Käre Martin

Jag är ledsen för så mycket. Livet drog oss åt olika håll, och varken du eller jag hade väl kraften att stå emot. Men en gång till vill jag träffa dig, en gång till vill jag känna din kind emot min. Jag drömmer ofta om det besöket:

Hur jag ringer på din dörr, hur du försiktigt öppnar och din totala överraskning när du upptäcker att det är jag. Och din oförställbara glädje.
"DU!", skulle du säga. "Efter så många år."

Vi skulle sitta i soffan och dricka av ditt vin. Sida vid sida, skulle vi sitta, inte mittemot. Och vi skulle låta våra kroppars värme förenas medan vi pratade om det som en gång var vår framtid, det som du och jag trodde på. Då!
Sedan, när inget mer fanns att prata om, skulle jag kyssa dig. Först på kinden, sedan på halsen. Som förr. Och du skulle sitta tyst och titta ner på dina händer, så som jag minns att du brukade. Du vågade aldrig det som jag ville. Fast jag vet ju att du ville också.

Men denna sista gång skulle jag gå längre. Knäppa upp din skjorta, beröra lätt din nakna hud med läpparna. Smeka med mina händer och sedan be att du tog av dina byxor. "Klä av dig naken", skulle jag viska och du skulle blundande lyda.

För första och sista gången skulle jag ta din lem i min hand, böja mig sakta ner och kyssa den. Väga dina testiklar i den andra handen och höra dig stöna svagt. Försiktig beröring av min tunga skulle få dig att skrika högt de ord jag längtat efter att höra i hela mitt liv:
"Jag vill ha dig!"
Men jag skulle svara "nej, det kan du aldrig få". Men blus och behå skulle jag ta av, och jag skulle låta dig kyssa mina bröst. Och sedan skulle jag böja mig ner igen, ner till den lem jag alltid saknat. Kyssa den hetare och hårdare tills du inte längre visste vem eller var du var. Tills du glömde allt det jag vill att du ska glömma. Tills lyckan äntligen kom till dig.

Då skulle jag säga "jag älskar dig, bara dig och ingen annan, aldrig någonsin. Bara dig, Martin!"

Käre vän, jag ser så mycket fram emot det.

Din för alltid, Elicabeth

*

Thomas och Marianne gick sista rundan.
"Titta, där sitter Martin i fåtöljen och sover igen!"
"Hm, han ser faktiskt lycklig ut. Undrar vad han drömmer om?"
Marianne fnissade.
"Vad skulle en sådan gammal sur gubbe drömma om? Måste vi egentligen väcka honom? Han kan väl gott få sitta där och sova, nu när han för en gång ser ut att vara lycklig?"
"Nej, det är Birgitta som har natten, du vet hur ettrig hon kan bli ifall hon tycker att vi inte har gjort vårt."
"Ok då", suckade Marianne och gick fram till gubben. Hennes lätta ruskning på hans axel gav inget resultat, och när hon tog i hårdare, fick det bara till följd att huvudet föll ner på sidan. Hon kände på hans panna.
"Hej, han är ju död!"
"Ånej", sade Thomas och tänkte att där rök träffen med Eva. "Jag ringer efter läkaren så kan väl du se om du får tag på någon anhörig."

Allt gick smidigt, det var om inte en alldaglig sak, så i alla fall en rutinsak när någon av de äldre gick bort. Läkaren och sonen kom samtidigt. Dödförklaringen var en formalitet, och sonen verkade inte direkt uppskakad eller berörd av sin faders död. Så bara några timmar senare kunde Thomas åka iväg till sin nyfunna väninna.


När ambulansmännen åkt iväg med Martin, och Marianne kastade en sista blick mot fåtöljen där den gamle gubben dött tidigare på kvällen, såg hon att det låg ett papper kvar på golvet. "Ett brev!", tänkte hon.
Men när hon gick fram såg hon att det bara var ett reklamblad från ICA. Hon suckade och slängde det i papperskorgen.

 

©Leif Svensson