Tankar av tomhet

Hon kom plötsligt att tänka på att ingenting betydde något längre. Att det på sätt och vis var slut. Slut! Ingen glädje i kaffedoften, ingen längtan i lukten från färska bullar. Förresten, hur länge sedan var det hon druckit en kopp? Det gick inte att tänka efter. Tänka efter verkade så meningslöst. Lika meningslöst som att lämna platsen vid fönstret för att verkligen sätta på pannan. Eller laga till litet mat. Om det fanns någon hemma? Det var längesedan hon hade varit nere vid affären. Hon visste inte om hon skulle hitta dit längre, förmodligen skulle hon gå vilse och bli sittande på en bänk någonstans och frysa ihjäl, utan att någon skulle bry sig.
Och varför inte?

Kroppen ville ändå inte som förr. Stel och motsträvig, och så all värken som aldrig lämnade. Inte ens när hon sov. Om hon nu sov någon gång. Hon mindes inte.

Det regnade utanför och hon såg att gräsmattan därnere var alldeles för lång. Hon mindes hur det varit när hon själv hade haft ett hus med trädgård. Hur Herbert alltid hade månat om att gräset skulle vara ansat. Ibland klippte han flera gånger i veckan.
På den tiden hade hon själv tyckt om att påta i rabatterna. Man hade pratat om trädgården och beundrat den. Hon hade varit stolt, nu försökte hon återkalla den känslan men det gick inte, och dessutom fanns ju inte trädgården kvar längre. Var hon ledsen för det? Hon trodde inte det, hon kände nog mest bara tomheten.

Hon kunde kanske dricka en whisky. En aning alkohol kunde locka fram den där drömmen som hon drömt för inte så länge sedan. Den drömmen där hon hade flugit som en fågel, ja kanske till och med varit en fågel. Någonstans i den hade hon på känn att det låg något som borde kunna betraktas som lycka. Särskilt när hon visste att Herbert flög bredvid. Inte så att hon hade sett honom göra det, men hon hade anat honom snett bakom sig. Som när han levde, då hade hon alltid vetat var han befann sig, hon hade känt honom inom sig.

Bordet var tomt, inget whiskyglas, det borde betyda att hon inte druckit någon idag och att hon borde kunna unna sig en. Om hon nu inte hade ställt undan det tomma glaset för att lura sig själv. Om, om inte.
Hon lyfte sig tungt, använde bordet som stöd för att komma upp i stående ställning. "Whiskyn står i skåpet", tänkte hon, mest för att övertyga sig om att det faktiskt stod en flaska där. "Whiskyn står i skåpet", upprepade hon gång på gång halvhögt för sig själv. Det var med möda hon lutade sig mot diskbänken och sträckte sig upp mot köksskåpet ovanför. Hon undrade varför hon valt att förvara spriten där, men kunde inte komma ihåg varför. Det som varit spelade förresten ingen roll, bara hon kunde få sig en liten skvätt. En liten skvätt skulle hjälpa.

Jodå, det fanns en halvflaska med en gnutta kvar på botten. "En gnutta för en gammal tant", tänkte hon.
Hon höll sig med ena handen i diskbänken och med den andra greppade hon flaskan. Precis som hon skulle till att lyfta ner den, drog en smärtvåg genom kroppen. Upp från benet och ut i armen, ända upp till handen som greppade flaskan, och fingrarna stelnade till som träpinnar. Flaskan gled sakta över hyllkanten utan att hon förmådde hejda den, hon såg den studsa mot diskbänken och klara stöten, men när den föll vidare krasade den obarmhärtigt mot det hårda köksgolvet och hon kände whiskyn skvätta mot hennes nakna vader.

Glassplittret låg runt omkring henne, alldeles för mycket för att hon ens skulle orka tänka på att göra något åt det. Hon suckade och lyckades undvika att trampa i det genom att använda diskbänken som stöd, och ta så långa kliv som hon mäktade med, bort till sin plats vid fönstret. "En kan ju gå ner till systemet och hämta en ny flaska", tänkte hon. "Jo, det ska jag kanske ta mig för, lite frisk luft kan ju inte skada."

Hon lyfte sig åter från sin plats och masade sig sakta och med besvär mot ytterdörren. Högen med tidningar och reklam nedanför brevinkastet noterade hon inte, utan öppnade bara dörren och tog sikte mot trappräcket ett par steg bort. Dörren lät hon stå. Sedan vek sig högerbenet och hon dråsade handlöst nerför trappan, rullade varv efter varv. Plötsligt mindes hon hur det var att vara lycklig. Hur det var att med cykeln i full fart fara nerför storbacken därhemma, med fartvinden varm i ansiktet och håret slängande bakom sig. Att skrikande åka rakt in i det där ljuset.
Lycklig!



Ó Leif Svensson

http://www.ickepoesi.com