölen i ett svep.

 

Jag sade att jag förstod, och från den dagen har vi två varit vänner.

 

”Jag bjuder på en öl till”, sade jag, men han skakade på huvudet.
”Det räcker nu, du får köra mig hem istället.”

 

Det gjorde jag naturligtvis, vem skulle kunna neka det?  

Det var en bra bit att köra, och vi kom bort långt ut på landsbygden, sista biten gick på en väg som knappt var lämpad som bilväg.
”Jag bryr mig inte längre, jag har ju själv ingen bil, och förresten går det bra att gå nerifrån vägen, det är knappt en halvmil.”

 

Vi fick ändå gå den sista kilometern, där hade förmodligen aldrig varit någon bilväg, för jag parkerade under ett tak som väl en gång i tiden varit att betrakta som garage.
”Jag borde väl göra något åt skjulet, men jag ids inte, får väl riva skiten istället. Ved behöver man ju alltid!”

Efter det blev hans hus en överraskning, en liten röd stuga, nymålad och välskött, med en liten gräsmatta framför. Fullt med blommor, och knappt ett ogräs. Han hade en ljuvlig utsikt över en liten sjö, och nere vid strandkanten fanns båthus och en brygga.

Inne var det lika pyntat och fint. Pelargonier i fönstret och trasmattor på golvet. Och en svart katt som strök sig behagligt runt våra ben.

Det blev på kaffe och bulle i bersån, åt sig själv blandade han en kask på Renat. Jag njöt av utsikten, ett Sverige som det alltid borde vara. Sommar, sol och vatten, och fåglar som sjöng inne bland buskarna.
”Bättre än så här kan väl livet knappast bli”, sade jag. ”Så rogivande”. 

Han var tyst länge innan han svarade.

”Jo, men man ska vara en del av det också. Har man en gång tappat balansen är den svår att hitta igen.”

Så tänkte han igen, och suckade.
”Men visst är det vackert, fast oftast är det bara ensamt”.

 

©Leif Svensson

www.ickepoesi.com