Ett pass till Paradiset

 

Det är en varm och något fuktig sommarnatt på väg att gå över i morgon. Solen som ännu inte orkat upp över horisonten sprider ändå sitt varma morgonljus ut över havet och in mot den imponerande bron. En ensam ung kvinna kommer gående, det blonda håret flyger lätt i morgonbrisen och hennes ljusa sommarklänning fladdrar. En vacker syn, men kommer man närmare kan man se att hon har gråtit, och kanske gråter hon än? Plötsligt stannar hon till, lutar sig mot broräcket och börjar sakta klättra över det. Så står hon där på brobalken med endast vänsterhanden på räcket, när en ung man lösgör sig ur skuggan och sakta smyger fram till henne. Varsamt men bestämt tar han tag i hennes arm, hon skriker till, snavar och är på väg att falla, men han släpper inte taget, sträcker sig och lyckas få tag på hennes andra arm. Hon väger lätt och på så sätt kan han lyfta henne över till den säkra sidan. Då lutar hon sig snyftande mot hans bröst. Han kramar henne tröstande och utan ord. Detta är Eriks dröm, och den slutar som sig bör i ömma kärleksbetygelser i kvinnans sovrum.

Erik är en man som vill att hans drömmar ska bli sanna, och allra mest önskar han denna dröms uppfyllande.  Bron finns i hans stad och han känner till bästa stället för ett självmordsförsök. Det är där bron ännu inte sträckt sitt spann över älvens vatten utan går över en hård asfalterad parkeringsplats men ändå med tillräcklig höjd för att man ska kunna förutse en snabb och säker död. Det är dit han går, sena kvällar eller tidiga morgnar efter lördagsbesöket på puben. Ibland även vanliga nätter när han inte kan sova, kan det tänkas att han tar en termos och några leverpastejsmörgåsar med sig till sin utsiktspunkt, där han kan sitta bekvämt lutad mot pylonens betong och njuta av kvällssol eller morgongryning. Det är sällan någon vandrare passerar och ännu mer sällan någon noterar Eriks närvaro. Han har kommit att tycka om denna undanskymda plats i tillvaron med sin vackra utsikt, där han utan att störas kan sitta och drömma sina drömmar.

Om man väntar på något, så händer det till slut att det inträffar. Den unga kvinnan dyker upp, långt blont hår som det ska vara och ljusa lätta kläder som fladdrar i sommarbrisen. Definitivt en självmordskandidat, maskaran är utsmetad av tårar och hon hänger över cykeln som hon leder. Erik ställer sig upp och följer henne på ett som han uppfattar det, lagom avstånd. Hon går långt, upp emot krönet av bron, vilket inte riktigt är vad han förväntat sig, han hade mer trott att man borde välja parkeringsplatsen som nedslagsplats och inte det mörka vattnet. Men så tänker tydligen inte kvinnan och Erik undrar besviket om hon bara har för avsikt att gå över till andra sidan. Men mitt på bron slänger hon så cykeln med ett brak och kastar sig emot räcket. Det går så fort att Erik knappt hinner med, men när han väl reagerar gör han det snabbt. Med en sprinterrusch är han framme vid kvinnan, som nu hänger dubbelvikt över räcket, Med ett kraftigt armtag och inte alls så varsamt som han drömt om, lyfter han henne tillbaka till gångbanan. Sedan händer något som han inte räknat med, han får en kraftig örfil. Framför honom står en ung kvinna med spyorna rinnande nerför hakan och ner på den vita klänningen. Ilskan sprutar ur ögonen på henne. Det ser ut som hon tänker säga något men istället ger hon honom en spark på ett ställe som gör att han faller ihop som en fällkniv. Därför ser han inte när hon tar sin cykel och med bestämda tramptag cyklar hem till sin lägenhet, där det inte finns utrymmer för några ömma famntag med stackars Erik. Det är sådana upplevelser som gör att de flesta ger upp sina drömmar. Så inte Erik. Men naturligtvis tar det ett tag innan han hämtar sig från upplevelsen.

 

En söndagsmorgon i början av augusti, det är då som självmordskandidaten dyker upp. Erik tänker inte på det till att börja med för det handlar inte om någon ung kvinna utan en gammal man som tungt vandrar förbi stödd på landstingets kryckor. Erik följer med blicken hans mödosamma färd, hur han trött stannar till och med tung andhämtning vilar hängande på kryckorna. Så står han en lång stund utan att röra sig, innan han rätar på ryggen och låter kryckorna falla ner på gångbanan. Han tar ett steg fram emot räcket, sedan lutar han sig tungt emot det genom att låta båda armarna hänga över och kämpar sedan för att få upp ena benet. ”Han gör det”, tänker Erik och går snabbt fram emot mannen. Han inser att han måste göra en insats, även om det nu inte handlar om den kvinna han drömt om. När han når mannen känner han en kraftig stank som får honom att rygga tillbaka. Mannen luktar så illa att han backar två steg och funderar på att vända därifrån, men det är trots allt en människa i nöd intalar han sig och lägger därför händerna på mannens axlar samtidigt som han försöker låta bli att andas, åtminstone inte genom näsan.  Detta får till följd en lång svavelosande förbannelsetirad från den gamle där han undrar vem Erik är och varför han är så urbota korkad som försöker hejda honom i ett så viktigt ögonblick. ”Inte han också”, tänker Erik, varför ska självmordskandidater vara så otacksamma? Nåja, den där flickan var ju bara fyllesjuk, förstås.
Erik försöker få till ett slags medmänsklig kram, vilket är svårt eftersom mannens kroppshydda är tämligen oformlig och överrocken han bär så fet att händerna bara glider. Äckligt är det, men det får i alla fall mannen att ställa sig upp igen. Han gör ett försök att slå Erik med knuten näve samtidigt som han skriker så att saliven skvätter:
-Ge fan i mig, dra åt helvete ditt missfoster.  Låt mig vara ifred!
– Men se så vacker världen är, varför vill du överge den? Erik pekar ut över havet där de första solstrålarna målar allt i ett gyllene skimmer. Vattnet är blankt som en spegel.
– Jag ser inte ett smack, jag är nästan blind. Jag fungerar inte som människa längre, hör dåligt, kan knappt ta mig ur sängen på grund av smärtor, jag kan inte tänka klart, jag pissar och bajsar på mig, alla mina vänner är borta. Det som du säger är vackert är bara skit. Skit, skit, skit! Jag har försökt att ta mig hit så många gånger, men inte orkat. Nu är jag äntligen här så inte tänker jag låta dig hindra mig.
 Med de orden hänger han sig trött emot räcket igen, och börjar febrilt kämpa för att komma över. Han lyckas få upp högerbenet, men med vänsterbenet är det värre, han blir hängande med ett ben och en arm på ena sidan och den andra armen och benet fortsatt kvar på brosidan. Där verkar det som han har tömt sina krafter, andhämtningen är rosslande och aktiviteten avtar mer och mer. Till slut är det bara några ynkliga ryckningar i vänsterbenet, som indikerar vad han fortfarande vill. Erik står obeslutsam stilla och ser på. Så hör han plötsligt ljudet från en lastbil som närmar sig från andra sidan, än syns den inte men det dröjer säkert inte mer än någon minut. Det får Erik att reagera. Han handlar snabbt och som i trans. Med ett par steg är han framme vid mannen, tar tag i hans vänsterben och lyfter det över räcket, förvånad över hur lätt det går. Mannen trillar handlöst, slår i brobalken och fortsätter med utsträckta armar nedåt mot parkeringsplatsens hårda asfalt.
Dunsen när kroppen slår i asfalten nedanför är ett ljud som kommer att förfölja Erik resten av sitt liv och som kommer att väcka honom ur åtskilliga mardrömmar.

Mannen landade på mage. Där han låg, såg det inte märkvärdigt ut, det kunde ha varit en människa som vilade, eller med tanke på platsen, sov ruset av sig. Huvudet var vänt så att det låg på vänstra kinden, högra armen halvt i vinkel framför ansiktet och vänster arm vinklad åt andra hållet, ner mot låret. Det som talade om något annat än en tupplur, var den mörka fläck som spred sig från huvudet. En blodfläck. Erik vände tillbaka och sjönk ner vid sin plats i skuggan av pylonen. När han lutade sig en aning åt vänster kunde han se mannen därnere. Ett gäng ungdomar kom skrattande förbi, upptäckte mannen och sedan hördes höga kvinnoskrik. ”De har förstått”, tänkte Erik.  Jag borde ge mig av härifrån, tänk om jag blir anklagad för mord. Kanske jag har gjort mig skyldig till mord. Eller självmord? Kan man vara skyldig till självmord på en annan person? Hur det nu kom sig, så orkade han inte ställa sig upp, benen ville inte. Han bara satt.
Efter en stund kom ambulans och polis till platsen. En av poliserna tog några bilder, en annan pratade med ungdomarna och antecknade i ett block. Efter en stund kom en polisbil upp på bron, stannade på vägbanan och två poliser gick ut. De plockade upp kryckorna från gångbanan, böjde sig över räcket för att titta ner på mannen som fortfarande låg kvar och åkte sedan därifrån, utan att ha upptäckt Erik. Kanske var det alltför uppenbart för att man skulle se sig om efter någon förövare?

Erik betraktade det hela som från någonstans utanför, som om det inte angick honom. Han såg hur ambulanspersonalen stoppade in den döde mannen i en svart plastsäck, och han undrade om stanken från mannen var lika stark nu, då han var död? En brandbil körde in på platsen, parkerade snett emot ambulansen och två män hoppade ur. De hälsade hjärtligt på ambulanspersonalen, förmodligen kände de varandra. ”Kollegor förstås”, tänkte Erik. De hjälptes åt att lägga mannen på en bår och lyfte in den i ambulansen. Ambulansföraren sade något, hoppade in på förarplatsen och hans kollega satte sig på passagerarsätet, så var de borta. Det enda spår som fanns kvar var blodfläcken, men den städades effektivt bort med hjälp av brandsprutan. Så var också brandbilen borta och solen gick upp över en stad och en dag som var som vilken annan dag som helst.

Utom för Erik, som försöker värja sig mot tanken att han dödat en människa. Han försöker istället se det som att han gett mannen ett pass till paradiset. Men egentligen är det nog så att det är mannen som gett Erik ett visum till verkligheten.

På väg hem stannar han på toppen av bron och ropar ut mot havet:
- Men han ville ju dö!

 

© Leif Svensson 2011
www.ickepoesi.com