Sagan om guden som ville vara förmer.

 

Det var en gång en gud, som väl var som vilken gud som helst. Han hölls i sitt lilla hörn av världen och gudade på med det folk som blivit honom tilldelad. Det gick väl bra för det mesta, han belönade och straffade, tordönstalade och skrämde. Somliga klädde han i trasor och lump, medan andra överöstes med guld, lycka och långt liv. Han betedde sig som sagt, som vilken ordinär gud som helst, och borde väl varit nöjd med den sin gudalott. Men då hade det ju inte blivit någon saga, så ni har naturligtvis redan gissat, att denna vår gud på något vis började bete sig annorlunda, ja kanske rent av avvikande.

”Det här lilla folket är inte tillräckligt för mig”, menade guden en dag när han satt och hade tråkigt. ”Detta tillstånd är ingen riktig utmaning, jag behöver något att bita i, något verkligt stort. Man borde faktiskt satsa på att bli gud över hela den där planeten. Tänka sig, en gud en värld. Det ska vara min vision!”. (Det låter mänskligt, tänker ni nog nu, men så får ni förstås inte tänka om en gud. En gud är aldrig mänsklig, han är alltid gudlig).

Guden förstod att det inte räckte med att gå ut med en proklamation om hans envälde, utan det krävdes något extra, något som väckte uppseende, något som skulle få de andra gudarna att verka småaktiga och fåniga. Långa tider funderade han, många idéer förkastades innan snilleblixten kom. Den stora idén.
Jag ska utge min son, var vad han kom fram till. Det där med de första människorna och det tramset, det hade ju varenda gud i sin repertoar, men en son utgjuten till mänskligheten, det skulle vara något nytt och unikt.
Sagt och gjort, vår gud makade sig ner till människors nivå, vandrade runt och begrundade. Så föll han för en ung och vacker kvinna, oskuld dessutom. Visst var det perfekt! Han utgjöt sig hos denna kvinna och njöt av det. Och naturligtvis visade det sig att kvinnan hade blivit gravid på denna enda utgjutning. Men vår gud hade ingen som helst tanke på att ta på sig faderskapet, nej den stackars flickan fick allt leta rätt på en man på annat håll, medan vår gud återvände till sitt gudhem för att luta sig tillbaka och vänta resultat av det frö han sått.

 

Åren gick, även om det är ett mänskligt sätt att se. För gudar är sådana saker som tid ingenting de direkt fäster sig vid. Att vänta gör dem ingenting, det som upprör dem är motgångar. Då väcks vreden, det är då de slungar blixtar och krossar berg. Arga gudar är bland det värsta man kan råka ut för.

Men i alla fall, den här pojken (för det blev naturligtvis en pojke), växte upp och artade sig till ett alldeles förträffligt intelligent barn. Inte att undra på, med en jungfru till mor och en gud till far. Men han behöver väl en och annan puff i rätt riktning, tänkte gudafadern, och pekade med sitt finger mot pojken, som nu var en ung stilig man med långt hår och skägg. Han rent av knuffade med sitt finger och viskade ord i hans öra. Gudsord viskade rätt in i örat, dem lyssnar man på utan att helt förstå vad som viskas. Men man följer rösten, det gör man, och så gjorde även denne hans son..

Den gudafingersknuffen fick pojken att ge sig av hemifrån, vilket väl var på tiden, eftersom han redan hade gått där och drällt hos föräldrarna alltför länge, nu var han redan 30 år fyllda. Han skulle ge sig ut och sprida sin gud faders vision över världen, hade fader gud tänkt sig. Nåja, pojken hade inte riktigt förstått sin uppgift, inte helt i alla fall, som det skulle visa sig.
Det är nämligen så, att när gudar blandar sig med människor, då kan det tänkas att avkomman får en del mänskliga drag. Så skulle det visa sig vara i det här fallet. För en gång långt tillbaka i forntiden, hade en förfader till hans mor, tagit en tugga av vishetens äpple. Vilket i praktiken betydde att det i mänskligheten hade insmugit sig en aning av gudomlighet, åtminstone en önskan att stå på samma nivå som dessa överexistenser. Guds son ville vara jämställd med sin fader, och ville dessutom utveckla sina egna idéer och sin egen religion.

Fadern i himlen var rasande, men förstod att det inte lönades sig att gorma och gå på, för en gudsson sätter man sig inte på hursomhelst. Nej, det gällde att tassa varsamt för att få sonen på rätt väg. Han tog därför honom till det högsta berg och visade honom världen nedanför, lade armen om hans axlar och sade:

”Allt detta ska vara ditt, om du följer min vägledning”. Han menade förstås inte så, han menade att allt detta skulle vara hans, vilket nog sonen genomskådade. Av den anledningen frånsade han sig faderns råd, med orden ”Mitt rike ska vara av en annan sort”. Vad han menade med detta visste han inte riktigt, det var en fras han slängde ut sig av irritation över sin Faders mästrande med honom. En vuxen karl ska få bestämma sitt eget öde, även om faderskapet råkar vara en gud. Så tyckte sonen i likhet med de flesta andra söner här i världen. Men ändå, en fader är en fader och sonen ville lugna honom, få honom att sitta nöjd och inte lägga sig i vad han gjorde, han ville trots allt att fader Gud skulle vara stolt över honom. Utan att för den skull lägga sig i, som sagt var.
Sonens idéer gick i mångt och mycket på tvärs med fadern, där guden tordönade talade sonen om förståelse och att vända andra kinden till, när fadern talade om guld talade sonen om gröna skogar. Sonen ville ha fred på planeten medan Fadern vilja var att split och krig skulle råda, eftersom det var i en sådan värld hans makt kom till sin fulla rätt, det var i en sådan värld som han behöll sin allsmäktighet. Konflikten mellan far och son blev mer och mer uppenbar och fadern alltmer irriterad ju mer människor som samlades kring och dyrkade sonen för de goda ord han gav dem, men även för en del gudomliga egenskaper, som att bota sjuka och uppväcka döda. Sonen insikter om vad gott han ville göra för mänskligheten växte, men han funderade även mycket på vad han skulle ge sin fader, något som skulle få honom att tro att hans predikningar var för hans skull. Lösningen blev att han lärde folket en bön som helt riktade sig mot fadern, och dessutom hade ord och mening som passade in på dennes tankar, utan att för den skull betyda något särskilt. Fadern var mycket nöjd, eftersom bönen blev mäkta populär, och sonen var nöjd eftersom han hade skaffat sig det handlingsutrymme han ville ha för att sprida sina egna revolutionära idéer.

Dock skulle det visa sig att verkligheten överträffar dikten även för gudasöner och dess fäder, och att historien tar sina egna vägar alldeles oavsett rang på de inblandade.

 Inget träd får växa upp i himlen, det gäller även för gudasöner.

Det går naturligtvis inte att lura en gud, det gör det inte, även om man råkar vara dennes son. Fader Gud insåg efter ett tag att sonen inte alls hade ändrat inriktning, utan att han höll på som förut med sitt fridstjafs.
”Jag har skapat ett monster”, menade Fadern. ”Detta måste få ett slut!” Han krafsade sig i skägget medan han tänkte ut sina ränker. (Ränker är något gudar väldigt bra på.) ”Det är en annan tid nu, och andra tider kräver andra infallsvinklar. Min son har insett detta. Att gå på med mitt tordönstalande är inte gångbart längre. Men människorna förändras inte. Jag är inte beredd att släppa ifrån mig makten, jag kan använda sonen som min budbärare för en större spridning av min makt, även om han tror att han går en annan väg. List är min styrka och människornas svaghet mina muskler.”

 

Gudens första åtgärd skulle bli att sätta stopp för sonens predikningar. Detta kunde bara ske på ett sätt, att avsluta hans jordeliv. Men en gudomlig människa är inte lätt att ta livet av, inte om den motsätter sig döden. Han måste alltså få sonen att tro att dennes död, skulle vara till gagn för hans nya tankar. ”Du måste offras för människornas synder”, hittade han på. ”Ditt liv är boten för alla människors synder, och du ska se, du får en värld av frid och fredlig samvaro!” ”Men hur ska det gå till”, undrade sonen. ”Jag ger dig en förrädare, en av dina egna lärjungar, vi låter folkets fiender döma dig till döden!”
Sonen insåg att hans predikningar hade nått sin höjdpunkt, själv kunde han inte samla mer människor omkring sig. Om hans idéer skulle spridas, behövdes något extra. Kanske offret av hans eget liv var det som krävdes? Ju mer han tänkte på det, ju mer insåg han att det nog var så. Dessutom trodde han att detta var ett bevis på att fadern ändrat sinnelag och nu var inne på hans egna tankevägar. Att faderns idé var en bekräftelse på att han godkänt sonen som en talesman för den ende gudens strävan efter frid. Han ville tro, och därför trodde han, även om längst inne ett uns av tvivel fanns.

Fadern hade föreslagit påskhögtiden för genomförandet av deras plan. ”Bege dig till huvudstaden”, menade han. ”Ju mer människor som följer dina sista dagar, desto bättre!” Sonen nickade, litet mer modstulen nu när hans dagar på jorden närmade sig sitt slut. Han trivdes trots allt med detta liv, och även om han var son till en gud, så hade han ingen erfarenhet ännu av det himmelska livets fröjder. I detta var han som vilken människa som helst.

 

Intåget till huvudstaden blev ett formidabelt triumftåg. Folket trängdes kring hans väg, alla ville få en skymt av sin Mästare, som de kallade honom. Någon av hans lärjungar fick fatt i en åsna, som sonen fick rida på, för att fler skulle få möjlighet att se honom, men även för att han inte skulle bli nertrampad. De styrande i staden blev tagna på sängen, för dem såg det ut som en ny ledare, att en upprorsmakare var på väg. Visst hade de hört talas om honom, men intåget till staden tog dem med överraskning. Med tanke på folkmassorna, bestämde de sig för att inte ingripa, då de var rädda för att detta skulle kunna skapa upplopp.   

 

En kväll före högtiden samlade sonen sina lärjungar omkring sig, för sitt farväl och för att dela en sista måltid. Fadern själv hade sett ut en av lärjungarna till att vara den som skulle utföra den tunga plikten att överlämna sonen till landets styrande, men det var sonens uppgift att se till att hans egen avrättning skulle utföras så som fadern tänkt.

Allt gick enligt planerna. Sonen höll den sista måltiden, och i samband med denna gav han den utvalde den order som skulle befästa hans öde. Efter att han sagt de ödesdigra orden ”gör din plikt”, kom dock tvivlet över sonen. Det var som att han tagit ett beslut som inte helt och hållet var hans egen önskan. Som om han till slut böjt sig helt för sin faders vilja. Han drog sig undan för att ta ännu en diskussion med sin fader om detta, och för att hitta ett alternativ till den framtid som de stakat ut, och där nu första steget var taget. Snart skulle lärjungen komma tillbaka med soldaterna. I detta läget bestämde sig fadern för att inte inlåta sig i nya diskussioner, han höll sig helt och hållet borta från sonens önskan om kontakt.

 När lärjungen återvände med soldaterna var således sonen trött och förvirrad, och lät så skeendet starta. Lärjungen gick fram till sonen, kysste honom och tog honom sedan under armen för att på så vis i stillhet föra bort honom till soldaterna. Den strategin fungerade också, inga protester fälldes och ingen försökte stoppa honom. ”Ske det som måste”, mumlade sonen för sig själv.

 

De styrande visste inte hur de skulle bete sig med sin fånge. De hade förväntat sig en upprorsledare, men det här var en predikant, visserligen med en oortodox predikan och med en stor skara människor som följde honom. Men religion var inget brott, och de såg honom heller inte som något hot mot makten. De ville släppa honom, men att bara låta honom gå skulle se konstigt ut. Makten är ofelbar, och den arresterar inte oskyldiga. De ville inte heller stöta sig med prästerskapet i landets kyrka, som i motsats till makten, såg den nya predikanten med sina nya idéer, som ett stort hot. Vilket också var sant, eftersom mycket av det han predikade om, riktade sig just mot det kyrkliga etablissemanget.  
Den höge domaren kom på en genial idé, som skulle rädda dem ur knipan och även rädda sonen. ”Vi frågar folket”, sade han till sina rådgivare. ”På det sättet kan vi släppa honom utan att tappa huvudet!”

Sagt och gjort, domaren steg ut på domarpalatsets balkong. På torget nedanför hade mycket folk samlats för att deltaga i den stora högtidens festligheter. Många hade kommit långväga ifrån bara för den sakens skull. Domaren höjde högerhanden för att äska tystnad, samtidigt som hans trumpetare blåste en fanfar. Folkhopens sorl tystnade, människornas respekt för makten var på den tiden så stor, att knappast någon ens dristade sig ens till en viskning.
”Vi har här den man som ni kallar er Mästare. Han står anklagad för att ha konspirerat mot makten och kyrkan. Jag lämnar nu till er att döma om hans framtid!”

En ensam röst höjde sig. ”Oskyldig!” Ordet spred sig och snart skanderade hopen ”oskyldig, oskyldig”.  Men fader Gud satt i sin himmel och var inte nöjd alls. Och gudar har sina verktyg. Han förvrängde med sin makt hopens skanderande, så att det när det nådde domaren och hans rådgivares öron, istället lät ”korsfäst, korsfäst”.

Därmed var sonens öde fastställt, och Gudens plan på väg att förverkligas.
”Så dömer jag då denna man att korsfästas till sin död innan natten faller”!

 

 För en gudomlig människa är döden annorlunda än för ordinära människor. Den gudomliga vet vad döden är, och han vet vart han går, till skillnad för oss andra. Så sonen bekymrade sig inte för det förestående avslutet av hans jordiska levnad. Han tyckte att han hade haft en behaglig jordatid, och han hade spridit sitt budskap med framgång. Och hans himlafader hade övertygat honom om att detta var den enda rätta vägen för honom att ta avsked. Vad sonen däremot inte hade tagit med i beräkningen, det var förnedringen och smärtan. Ja, faktiskt var det en av de mänskliga svagheterna som han hade blivit begåvad med.

För den som var dömd till döden genom korsfästning var det pålagt att denne själv skulle bära sitt kors till avrättningsplatser. Detta var det värsta sonen upplevt, att under folkets spott och spe vara tvungen att släpa detta pinoredskap genom staden och upp till avrättningsplatsen. Visserligen fanns en hel del av hans anhängare där för att följa hans sista resa, men i sådana sammanhang är det fienderna som hörs och som triumferar. Hans följeslagare var förstummade av den behandling som deras Mästare fick utstå, och kanske var de även rädda för att de själva skulle råka ut för något liknande, om de öppet ställde sig på den dödsdömdes sida. På det viset blev det så att för första gången sonen kände sig utlämnad åt en hatisk folkmassa och det var ingen skön känsla.

När han kom fram stod solen som högst på himlen, värmen var tryckande och smärtan när han spikades upp på korset olidligt. Inget av det han upplevde hade hans fader förberett honom på. När korset restes mot himlen skrek han så ut sin ilska mot sin fader, som han insåg hade både lurat och vilselett honom. ”Fader”, skrek han. ”Varför har du övergett mig”. Det kom inget gudomligt svar däruppifrån, men däremot sände guden ner ett stort mörker över världen. Så mörkt att dagen blev till natt. Detta tog sonen som ett tecken, och fann sig så i sin situation. Mycket annat var heller inte att göra. Döden infann sig redan tidigt på eftermiddagen, varvid sonen plockades ner från sitt pinoredskap, döden konstaterades och han begravdes på sedvanligt sätt. Sonens själ och ande färdades naturligtvis upp till himlafadern, där han satte sig på dennes högra sida, såsom brukligt var på den tiden.
”Ah, nu kommer min (Gud ändrade sig snabbt till ”vår”) religion att spridas över världen. Du ska se, det kommer att bli som en gräsbrand, den kommer att sprida sig som gräshoppor över världen”.  Då undrade sonen ”Och hur ska det gå till?”.

”Genom dina lärjungar såklart, dem som du nu har skickat ut på sin mission”.

”Men jag har inte skickat iväg dem på någonting alls”, genmälde sonen, varvid en himmelsk tystnad lägrade sig över far och son. En lång tystnad, för en gång skull tappade vår gud fattningen. Han hade god lust att ge sin son en ordentlig hurring, eller helt enkelt lägga honom över knät och banka all mänsklig dumhet ur honom.
”Jag måste låta dig återuppstå”, kom han istället fram till. ”Du ska få återuppstå för att se till att de lärjungar som följt dig så troget och som älskar dig, du ska se till att de för vårt budskap ut till jordens alla hörn. Hela den här planeten ska ha oss som sina gudliga förebilder.”

På det viset blev ännu ett kapitel skrivet i gudasonens historia. På en återuppstånden död man lyssnar människorna, och de följer också en sådan persons intentioner. Han behövde inte mer än 40 dagar för att följa sin faders vilja, sedan hämtades han hem genom att segla upp till himlen på ett moln. Och därefter ligger historien helt i människornas händer, vilket väl också var vad vår gud räknat med.

 

Fadern hade rätt, sonens bud om en ny religion spred sig snabbt över världen. I början höll man också fast vid sonens idéer om fred och människors lika värde, men ju längre tiden led, så glömdes detta bort. Det byggdes kyrkor och tillsattes präster och påvar, vilka påstods vara sonens efterträdare och guds ställföreträdare på jorden. Förtryck och till och med krig startades i sonens namn. Denne vred sig av olust där han satt vid sin Faders högra sida, men från den pallen kunde han inte agera på något vis. Fadern gnuggade händerna, nu var hans ordning återställd både på jorden och i himlen. Hans namn hade spridits över stora delar av världen, och han kände sig som den Guden. Ja, faktiskt som den ende Guden, och han kunde straffa, överösa med rikedomar eller så split mellan folkslag, allt efter eget behag. Planeten hade blivit en värld i total kaos, konstaterade han nöjt. Just en sådan värld han ville ha för att befästa sin allsmäktighet.

Så slutar vår saga, med en gudomlig fader och en missförstådd och missnöjd son, som fått rätta in sig i ledet och som inte någonsin kommer att få överta sin faders verksamhet, eftersom gudar inte dör och inte heller pensionerar sig.
Men detta är förstås bara en saga, och alla likheter med eventuellt nu levande gudar, är helt oavsiktliga.

 

 

 

© Leif Svensson 2009

http://www.ickepoesi.com