Ett pass till paradiset

 

 

 

Ett filmmanus av
Leif Svensson

 

 

 

 

 

 

 

 

1. INT. SJUKHUSSAL – KVÄLL

I en sjuksäng ligger FADERN. Hans ögon är slutna. Han ligger på rygg. Till honom är kopplad en hjärt-lungmaskin. En ställning för dropp på hans högra sida. Det är bara maskinerna som hörs, i övrigt är det tyst.

 

Eventuella förtexter kommer nu.

Efter förtexterna hörs ett klick från en kamera. Bilden zoomar in mot Faderns ansikte, vi hör ännu ett klick.

Efter det sista klicket zoomar bilden ut och vi ser det fotografi som just togs. Den ligger på ett köksbord. Vi är inne i scen 2.

 

2. INT. KÖK – NATT

 

Vi befinner oss i ett mindre kök i en lägenhet på tredje våningen i ett hus från femtiotalet. Det är rent, ingen disk på diskbänken. I köksfönstret ser man att det är mörkt ute. På fönsterbrädan står en pelargonia. På bordet står två kaffekoppar och en burk med kakor, förutom fotografiet på fadern.

 

Mittemot varandra vid bordet sitter två personer, ERIK (28)och BERIT (33).

 

Erik har kort mörkt hår, han är ganska kort och spenslig. Det är ingen man som går på gym.

 

Berit har halvlångt blont hår. Hon har tendens till övervikt.

 

Erik trummar med fingrarna och rör sig nervöst. Berit äter på en kaka. Erik tittar på fotografiet på köksbordet, utan att röra vid det.

Plötsligt ställer han sig upp och går ett varv i köket. Så utbrister han:

 

ERIK

Du är tamejfan inte riktigt klok!

Han tittar stint på Berit.

 

BERIT

(suckar) – Vadå inte klok? Det är väl inte konstigt att jag har tagit ett kort på vår pappa. Jag ville ha ett minne.

 

ERIK

Och jag vill ha min pappa tillbaka. Ni har dödat honom!

 

BERIT

Men snälla Erik, det är klart att vi inte har dödat vår pappa. Skulle du önska att han låg där som en våt säck år ut och år in. Han var i praktiken redan död, det vet du med. Du var ju med när vi pratade med läkaren.

 

ERIK

Men det var ni som bestämde, du och mamma, att vi skulle stänga av.

 

BERIT

Nej, det var läkaren. Det är bara han som kan bestämma sånt. Men jag tyckte det var ett riktigt beslut. Det tycker mamma också, och om du tänker efter, så förstår nog du det med.

 

ERIK

Han hade inte stängt av om vi motsatt oss det. Man får inte göra så, han kunde ha vaknat!

 

BERIT

Nej, Erik, han kunde inte ha vaknat. Hans hjärna var död. Han var ett kolli. Du måste inse det! Du måste se sanningen!

 

En stunds tystnad, Berit och Erik tittar på varandra.

 

BERIT

Förresten, klockan är mycket, jag är trött. Vill du sova över, eller ska jag ringa en taxi.

 

ERIK

Jag går, jag behöver tänka.

 

BERIT

Det regnar ute.

 

ERIK

Jag vet. Det är väl skit samma.

 

BERIT

Jaja, du gör som du vill. Jag behöver i alla fall sova.

 

Berit följer Erik till ytterdörren och öppnar den för honom. Erik nappar åt sig sin jacka och går förbi Berit utan ett ord. När hon är på väg att stänga dörren efter honom, kommer han plötsligt tillbaka in igen, passerar en förvånad Berit och går in i köket, där han sliter åt sig fotografiet av fadern som ligger på köksbordet Halvspringande försvinner han sedan därifrån, förbi Berit och nerför trapporna. Varken han eller Berit säger något.

Erik stoppar fotografiet i innerfickan på jackan.

Berit suckar djupt.

Hon hör Eriks steg försvinna nerför trapporna innan hon stänger dörren.

 

 

 

3. EXT. VÄG MOT BRO – NATT

 

Det är mörkt, visst ljus kommer från gatubelysningen. Det regnar lätt. Vi ser Erik bakifrån. Han är på väg upp på en bro. Framför honom skymtar vi en MAN som sakta tar sig framåt med stöd av Landstingets kryckor. Eftersom Erik går ganska fort, närmar han sig mannen, som nu har hunnit halvvägs upp på bron. Långt under brobanan är en asfalterad parkeringsplats.

 

Nu stannar mannen, släpper sina kryckor och lägger båda händerna på broräcket. Sedan kämpar han för att få upp högerbenet. Ljuset kommer från en gatlampa, mannen har stannat alldeles bredvid en sådan.

 

Erik stannar, drar ett djupt andetag och ropar:

 

ERIK (ropar högt)

Hallå, vad fan sysslar du med?

 

Sedan börjar han springa.

 

Mannen hejdar sig och tittar på Erik. När Erik kommer fram till honom upprepar han sin fråga.

 

ERIK

Vad sysslar du med, vad tänker du göra?

 

Nu när Erik har kommit nära, känner han stanken från mannen. Erik tar ett steg bakåt, sniffar några gånger och rynkar näsan.

Han noterar mannens utseende. Mannen är sjabbigt klädd i en smutsig överrock och hängiga byxor. Han har en rinnande näsa, stripigt hår och ett skägg som mest är som risiga buskar i ett plufsigt och rödmosigt ansikte. Kroppen är stor och oformlig.

 

MANNEN (irriterat)

Jag är sjuk och trött, låt mig vara, gå hem med dig och stör inte en gammal man.

 

Mannen sluddrar och visar en tandlös mun, förutom en enstaka tand i underkäken. Erik tar ännu ett steg bakåt.

 

Mannen vänder sig åter mot räcket, lägger händerna på det och startar sitt försök att få upp högerbenet. Erik tittar på honom några sekunder, innan han går fram till honom, lägger armarna om honom och försöker dra honom därifrån. Han får mannen att ställa sig upp. Erik släpper då sitt kramgrepp, tar några steg bakåt och håller armarna utåt från sin egen kropp, som om han måste torka av dem. Ungefär som en storskrak torkar sina vingar.

 

ERIK

Dina barn blir inte glada.

 

MANNEN (Med aningen högre tonläge nu)

Mina barn… Mina barn skiter i mig. Dom blir bara glada när gubben är borta. Seså, ge dig av, jag har inte hur mycket tid och ork som helst. Låt mig fortsätta med mitt, du har inte med mig att göra. Sjas!

 

Mannen andas tungt och håller sig för sidan. Hans rygg är krökt.

 

Erik gnider sina händer mot sina armar, och låter dem sen hänga som vanligt.

 

ERIK (höjer tonläget)

Ingen människa får ta livet av sig, ingen, ingen, ingen.

 

MANNEN (irriterat, med hög röst och möda)

Dumfan! Tror du jag tänker låta mig hejdas av dig, nu när jag äntligen lyckats ta mig hit? Vet du hur mycket möda det kostat mig? Du kommer att förstå när du själv är så här gammal, när din kropp bara värker, när du knappt klarar att ta dig ur sängen, när du skiter och pissar på dig. Och när ingen djävul bryr sig om dig.

 

Mannen tar samtidigt något steg emot Erik, saliven skvätter och han andas häftigt. Erik torkar sig instinktivt i ansiktet.

Mannen spottar på marken och vänder sig åter mot broräcket.

 

Nu är Erik på honom direkt. Det är som en patetisk brottningsmatch. Vi ser att Erik har tårar i ögonen. Erik får inga riktiga tag om mannen, det är som om han inte vill komma honom fysiskt nära. Så håller de på ett tag, mannen försöker ta sig över räcket och Erik tar tag i honom och får honom att ställa sig på trottoaren igen, varvid han med ett visst mått av avsmak släpper honom igen – och så vidare. Till slut blir de i alla fall stående emot varandra igen och glor ilsket på varandra. Mannen andas häftigt och rosslande. Han hostar.

 

MANNEN (skriker så högt han förmår, vilket inte är alltför högt, uttröttad som han är)

Låt mig nu för helvete vara ifred. Fattar du att detta inte är ett liv, detta är inte värdigt.

 

Erik (med hög röst men inte skrikande)

Du får i alla fall inte hoppa! Inte så länge jag är här, och jag stannar tills du har gått.

 

 

Erik plockar upp kryckorna från marken, lämnar dem till mannen och säger i normal samtalston.

 

ERIK

Så du kan lika gärna gå hem nu!

 

Mannen tar emot kryckorna och det ser verkligen ut som om han tänker ge sig iväg. Erik slappnar av. Men så plötsligt tar mannen ena kryckan och svingar den med full kraft emot Eriks huvud. Den träffar vid tinningen. Vi hör ljudet som Erik hör, en kraftig smäll och sedan är allt tyst förutom en svag entonig ton som dröjer sig kvar efter smällen. Erik blir sittande på marken med hängande huvud och slutna ögon. Han ser en scen från sin barndom.

 

 

4. EXT. TRÄDGÅRD – DAG

 

Solen lyser, det är en fin sommardag. En man står och påtar i trädgården, en pojke på ca 8 år står en bit därifrån.

 

MANNEN I TRÄDGÅRDEN

Hej, kom hit och hjälp mig!

 

Pojken går fram till mannen, som stryker pojken över håret. Så hör vi honom säga igen

 

MANNEN I TRÄDGÅRDEN

Hjälp mig!

 

Orden upprepas flera gånger, så växlar scenen sakta över till bron med Erik och Mannen.

 

 

5. EXT. BRO – GRYNING

 

Tillbaka på bron. Det ljusnar sakta.

Mannen hänger nu på broräcket, med armarna på var sin sida. Han har lyckats få upp högerbenet på räcket, får han bara upp vänsterbenet också, kommer han att falla.

 

MANNEN

Hjälp mig!

 

Erik sitter fortfarande ner med hängande huvud, men nu tittar han upp och ser mannen. Under några sekunder ser de varandra in i ögonen. Det hörs inga ljud förutom den svaga tonen som fortfarande ligger kvar.

 

MANNEN

Hjälp mig!

 

Plötsligt är det som att Erik tagit ett beslut, han tar ett par snabba steg emot mannen.

I ultrarapid tar han sedan ett tag om mannens vänsterben och med förvånande lätthet lyfter upp det.

 

Mannen dråsar ner på andra sidan räcket, slår armen i brobalken och försvinner ner emot parkeringsplatsen nedanför.

 

Det hörs en obehaglig duns när mannen slår i backen. Vi hör den genom Eriks öron. Dunsen är öronbedövande.

 

Erik lutar sig fram över räcket och ser mannen ligga därnere. Han ligger på magen, med kinden mot asfalten, högerarmen i vinkel ovanför huvudet och vänsterarmen ner mot låret. Vänsterbenet är uppdraget i vinkel. Man ser en mörk fläck runt huvudet. Allt är stilla.

 

Nu återkommer sakta alla normala ljud. Måsar som skriker och en långtradare som närmar sig.

 

 

Erik tar upp en näsduk och torkar sig i pannan, drar några djupa andetag, plockar fram en mobiltelefon och ringer 112. Hans händer darrar.

 

ERIK

Jag vill rapportera en olycka.
Ja vid stora bron, södra delen.
En man som har klättrat över.
Ja, verkar som självmord, han ligger under bron.
Nej, jag kom alldeles efter.

 

Erik stoppar ner mobiltelefonen, går fram till en pelare och hamrar på den med sina nävar, samtidig som han säger:

 

ERIK

Farsan, farsan, farsan!

 

 Klipp i tiden. Vi ser Erik hänga över broräcket och titta ner på mannen därnere, sedan ser vi vad Erik ser.

 

6. EXT. Parkeringsplats – GRYNING

 

En ambulans kommer till platsen. Den kommer utan sirener och den kör fram och parkerar bredvid mannen som ligger därnere. Två personer hoppar ut, en man och en kvinna.  Vi ser scenen genom Erik ögon.

Kvinnan går fram till mannen som ligger på marken, känner honom på pulsen, känner honom på pannan och tittar honom i ögonen. Så tittar hon upp emot sin kollega och skakar på huvudet.

Kollegan öppnar bakre dörrarna på ambulansen och kommer fram med en stor svart plastpåse.  Samtidigt svänger en brandbil och en polisbil in på scenen.

Nu är det sex personer därnere, en ambulanssköterska, en ambulansförare, två poliser och två brandmän.

Poliserna pratar med ambulanspersonalen. De tittar uppåt mot bron och ser Erik stå däruppe. De vinkar mot honom och ger tecken att han ska stå kvar. Poliserna hoppar in i bilen.

Brandkårsmännen hjälper ambulanspersonalen att lägga den förolyckade mannen i den svarta säcken och lyfta in honom i ambulansen.

 

7. EXT. BRO – GRYNING

 

Bakom Erik stannar en bil. Erik vänder sig om. Två poliser går ur bilen och kommer emot honom.

POLIS1

Vad har hänt?

ERIK

Jag såg honom klättra över räcket, jag sprang för att hinna fram, men försent.

Polis1 nickar, Polis 2 antecknar i sitt block.

POLIS2

Har du legitimation?

Erik plockar fram sin plånbok och tar ut körkortet.

ERIK

Körkort.

POLIS2

Det är bra, klarar du dig, eller vill du ha skjuts hem?

 

ERIK

Jag klarar mig. Det är inte så långt hem.

 

Polis 1 plockar upp kryckorna och slänger in dem i bagageutrymmet på polisbilen. Polis2 slår ihop sitt anteckningsblock. De sätter de sig i bilen och åker därifrån.

Erik vänder sig om och tittar ner på scenen nedanför. Brandkårsmännen håller nu på att spola bort blodet efter mannen.

Erik går sakta upp emot toppen av bron. På vägen tittar han ner mot parkeringsplatsen. Han ser brandkåren åka därifrån.

När han är på toppen av bron, stannar han och ser ut över älven och ut mot havet. Solens första strålar träffar honom. Så tar han upp fotografiet på sin pappa, som han tog med sig från Berits köksbord. Han tittar på det en stund, sedan river han det sakta i småbitar och låter dem singla ned mot vattnet.

 

Slut