Mukke

 

Det var inte det att han slant som förvånade honom, utan insikten att det faktiskt inte gjorde honom irriterad. Precis när han slog i backen klickade det till någonstans i kroppen, och för första gången i sitt liv släppte han vaksamheten och låg bara helt still. Det borde göra ont om nu kroppen hade gått sönder, men han registrerade inte någon smärta alls, bara en mjuk känsla av ro. Solljuset stack i ögonen, han hade svårt att fokusera, men anade att något rörde sig framför honom. Instinktivt bankade han med svansen, men det blev inte till mer än ett lojt viftande.

Katten låg en halvmeter bort. En normal dag skulle Mukke varit halvvägs upp i trädet vid det laget. Bara doften och instinkten av fara skulle ha räckt att få fart på benen. Men inte idag, idag låg han helt still och försökte förstå vad som höll på att ske. Katten var lika förbryllad av Mukkes orörlighet. Normalt flyr ekorrar och då skulle den göra ett halvhjärtat försök att fånga den, men naturligtvis utan att lyckas. Att den bara låg där orörlig var fel. Katten låg därför också still, bara yttersta svansspetsen rörde sig sakta fram och tillbaka.

Det var en varm dag i mitten av juli. Bin och flugor surrade, men i övrigt var det tyst. Fåglarna väntade med sin konsert till svalkan vid solnedgången, och människorna hade åkt iväg till havet. I gräset låg en katt och en ekorre och betraktade varandra stint, i väntan på det som de båda visste skulle hända. Så fort Mukke skulle göra en ansats att resa sig, skulle Kattens jaktinstinkt vakna och ekorrens öde vara beseglat.  

Mukke sökte inom sig efter ilskan, efter energin, efter hetsen och stressen, efter det som drivit honom hela livet igenom och som hade klarat honom ifrån situationer som många gånger varit värre än den här. Men nu var det som bortblåst, det enda han hittade var några små fnysningar, vars enda effekt blev att Katten lyfte en aning på huvudet.

 

Han såg sin fiende som i dimma, världen hade blivit otydlig och proportionerna förvrängda. Det där katthuvudet framför honom var alldeles ofantligt stort och munnen jättelik. Den skulle ta honom i en munsbit. Fast på något vis visste han att det där djuret inte åt sitt byte, det bara dödade. Mukke förstod det, och föraktade det. Katten kände föraktet och fräste ilsket. ”Du kan inte göra mig någonting”, tänkte Mukke. ”Inte förrän jag rör på mig, kan du ta mig, du ligger där och låtsas vara en blodtörstig dräpare, men det är jag som bestämmer!” Mukke lyfte på huvudet, mest för att reta katten. Den sköt rygg, men Mukke lade ner huvudet och låg stilla igen. Katten måttade ett slag med tassen mot honom, men ekorren rörde sig inte.

 

Värmen påminde honom om mammans mjuka päls för längesedan. Fast nu verkade det nära, som något han kunde nå bara genom att sträcka ut kroppen och ge efter. Han lät värmen sprida sig, och återupplevde andra av de lyckor han haft i sittt liv. Som att flyga fritt mellan två träd och genomföra en perfekt landning bland granris, eller vetskapen om att ha ett ordentligt förråd av hasselnötter när vintern var på väg. Han mindes också kärlekslekarna när den första solen lekte mellan träden.
”Nejdu”, tänkte Mukke. ”Inte ska jag ända livet som leksak åt en katt!”

Han slutade att andas, blåste omärkligt ut de sista resterna av luft i lungorna. Nu kände han smärtan, men lät den inte påverka honom. Så stängde han ögonen, knep ihop dem så hårt han kunde, och spände sina muskler en sista gång. Ett sista hopp, rakt upp i luften och sedan föll han ihop i ett skimmer av ljus och färger och omslöts tyst i sin mammas mjuka päls. 

 

Katten överraskades när ekorren plötsligt for rakt upp i luften och sedan ner, och den reagerade inte förrän den lilla kroppen slog i marken. Den insåg nog att Mukke redan var död, men gick i alla fall fram och petade på den med tassen, strök moloket runt ekorrkroppen några varv och petade igen.

Lurad på jaktglädje och triumf gick den sedan därifrån med hängande svans.

 

 

Ó Leif Svensson
www.ickepoesi.com