Tommy P

 

Tommy ville inte att det skulle vara morgon. Inte än och inte alls. Han ville vara kvar, gömd i sängen, gömd i drömmen. Ville inte till jobbet. Redan innan han öppnat ögonen trevade han fram cigarettpaketet på nattduksbordet, tryckte sig upp i halvsittande ställning för att få i sig dagens första bloss.  Han sneglade på väckarklockan, den borde ringt för längesedan. Det skulle inte bli någon frukost idag heller.

Gårdagskvällen hade blivit sen, han hade inte kommit sig för att gå till sängs utan hade suttit i mörkret vid köksbordet och spanat  mot lägenheten mitt emot. Där bodde en tjej som hette Lotta. En kväll för något år sedan hade han haft turen att se henne komma naken från badrummet. Det var då han skaffat kikaren, men tyvärr hade det inte upprepats. Att hon hette Lotta visste han, för en gång hade han varit upp i hennes trappuppgång. Det var en lördag när han druckit några öl som han fick för sig att bjuda ut henne på middag, men väl framför dörren vågade han inte ringa på.

När han kom ut spöregnade det. Bilen var kass sedan ett par månader så det fick bli buss och spårvagn. ”Borde göra något åt bilskrället”, tänkte han, men orkade inte ta tag i det, kände inte heller någon som kunde hjälpa honom att dra den till en verkstad. Egentligen borde han göra sig av med den helt. Utan bil skulle han kanske kunna spara pengar till en semesterresa. Tänk att åka ner till solen. Han hade varit på Rhodos en gång för längesedan, när pappan dött och det blivit lite pengar över. Där hade han träffat Kristina, de hade varit tillsammans några berusande dygn.Hemma i Göteborg hade han bjudit på bio, men sedan rann det ut i sanden. Han väntade att hon skulle ringa tillbaka, men det gjorde hon aldrig. Att det var första och enda gången han var tillsammans med en tjej, skulle han aldrig erkänna. Om nu någon vore intresserad. 

Han kom för sent till jobbet. Marie i växeln hejade och log. De brukade prata med varandra emellanåt. En gång hade de ätit lunch tillsammans, hon var  söt och okomplicerad, men gift. Marie och Lotta var hans sexpartners utan att de visste om det.

Korridoren fram, de flesta hejade inte, som om han inte fanns. Han tog med en kopp kaffe till sitt rum, där han stängde dörren om sig. Inkorgen såg mager ut, skulle bli ännu en dag med nästan inget att göra. I början hade han bråkat efter mer arbetsuppgifter, men ingenting hände. Nu satt han av dagarna, räknade minuter och flextid. Han var ofta den siste att lämna kontoret eftersom han alltid låg back med tiden, men förra månaden hade han kommit på hur man kunde manipulera flexklockan. Han vågade inte fiffla för mycket, men brukade se till att han åtminstone kunde gå hem halv fem på fredag. Fredagskvällen som var hans bästa kväll, då hyrde han en video, köpte chips och några öl. Njöt av vetskapen att måndagen var långt borta.

Lunchen åt han på MacDonalds, där slapp han konfronteras med de andra. Det fanns två lunchrestauranger i omgivningen dit kollegerna gick. Gick han till någon av dem, visste han inte hur han skulle bete sig, om han skulle sätta sig vid bordet där de satt, eller sätta sig ensam. Hur han än gjorde kändes det omysigt. Att gå till hamburgerrestaurangen var enklare. Därför blev det mest att han levde på skräpmat, hemma åt han pizza eller chips. Inte nyttigt, han visste men brydde sig inte. Ingen annan heller. Hans syster kanske, men hon bodde i Skellefteå. De träffades bara på jularna. Om telefonen någon gång ringde, visste han att det var hon.

Han gick kvart över fem. För att fylla kvoten borde han ha stannat till sex, men det mäktade han inte med. Jag tar igen det imorgon, lovade han sig själv. Vädret var fortfarande grådassigt, men det hade slutat regna. Han småsprang för att hinna med ettans spårvagn. Trots att han suttit hela dagen var det skönt att sjunka ner på sätet. Vid Brunnsparken gick han av för byte till 40-bussen, men väl där fick han för sig att gå till Dubliners istället I plånboken fanns 180:- som skulle räcka månaden ut, men ”skit samma”, en öl kunde han ta åtminstone. Det hände då och då att han ville ut bland folk, hoppades att träffa någon att prata med, vilket i och för sig nästan aldrig hände. Oftast blev det en öl i ensamhet och sedan hem. I dörren till puben hajade han till, där inne stod Lotta – hon. Hjärtat slog som en stånghammare, svetten rann. Han visste att här var chansen, fast när han märkte att hon hade sällskap med två väninnor svek modet och han vände på klacken, förbannade sig själv för sin blyghet.  Från Puben strosade han planlöst, ville bara inte hem. Utanför Biopalatset hörde han någon ropa ”Tommy”. Att det skulle vara honom de menade var så osannolikt att han inte reagerade, men så kände han ett  ryck i armen. ”Marie”, sade han glatt överraskad. ”Ja, jag ropade men du hörde inte. Jag är här med en kompis, vi ska gå och se Titanic. Vi väntade på Kjell men han har fått förhinder. Har du sett Titanic, du kan överta hans biljett”. Nej, det hade han inte. Visst var ett biobesök med Marie plåster på såret efter Lotta-upplevelsen. Maries kompis Helena hälsade honom med ett leende.

Tommy fick sitta mellan de båda kvinnorna. Han kände deras närhet så intensivt att det var svårt att koncentrera sig på filmen. Det blev ett par underbara timmar. Under den mest spännande sekvensen kände han Helenas hand som tog ett krampaktigt tag i hans arm, och sen  höll hon kvar den filmen ut. Tommy var i sjunde himlen.

Efteråt ville han bjuda på fika, men Marie hade bråttom hem och Helena skulle göra henne sällskap. Han fick kram av båda två, och Helena sade ”vi ses igen”.

Det gjorde de inte, men Tommy levde länge på minnet och hoppet. Tills den 9 november år 2000. Då orkade han inte mer. Han skar av sig pulsådern sittande i sitt badkar. Det dröjde två veckor innan arbetsgivaren reagerade på att han inte kom till jobbet. Det var Marie som saknade honom.