Moderkaka


Jag känner smaken av moderkaka. Nej, inte sådan utan de som min mamma bakar. Eller som min mamma bakade, innan hon dog och jag blev vuxen.
Småkakor som hon bakade i vårt mysdoftande kök, och jag fick slicka skålen. Men inte för mycket, och absolut inte om det var bullbak. Bulldeg var bland det farligaste som fanns på den tiden. Man kunde lätt explodera om man åt för mycket. Det var jästen som gjorde den så förrädisk.
Det fanns mycket farligt. Tex fick man inte göra grimaser. Man kunde väldigt lätt bli "sån". Så jag gjorde inga grimaser, men jag kunde titta vindögt, till mina kamraters förtjusning. Jag tittade vindögt och de skrattade. Då trodde jag att jag var omtyckt. Jag tittade vindögt så jag nästan blev "sån". Fast jag hade hellre velat vara omtyckt när jag tittade vanligt.
Som de som kunde spela fotboll och vågade prata med flickor.
Jag vågade bara prata med Eva, och bara på telefon. Jag tyckte om våra samtal, men det var min bäste kompis som fick kyssa henne. Fast hon blev gift med en kapten i reserven, och jag gifte mig med Lotta, som bakar exakt sådana kakor som min mamma brukade baka.
Min son Kalle slickar skålen, men får inte äta bulldeg.
Det är alldeles för farligt. 


© Leif Svensson