Åska på Zakynthos

 

Evelina, vårt länge efterlängtade kärleksbarn. Två dagar fick vi ha henne hos oss, innan hennes hjärta stannade för alltid. Innan livet stannade. Vi levde som i en dröm, en mardröm, ett vacum. Bara tomt allting. Det var knappt vi orkade med varandra. Vi gick på tå i den tysta lägenheten. Undvek våra blickar. Undvek att prata om det som gjorde ondast. Undvek att leva. Så gick det, vecka efter vecka, månad efter månad. Och år.

En dag skrattade vi tillsammans åt något fånigt TV-program. För första gången. Vi kom på det samtidigt, tittade bort och skämdes.
"Vi kan inte ha det så här", sade jag.
"Jag vet", svarade du. "Men inget mera barn, aldrig i livet. Inte en gång till".
Jag trodde det skulle hjälpa, men du ville inte. Min längtan var det också, men du vågade inte.
"Sen, senare. Kanske…. Nej, aldrig i livet".
Vi kramades hårt, för vår kärlek skulle också göra ont. Jobba, äta och sova, det var vårt liv.
En dag gick jag förbi Apollos kontor, sista minuten till Zakynthos. Jag gick in och bokade, utan att fråga dig. Tänkte att kanske en semester skulle vara vändpunkten.

Allt blev fel. Din väska kom bort på flyget, rummet var för litet och vi kunde inte sova pga trafikbullret utanför. Grekerna med sina förbannade fordon som alltid måste väsnas så in i bomben mycket.
Men det var varmt, vi sov i solstolarna på dagarna. Sörplade sol som ett livgivande elixir. Efter en vecka hade vi ändå på något vis fyllt på depåerna. Vi hyrde moppe, åkte runt och turistade, hittade små tavernor med underbar mat. Upptäckte stränder bara för oss själva, där vi kunde bada nakna i det varma klara medelhavsvattnet.

En kväll i Kampi, vid solnedgången, njöt vi tillsammans av skådespelet. En solnedgång är så banal, men den kvällen var den bara för oss. För dig och mig.
Vi åkte hemåt i mörkret, lite kyligt. Tillbaka i Argassi duschade vi varmt, tog på oss en tröja när vi gick iväg för att äta. Det rullade in moln ovanför. Vi kände båda att något hade hänt, livet hade återkommit en liten smula. Du beställde spagetti Bolognese och jag åt Stifado. Mitt i måltiden kom regnet, vi fick rafsa ihop tallrikar och glas för att förflytta oss inomhus. Det åskade men hördes inget muller
När vi någon gång runt midnatt betalade och promenerade hemåt, hade regnet upphört men det blixtrade fortfarande. Vi satte oss på hotellets balkong för att beundra skådespelet på himlen. Blixtarna slog hela tiden, men nästan bara mellan molnen. Det var väl därför som det inte hördes något muller. Jag gick in och hämtade min kamera, kunde inte låta bli att försöka fånga det hela på bild. Slösade förmodligen bort en halv film.

Sedan blev det kallare på ön. Höst även där, kändes det som . Vi tyckte det var skönt att åka hem igen. Och vi hade tagit ett litet steg tillbaka till verkligheten.
"Du och jag", sade du när vi satt i planet.
"Ja, du och jag", svarade jag och gav dig en puss på kinden. Du svarade med det där speciella leendet som bara är ditt. Det jag inte sett på väldigt länge.

Hemma igen dränkte vi oss åter i jobb. Tog ett steg tillbaka från varandra. Svårare i vår egen lägenhet där tomheten ekade.
"Vi kanske skulle flytta till Grekland", sade jag, men du bara tittade på mig som om jag inte vore riktigt klok.
Efter några veckor kom mina filmer från laboratoriet. Som vanligt hade jag knäppt allt för många bilder och dessutom missat att beställa ramning, så nu hade jag att göra hela kvällen. Över 20 dia bara på skeppsvraket, och en hel drös på solnedgången i Kampi. Bilderna från åskvädret blev naturligtvist helt misslyckade, alltför långa bländartider. Jag behöll ett som jag var någorlunda nöjd med, resten gick i papperskorgen. Det var ett plockande fram och tillbaka på ljusbordet, men till slut kunde du och jag sitta ner i soffan och återuppleva lite av stämningen från Grekland. Vi kröp närmre och viskade, "vi två".

Jag sov oroligt den natten, det var något jag gjort fel. Jag drömde feberaktiga drömmar och kallsvettades. Till slut var jag tvungen att gå upp. De där bilderna på åskvädret. Det var någonting som inte stämde. Jag rotade i papperskorgen, upp med ljusbordet igen. Till slut, det jag sökte, det som gnagde mig. Den suddiga bilden med månen och blixtarna som såg ut som kritstreck. Det var ingen måne uppe den kvällen…
Jag ramade, startade projektorn och bara stirrade. Kunde inte tro det jag såg. Du vaknade, kom tassande upp. "Vad gör du"? Jag pekade mot duken. Du satte dig ner bredvid mig med blicken stint fästad vid diaprojektionen. "Gode Gud", sade du.
Så satt vi, natten igenom. Sade ingenting till varandra. När solen till slut kastade ljus genom fönstret stängde jag projektorn. Vi tittade på varandra, gjorde oss klara för dagen. Åt frukost under tystnad. Åkte till våra jobb.

Efter lunch ringde du på mobilen:
"Kan vi inte åka hem tidigt idag, jag vill ha ett barn, jag vill att vi gör ett barn."

 

© Leif Svensson
http://www.ickepoesi.com