En helt vanlig resa

 

Han stod där mitt i ingenstans under skuggan av Härjedalens granskogar. Jag brukar inte ta upp liftare, men det var något med mannen och situationen som fick mig att frångå första instinkten att bara köra vidare. Kanske helt enkelt för att höstmörkret höll på att lägga sig och det var blött och ruggigt därute. Jag tyckte synd om honom.

Jag ångrade mig genast, mannen luktade. Men då satt han redan nersjunken i framsätet, och hade slängt sin slitna ryggsäck där bak. Han vred huvudet och särade läpparna i något som förmodligen skulle uppfattas som ett leende, ett tandlöst sådant. ”Tack”, mumlade han. ”Sundsvall!”
Jo, jag skulle åt det hållet.

Mina försök till konversation resulterade bara i enstaka hummande. Jag tröttnade på att försöka och vi satt sedan tysta och lyssnade till motorns entoniga sång. Min passagerare snarkade snart lätt. 

 

Någonstans efter Sveg fick jag tvärnita för en älg, och mannen vaknade till med ett yrvaket ryck.
”Det är här!”
”Vadå här?”
”Här i skogen, jag ska av här!”
”Men det är mitt i ingenstans, här finns bara trän.”
Han vände sig emot mig och grinade upp sitt tandlösa leende.
”Gosse, vad vet du? Kom med, så ska jag visa dig.”
”Visa mig?”
”Ja, eftersom jag fick åka med dig vill jag betala för din hygglighet. Kom, så ska du få se något!”
”Vafan är det här”, tänkte jag. Någonting var det som inte stämde, inte stämde alls. Den här mannen?  Och varför skulle jag följa med honom in i skogen? Världens bästa sätt att bli nerslagen och rånad på, helt utan vittnen.
”Ok, visa mig då.”
Så nyfiken hade han gjort mig, att jag trotsade mitt eget förnuft.
”Ställ bilen där framme!”
Jag körde in på en liten skogsväg, och parkerade, noga med att se till att bilen syntes från stora vägen. 
”Kom då!”

Det var som han vaknade till liv, ett ljus tändes i hans ögon och rösten blev klar och stadig. Skogen var totalmörk.

”Kom då!” Han slängde upp ryggsäcken på axeln

Vi gick skogsvägen in i mörkret och med granskogen hängande tät över oss, mannen ett halvt steg före. Jag kämpade för att inte tappa kontakten med min ledsagare. ”Mitt liv i hans händer”, tänkte jag. Jag hade lagt mitt liv i en högst obskyr persons händer. Det kändes inte riktigt bra.

 

Efter en kvart, eller kanske en halvtimme eller möjligen två timmar, tiden hade slutat att existera, kände jag att vi lämnade vägen och kom in i skogsmark, men det var ändå lätt att gå, alltså måste det vara en stig vi följde. Det bar uppåt. Till slut stannade mannen tvärt.
”Här, sätt dig ner här!”

Han hjälpte mig ner på något som senare visade sig vara ett omkullfallet träd.
”Se”, sade mannen och jag anade att han gjorde ett svep med armen.
Jag såg, för faktiskt ljusnade det en aning. En liten stund senare sprack plötsligt molnen upp och fullmånens sken vällde in över landskapet. Vi satt på en höjd med utsikt över en liten sjö omgiven av skog på alla sidor. Eller vi? Av mannen såg jag inte ett spår.

Månen speglade sig i den svarta sjön, som en gul blomma i det svarta. Min blick sögs ditåt, som till en vacker kvinnas ögon. Det kändes behagligt, som att krypa ner i ett varmt bad efter en kylslagen skidtur. Avslappnande. Jag flöt in i ett drömlikt tillstånd, ändå är jag säker på att jag inte somnade. Blicken var naglad vid det gula i sjön, och så började det växa. Som om det verkligen var en jättelik gul näckros som slog ut i full blom och sträckte sina kronblad ut över skogen. Hela världen badade i ett skimmer av gult och rött, samtidigt som en dov hummande ton hördes. En vibrerande ton som gav återklang i min kropp. Att återge känslan är omöjligt. Jag mådde otroligt bra. Alla småkrämpor i kroppen var borta, alla bekymmer bortblåsta. Jag visste plötsligt vem jag var. Jag kände var jag hörde hemma. Tiden fanns inte, omgivningen fanns inte, det var bara jag i centrum av universum. Tidlösheten var allt och jag var tidlösheten, och tidlösheten var gränslös lycka..
En fågel svepte förbi mitt ansikte och dess vinge rörde lätt vid min panna. Samtidigt gick månen i moln och morgonljuset tog över.

Världen återgick till sitt jämngråa, regnet hängde i luften och jag frös. Men det bekymrade mig inte, ingenting bekymrade mig just då. Mannen var försvunnen, jag kände i innerfickan efter plånboken, den låg kvar på sin plats. På något vis hittade jag också vägen tillbaka till bilen.

 

Den stod kvar där jag lämnat den. Nycklarna låg som de skulle i jackfickan, Allt var överhuvudtaget precis som det skulle, och jag visslade lyckligt på någon glömd barnvisa, skrattade till och med mot regnet som började falla, när jag satte mig i bilen för min fortsatta färd.

Det var någonstans utanför Ånge som det slog mig vad jag varit med om, och jag ställde frågan som malt hela morgonen. Högt och med bara vindrutetorkarnas enformiga dunk som svar sade jag..
”Vad tusan gör man, när man haft en träff med Gud?”

 

Ó Leif Svensson