Sieg Heil

Han visste det, det var ett oundviklig öde. Till slut skulle det hända som han fruktat mest här i livet. Och nu var det kört. Många nätter hade han hört prasslet och skrapet i väggar och bak lister. Ljud från insekter, ljud från tvestjärtar.

Det var vid morgonrakningen framför spegeln som han såg hur tvestjärten försvann in i örat, kände hur den gled inåt. Snabbt var han efter med en tops-pinne men försent. Han hällde förtvivlat in en halv flaska Revaxör, men resultatet blev bara att snyltgästen ändå snabbare åt sig inåt mot det allra heligaste. In mot hjärnan.

Man märker det inte med en gång. Det är inte direkt obehagligt men det kommer smygande, efter hand som tvestjärten mumsar i sig av dina hjärncellerna. Det börjar med ett och annat ord som försvinner. Du glömmer namnet på din fru eller dina barn. För människor runt omkring verkar du bara lite disträ. Ingen anar hemligheten. Inte än.

Första gången det blev riktigt allvarligt var när han stod vid busshållplatsen, och plötsligt försvann begreppet buss ur medvetandet. Med ens visste han inte varför han stod där och väntade, så han frågade en fru bredvid:
- Vad gör vi här, egentligen.
Hon kom med en lång utläggning över livets alla hemligheter och avslutade:
- Hos Jesus hittar du svaret.
Kanske det, tänkte han, och så kom den där långsmala fordonshistorien. Eftersom alla andra klev på gjorde han det också. En reminens från en söndertuggad hjärncell fick honom att gå av vid rätt hållplats, men efter den dagen åkte han alltid taxi. Taxi-cellen som inte verkade vara lika smaklig.

Efter ett tag blir naturligtvis situationen ohållbar. När du inte längre kan skilja hunden från din fru, eller din son från din chef. När du inte förstår att maten på bordet är till för att ätas, när du inte vet varför du ska ha hatten på huvudet och skorna på fötterna. Eller när du lägger dig i hammocken för att sova, fast det är mitt i vintern. Den dagen som han satte sig att bajsa i sängen tröttnade hans fru.

– Jag pallar inte längre. Nu tar jag barnen och flyttar hem till mamma i Köping.
Han förstod naturligtvis inte vem som flyttade och han visste inte längre vad en mamma var. Men Köping kunde han peka ut på en karta.

När han nu skulle sköta allt själv, blev saker som det blev. Och visst är det lika bra att slutet kommer snabbt, när det nu är oundvikligt. Hans sista morgon tog han på sig en tröja, inte mer, och gav sig av ut på stan. Lyckades av en slump komma med en spårvagn. Ingen sade något om eller till den halvnakne mannen, i Sverige låtsas man som ingenting så länge man kan och så länge ingen annan säger något. På något sätt kom han till jobbet, gick omkring i korridorerna, för han hade en tanke att det fanns ett ställe som var hans i den byggnaden. Begreppen jobb och kontorsrum var borta, han följde bara något invant, något som låg rotat djupt i hans undermedvetna. Något som tvestjärten aldrig skulle komma åt.
Till slut var det någon som larmade personal- och säkerhetschefen . De kom och tog var sitt stadigt tag i hans armar och ledde honom bryskt in på ett rum där de ringde efter polisen. Vid det här laget var hans hjärna som en stor disksvamp, inte många levande hjärnceller kvar, det mesta därinne var omvandlat till tvestjärts-träck. Han förstod inte vad som hände, och brydde sig inte.

När poliserna till slut kom och släpade iväg med honom, utropade han den totalt korkade människans stridsrop:
- "Sieg Heil"

 

©Leif Svensson