Nära döden

 

Man blir äldre, först långsamt med myrsteg, sedan banansteg och en vacker dag kliver man på med stora älgkliv. Och så pang, rätt in i den mur som kallas döden.

Det går liksom redan idag att känna hur ont det kommer att göra. Pang, svart, och sedan ingenting mer.

Fast kanske...
Om man kikar lite lätt uppåt, upp mot kanten av muren. Om man inte bara tittar rakt in i det där gråa stenhårda. Kanske kanske kan man däruppe i motljuset se ett gäng figurer sitta och dingla med benen.
En Jesus och hans far. Och vid sidan av honom Buddha. Men se där är också Mohammed och Allah. Ja, Gud i himmel, där sitter de ju allihop. Gudar, änglar och demoner om vartannat. Och minsann har vi inte själva Fan själv där också.

Det känns naturligt att sjunka ner på knä inför alla dessa stora. Att be en stilla bön, även om man inte gjort så sedan söndagsskolan. Att förvänta sig något slags frälsning, en beröring, en upplevelse.  
Fast det är bara Mohammed som hoppar ner och tar dig i armen.
- Det går inte att gå igenom muren, du måste gå runt!

De stora religiösa sanningarna är oftast av det enkla slaget. Som alla stora sanningar. Och alla murar har ett slut, till och med den kinesiska. Teoretiskt skulle man väl kunna bygga en rund mur utan början och slut, men vad skulle en sådan vara bra för?  Den skulle ju bara stänga ute och stänga inne på samma gång.

 

Om du nu har varit en bra människa i jordelivet, följer du Mohammeds råd och viker av åt höger, men var du en dålig människa viker du av till vänster. Har du varit politiker gör du förmodligen ytterligare några försök att gå rakt fram.

 

Det kommer såklart att visa sig att det egentligen kvittar vilken väg man väljer för att komma runt muren, man kommer ju till andra sidan likväl. Och det kvittar om man har slagit sin fru eller gömt tant Agdas löständer, död är man ändå, och det är just det som är det fina med det mortala tillståndet. Vi uppnår till sist perfektion av likställdhet (öh, jämställdhet menar jag förstås). Det kanske går litet fortare den högra vägen, så är det nog, men det är trots allt endast politikerna som det är synd om, där de står kvar och bankar sina huvuden mot stenväggen. Fast det är de ju vana vid från sitt jordeliv, så för dem är det kanske bara ett sätt att förlänga livet en aning. Som att sitta en extraperiod i riksdagen.

 

När man gjort sin dödsvandring runt den stora muren, förmodligen frusen och förvirrad inför det nya tillståndet, kommer ljuset. Ett värmande och lugnande ljus som man går in i, och där träffar man på alla andra som gjort samma vandring. Det är nu man börjar ana vad det innebär att vara död. När man är tillsammans med alla dessa människor, ja, man faktiskt är alla dessa människor, för alla dessa före detta existenser blandas med varandra, som i en jättelik gigantisk orgie. Och då känner man att det är detta som livet till slut gick ut på, att samlas i denna final. Detta ultimata samlag, den mest intensiva sammanblandningen, den definitiva utlösningen. Det totala sexet.
Och sedan ingenting, eller för dem som tror, allting.

 

Gudarna då, undrar ni. Tja, det är nu bara så, att gudars privilegium är att sitta på en mur och dingla med benen i alla evigheters evighet. Om nu det skulle vara så kul i längden. Det mänskliga lidandet torde vara att föredra.

Om man nu inte råkar vara politiker förstås.

 

 

 

© Leif Svensson 2007
http://www.ickepoesi.com