Ett möte

Det var på klipporna utanför Grebbestad. Från havet blåste hård och kylig vind, men det störde mig inte. Jag var varmt klädd fast inombords frusen, less på livet och trött på kärleken. Inte så att jag ville hoppa i havet för att inte finnas mer, nej mer att jag ville fly till värmen eller in i en grotta. Jag ville helst gå i ide.

Framför mig stod ett litet hus, knappt mer än ett skjul. Därinne lyste en ensam lampa. Något drev mig till att knacka på. Dörren öppnades av en mycket gammal man, lång , smal och böjd av åren. På kroppen hade han slitna tröjor i flera lager, och runt benen hade han virat en filt. Fötterna var istoppade i tjocka sockar och ett par gamla filttofflor. På händerna hade han fingervantar. I högra handen höll han en mugg, det luktade glögg. Men det var inget av det som jag lade märke till först, det var ögonen. Ögonen som liksom lyste inifrån, strålade.

Mannen hälsade vänligt och öppnade dörren så att jag kunde stiga in "jag har väntat dig". Det förstod jag inte. "Har vi träffats förut, jag tror inte att jag känner Er". "Gör du inte", han smålog, "nej, kanske inte det".

Han letade fram en mugg som han fyllde med glögg och räckte över. Det behövdes, det blåste rätt genom väggarna, det kändes kallare här inne än där utanför. Vi satte oss i var sin fåtölj, med blick ut över havet. Den gamle började tala:

"Därute är havet. Föränderligt som livet självt, ändå är det alltid detsamma. Förändringar är som krusningar på livets ocean, men glöm inte att det är de som leder framåt, det är de som leder till något bättre. Det är den vägen som leder mot döden". Jag tyckte det lät ruggigt, men när jag såg på mannen, förstod jag att han inte menade så. "Döden är alltid närvarande i en människas liv, framförallt när man blivit så gammal som jag. Det är snart dags för min sista resa."

Han vände sig emot mig.

"Du måste också gå din väg, jag är beroende av dig. Tänk på att det som verkar vara stabilitet är förgängligt, och att inget sker som inte har någon mening. Följ med livet och håll ögon och öron öppna. Då kommer du att veta vilken väg som är din, och du behöver inte störa mig här i mitt glöggdrickande. Sköt ditt, så kan jag sitta här och njuta av vågorna som slår mot klipporna, och när den dagen kommer vandrar jag rätt igenom dom och ut över havet mot ljuset vid horisonten. Jag vill kunna gå den vägen utan oro". Han skålade med mig en sista gång, och vi tömde muggarna. "Tänk på vad jag sagt, så behöver jag inte bjuda in dig någon mer gång".

Jag lämnade den gamle mannen, konfunderad, men samtidigt glad och lättad. Det tunga i mitt bröst var borta.

 

©Leif Svensson

Leif Svensson