Miriam

Vi stod där ofta tillsammans, hon i ena hörnet av busskuren och jag i det andra. Morgontrötta dröjde det länge innan vi pratade med varandra, även om vi kastade blickar då och då. Det dröjde till och med innan vi sade "hej".

Men till slut gör vanan att man på sätt och vis känner varandra. Det var jag som sade de första orden, en vintermorgon när det för en gång skull snöade i Göteborg.
"Det är skönt med snö!"
"Ja, det tycker jag med", svarade hon och log.
Ett leende som skar rätt in i hjärtat. Hennes första leende och jag var förälskad. Jag tror att hon kände likadant, för vi blev stående där med blickarna begravda i varandra.
"Det blir så ljust", sade jag.
Och så kom 40-bussen. Tyvärr fick vi inte sittplats bredvid varandra.

Mina morgnar med Miriam blev pärlorna i mitt liv. Inte jämt stod hon där, men för det mesta. Ibland lät jag några bussar susa förbi, bara för att vänta in henne.
Vi pratade mycket om konst och litteratur. Hennes stora dröm vara att komma till Paris och Louvren, för att se Mona-Lisa på riktigt.
"Vi kanske kan åka dit tillsammans någon gång", sade jag. Hon rodnade men besvarade inte frågan. Sanningen var den att jag hade försökt bjuda henne på fika eller bio flera gånger tidigare men alltid fått nej.
"Tyvärr, jag hinner inte", eller något annat blev svaret.
Om oss själva pratade vi aldrig, det blev inte så.

Även om jag borde anat kom det som en chock för mig, kvällen när jag såg henne tillsammans med en karl nere vid Selma Lagerlöfs torg. Jag såg att hon såg mig, men hon låtsades som om hon inte gjorde det, och drog hastigt iväg med gubben.

"Tusan också", jag var svartsjuk. Miriam och jag hade aldrig kramats, knappt ens tagit varandra i hand. Bara suttit tätt tillsammans på bussen och nuddat våra händer när vi sökt någonting i någon av hennes böcker. Ändå kändes hon som min. Bara min!
Jag drack whiskey och spelade Leonard Cohenplattor tills långt fram på morgonen, innan jag grät mig till sömns på vardagsrumsmattan.

Jag undvek henne efter det, flera veckor gick och jag började långsamt glömma. Då var hon där igen, våren hade kommit och solen lyste i hennes bruna hår. De gröna ögonen var ledsna när hon kom fram till mig och sade:
"Förlåt, jag borde berättat att jag var gift. Jag kunde helt enkelt inte gå fram till dig den där dagen, han skulle inte tyckt om det. Han är lite svartsjuk av sig. Kan jag gottgöra? Vad säger du om en fika?"

Jag kunde inte säga nej till den där kvinnan, hon var fast i mitt hjärta. Vad brydde jag mig om att hon var gift, bara jag fick vara nära.
"Förlåt mig, det är jag som är dum", svarade jag.

Och på så sätt kom vi att hamna tillsammans på Fröken Olssons café en underbar sommareftermiddag.

Kaffe med glass, solen sken och vi var djupt inne i varandra. Glassen smälte, jag smälte, Miriam smälte och vi pratade om allt och inget. Det enda ämne vi aldrig berörde var äkta män. Men vad gjorde det, vi var tillsammans och vi var i sjunde himlen. När det var dags att åka hemåt, gick vi så sakta som möjligt mot Lilla Bommens hållplats. Vi kramades riktigt för första gången, länge länge och några försynta trevande kyssar. Jag smekte henne i nacken, kände hur hon darrade, eller var det kanske jag.. Vi lät ett par bussar bara köra förbi, ingen av oss ville tillbaka till verkligheten, men till slut blev vi tvungna ändå, Miriam var sen. Vi satt och höll varandra i hand, tysta för att inte bryta förtrollningen.

Det dröjde några dagar efter det, innan hon dök upp på vår hållplats. Med mörka solglasögon trots att vädret var grådassigt. Jag skrattade av glädje att se henne och även för att hon såg komisk ut i sina glasögon. Hon log snett tillbaka, och hann inte hindra mig innan jag lyft av dem för att placera en puss på hennes kind. Då förstod jag varför hon bar dem, ett stort blåmärke lyste på högra ögat.
"Åh, jag slog mig på sopskaftet när jag städade, jag är så klumpig!"
"Men jag älskar dig ändå!"
Så hade jag uttalat de där orden högt, som jag tänkt så länge för mig själv. En lång stund stod tiden stilla, men till slut viskade hon till svar:
"Och jag dig!"

"Min man ska åka på tjänsteresa, blir borta två veckor, kan vi inte hitta på något tillsammans då?" Hon viskade fram sitt förslag en morgon när fåglarna sjöng.
"En helg på Skagen", undrade jag förhoppningsfullt.
"Ja! Med Skagenmuseét och allting. Jag har aldrig varit där."
"Inte jag heller", svarade jag. "Då ordnar jag biljetter och övernattning."
"Ja", svarade hon glatt och rodnade samtidigt som hon gav mig en stor kram.
"Du är det bästa som hänt mig!"
Hur lycklig kan en man bli?

När vår lördagmorgon kom var jag på plats flera timmar i förväg och nervig till tusen. Fantasier om helgen och om henne. Tiden kröp fram, jag spanade men hon kom inte. Jag var kvar länge efter båten gått, men ingen Miriam.

Jag har aldrig träffat henne mer, och jag har aldrig varit vid Skagen.

 Ó Leif Svensson