Varulvens förbannelse

 

Att jag flyttade till det här radhusområdet var mest en slump. Jag försörjer mig som översättare av tekniska texter, ett arbete som kräver koncentration och därför lugn och ro. Eftersom jag är freelance, sitter jag hemma och arbetar, men en ny granne med fyra barn, varav ett spelade piano, gjorde slut på arbetsron i min gamla lägenhet. Istället för att inleda en strid som jag förmodligen skulle förlorat, bestämde jag mig för att flytta och köpa hus.
Begränsningar i ekonomin och bekvämlighetsskäl, gjorde att det blev ett radhus. Det jag hittade verkade bra på grund av att trädgården som hörde till var av det mindre slaget, i stort sett bara en liten uteplats. Jag är ensamstående och trädgårdsarbete har aldrig varit mitt största intresse.
Att jag hamnade mitt ibland barnfamiljer insåg jag inte när jag skrev på kontraktet, så det där med lugn och ro blev det väl si och så med, men jag kom ganska snart att trivas med ungar som kom in för att dricka saft, och hemmafruar som tittade in för en kopp kaffe. Jag blev den naturliga samtalspartnern för alla oförrätter i området, och utan att egentligen önska det, hade jag efter ett tag väldigt bra koll på de allra intimaste detaljerna i mina grannars liv.

 Det fanns bara en ensamstående förutom mig. Bengt, vars fru hade lämnat honom några år tidigare och tagit med sig barnen. Han gjorde mig till sin kompis, mest tror jag för att han ville ha någon att dricka öl med när fredagen kom.

Nåja, jag vande mig så småningom med radhuslivet, och med kvinnor och ungar som sprang in och ut som om de ägde hela världen.

 

Varje höst samlades vi för att städa upp i området. Städningen följdes alltid av en fest, god mat och lekar för barnen, och när sedan kvällen föll och ungarna kommit i säng, en mer improviserad vinfest för oss vuxna. Det var under en sådan fest som vi män med Bengt som pådrivare, kom på att vi skulle bilda ett medborgargarde. Vi hade nämligen en fönstertittare och blottare i området. Polisen cirklade runt kvarteren på kvällarna, men det är klart att det inte dök upp någon blottare när polisbilen fanns i närheten.

Efter mycket dividerande lovade Håkans Evalena att ställa upp som ”lockbete”, vilket innebar att hon skulle se till att hon syntes utifrån när hon klädde av sig för natten. Radhuslängans medborgargarde skulle gömma sig på strategiska platser runt huset.

 

Vi var nio karlar som samlades efter nyheterna nästa kväll. Bengt tog naturligt på sig rollen som ledare, och det med det största allvar. Han försåg oss med ficklampor och brännbollsracket. ”Vi får inte slå, men vi måste kunna skrämma honom ordentligt”, menade han. ”Måste vi slå, så gör det mot benen”.
För mig kändes det konstigt där jag satt på en sten bakom ett träd i skogsdungen mittemot Håkans och Evalenas hus, och såg upp mot deras sovrumsfönster på andra våningen. Tiden gick sakta, det var kallt, mörkt och tråkigt. Meningen var att Evalena skulle synas då och då i fönstret så att fönstertittaren skulle observera att det fanns en kvinna i huset. När klockan närmade sig tio skulle hon klä av sig. Det var ju viktigt att det drog ut på tiden, eftersom vi inte visste när vårt byte kunde tänkas dyka upp. Först gick hon i trosor och bh, då och då passerade hon sovrumsfönstret. Takbelysningen var på så hon syntes väldigt bra ut till oss utanför. Hon var en av de snyggaste kvinnorna i kvarteret, den delen av vakttjänstgöringen var som en belöning för den tråkiga väntan.
När hon borstade tänderna, ställde hon sig vid fönstret och tittade ut, sedan var det dags för den sista fasen, den då vi hade tänkt vi skulle haffa vår fönstertittare. När han var som mest koncentrerad på Evalena. Fast ikväll var det ju bara vi som tittade.
Hon stod en liten bit in i rummet när hon drog av sig bh’n och trosorna. Så tittade hon bort mot fönstret, och gick fram emot det, och drog sakta ner rullgardinen. Och så var föreställningen över. Det var inte meningen att någon skulle ana att vi fanns där, så tanken var att vi skulle smyga var och en för sig, både till den plats som Bengt hade valt åt oss och tillbaka igen. Vi skulle bara ge oss tillkänna när det var dags att gripa vår fönstertittare.

Veckorna gick, det var väl så att vi både såg fram emot och drog oss för att ge oss ut i mörkret. Såg fram emot, för att Evalenas föreställning blev bättre och bättre, hon drog ut på det mer och mer. Hon visste ju att vi satt därute och det var som om hon ville retas med oss, som om hon njöt av att veta att vi satt därute i kylan. Drog oss, för att det faktiskt var rått, mörkt och ruggigt. Enda ljusglimten, som sagt, Evalena däruppe i fönstret. Nåja, det gällde väl för alla utom Håkan.

 

Så till slut dök han upp. En kortväxt figur klädd i svart rock och med en slokhatt nertryckt på huvudet så att ansiktet doldes. Han ställde sig i skuggan under ett äppleträd, och när han stod så var det knappt att vi kunde se var vi hade honom. Blixt stilla stod han medan Evalena utförde sin ritual uppe i sovrummet. Vi satt på helspänn och väntade på ögonblicket när vi skulle smyga fram, då Evalena visade sig naken i fönstret.

Det var mörkt, och det var knappt att jag ens såg Bengt vid min sida, men framme i trädgården under äppleträdet silade ljuset ner från Evalenas fönster, så vi hade full koll på var vår fönstertittare.. När Evalena drog ner rullgardinen, hade vi alla lyckats smyga bara några meter bakom honom. Då knäcktes en gren och han vände sig om, och allt hände på en gång. Kjell skrek till, ”det är en varulv”, vi andra skrek nog också, men det var Kjell som slog och det så hårt han kunde. Två gånger landade hans brännbollsträ med full kraft i varulvens huvud innan Bengt fick stopp på honom.
”Du dödar honom ju för helvete, sluta!” Göran och Pelle hade sprungit när de såg varulvsansiktet, och stod nu femtio meter bort, under gatlampan och väntade.

Mannen, eller varulven hade stupat som en klubbad oxe, Bengt låg på knä bredvid honom och kände på halsen. ”Det är en gummimask, fan Kjell, karlen här är död.” Pelle och Göran kom skamset och chockade tillbaka, medan vi andra stod som förlamade runt omkring. Evalena öppnade fönstret och lutade sig ut, det kändes skönt, som en öppning ut mot den värld som funnits bara för en minut sedan, innan Kjell hade slagit ihjäl en fönstertittare. En naken ung och vacker kvinna som lutar sig ut från ett fönster där det strömmar ett varmt och behagligt ljus.
”Hur är det, har det hänt något?”
”Nejdå”, Bengt svarade, ”vi tyckte att något rörde sig här, men det var förmodligen en fågel, eller ett rådjur eller något. Du kan vara lugn!”
Evalena skrattade lätt. ”Oh, så välbevakad som jag är, känner jag mig hur lugn som helst.” Och så stängde hon fönstret och drog ner rullgardinen, och vi var tillbaka till den värld där vi hade dödat en man.
”Vi måste få bort honom härifrån, jag hämtar min bil, lasta honom snabbt när jag kommer.”

Bengt, som var snickare och hade egen firma, hade en liten skåpbil, så det var förstås det perfekta fordonet att transportera bort ett lik på. Det dröjde inte länge innan han kom rullande med släckta lyktor. Ingen rörde sig, alla var som förstenade, så jag kände att någon måste ta initiativ, och då blev det förstås jag. Jag lyfte kroppen, som var lättare än jag räknat med, och bar den snabbt bort till bilen. Bengt hade öppnat bakdörrarna, och innan jag visste ordet av satt jag därinne med liket.
”Du följer med mig”, sade han med bestämd röst, ”det är bara du och jag som inte har någon därhemma som väntar. Ni andra sticker hem som vanligt och är som vanligt. Vi fortsätter med bevakningen imorgon. Som om detta inte hänt. Vi fortsätter några veckor till, sen får vi se vad som händer.”
Bengt stängde dörrarna, och vi var på väg någonstans som han väl hade räknat ut, eller också åkte vi på måfå, jag visste inte. Det var en vägg mellan kupén och lastutrymmet, så vi kunde inte kommunicera med varandra. Det var den värsta bilfärd jag varit med om, och jag fattar än idag varför jag skulle sitta därbak med liket. Men Bengt tänkte nog inte klart han heller.
Jag tände ficklampan. Var verkligen den här människan död? Och varför hade den på sig en varulvsmask? Jag lyfte sakta på gummimasken, den var mycket verklighetstrogen så det kändes skönt att ta av den. Då fick jag ännu en chock, det var ingen man, utan en kvinna. I trettioårsåldern kanske, inte direkt vacker, men inte heller ful. Späda drag, men när jag svepte neråt med lampan, såg jag händerna, som inte riktigt passade ihop med kroppen. De var stora och håriga som manshänder. Även fötterna, som var instoppade i kraftiga läderstövlar, verkade stora för en kvinna. Jag såg inga märken efter Kjells slag, men kroppen var nu alldeles kall, och absolut inga livstecken märktes. Jag kände efter puls, men ingenting. Kvinnan var död.

Jag släckte lampan, men då fick jag en förnimmelse av att hon tittade på mig, och jag tyckte mig höra ett lågt fräsande, som från en katt.  Håret reste sig på huvudet. Jag tände lampan igen, men kroppen låg där död som förut. Jag behöll den tänd.

Till slut stannade bilen och Bengt öppnade dörrarna. Det var kolsvart utanför.
”Det här är det bästa jag kan hitta på”, sade han. ”Det ligger en skyffel och en spade därinne, ta med dem.”
Jag tog verktygen och följde Bengt. Nu önskade jag att jag inte hade bränt så mycket av lampans batterier i bilen. Här i kolmörkret hade mitt ljus behövts bättre, men jag kunde följa Bengts ljuskägla där den fladdrade fram och tillbaka. Det verkade som vi var vid ett hus, och skogen stod tät omkring oss.
”Det är ett ödetorp, det finns ett gammalt trädgårdsland på baksidan, där ska vi gräva ner fanskapet”!

Vi fick börja med att rycka ogräs, det fanns gott om brännässlor, och vi såg knappt något i mörkret så vi brände oss rejält. Men det brydde vi oss knappt om då, vi ville bara få jobbet gjort. Och smärtan gjorde på något konstigt vis gott också, det var som en betalning för det hemska dåd vi utfört.
Vi slet i ett par timmar, grävde som det gällde livet, vilket det kanske gjorde. Åtminstone jag ville därifrån så fort som möjligt, men Bengt menade hela tiden att hålet måste vara djupare. Inte förrän morgonljuset kom var han nöjd.

”Jag hämtar honom”, sade jag till Bengt.
Av någon anledning ville jag inte att han skulle veta att det var en kvinna.
Hon kändes nästan ändå lättare än förut, när jag bar henne de få metrarna till hennes grav. Jag hade satt på varulvsmasken igen.
”Borde vi inte ta av den”, undrade Bengt, men jag skakade på huvudet. ”Bättre att vi inte vet vem det är”, svarade jag. Bengt nickade. Jag visste inte riktigt hur jag bäst skulle få ner henne i graven, och till slut valde jag ett kanske inte så värdigt sätt, jag lyfte henne på mina armar och släppte helt enkelt. Jag hade tänkt mig att hon skulle hamna på rygg, med ansiktet uppåt, men av någon anledning vände hon sig innan hon slog ner, och blev liggande med ansiktet nerborrat i den blöta jorden.
Bengt läste en snabb Fader Vår, vilket jag tyckte var högst malplacerat vid det tillfället, och sedan öste vi snabbt tillbaka jorden över graven. När vi hade lagt över en del av ogräset på toppen, var det knappast någon som skulle identifiera stället som en grav.

”Hit kommer ingen, sade Bengt. Jag brukar plocka svamp här, därför känner jag till stället.”

När vi satt oss i bilen och precis när Bengt skulle vrida om startnyckeln, hörde vi ett vrål borta från skogen. Som ett lejons rytande.
”Vad i helvete var det där”, undrade Bengt.
”En hjort förmodligen”, svarade jag utan att vara säker. Ingen av oss ville gå ut för att kontrollera saken, så Bengt startade och körde onödigt fort därifrån. Jag tyckte jag hörde det där kattfräsandet igen, men det var nog mer inbillning.

 

Vi stannade till vid en sjö och tvättade av oss det värsta. Sedan åkte Bengt, direkt till dagens uppdrag, medan jag åkte hem och försökte sova. 

 

Bengt påstod att vi måste fortsätta med bevakningen, åtminstone några veckor till, och vi gjorde som han sade. Det kändes konstigt, att sitta där. Inte ens Evalenas nakenhet lockade. Ingen tog sin uppgift på allvar, fönstertittaren hade ju Kjell redan slagit ihjäl, nu var det bara vi grannkarlar som var fönstertittare. Trodde vi. Det var därför vi missade honom första natten. Plötsligt stod han under fönstret fullt synlig. Han hade en halvlång rock på sig, och ingenting under. När Evalena gick fram till fönstret, öppnade han upp på vid gavel. Ingen av oss kom sig för att göra något, och när Evalena drog ner rullgardinen sprang han. Ingen följde efter.
”Vi tar honom imorgon kväll”, sade Håkan. Han var den som mest ville ha ett slut på det, han hade tröttnat på att hans fru var allmänt skådebröd.
Bengt ringde polisen dagen efter, de lovade vara på alerten när vi ringde. Vi hade ju nästan tidtabell på när ingripandet skulle ske, så det var som serverat. Om mannen nu kom.
Det gjorde han tre dagar senare.
Gripandet var smärtfritt, mannen onanerade för fullt, när jag och Håkan smög upp bakom honom och grep honom i var sin arm. Han gjorde inget motstånd. Polisen var där inom några minuter, och så var det äventyret slut.
Men vem var det som Kjell hade slagit ihjäl?

Trots att vi lusläste tidningarna, hittade vi aldrig någon efterlysning som skulle kunna kopplas till oss.

 

Håkan och Evalena flyttade till Eskilstuna efter en kort tid. Håkan hade fått erbjudande om ett nytt jobb. Fast Evalena sade att han sökte sig bort. Han hade svårt att förlika sig med att halva grannskapet hade sett henne naken, och förresten, sade Evalena, ”så tycker jag nog att det är lika skönt också. Fruarna tittar snett på mig”.

 

 Bengt försvann han med, han fick ett jobb som skogsvårdare i Arizona. ”Skönt att slippa det här landet”, sade han. Det var nog rätt valt av honom, för ingen av oss saknade honom.

 

Det var som att natten när vi slog ihjäl den där kvinnan var utplånade ur våra minnen. Ja, att det var en kvinna, det var faktiskt bara jag som visste, jag hade aldrig sett någon anledning att berätta.

 

Tre år efter dog Kjell. Han hade skurit sig med ett rakblad. Tre snitt i halspulsådern. Vi funderade väl på hur han hann med tre snitt, innan han dog. Varför inte nöja sig med ett? Fast Kjell hade alltid varit en noggrann man.

Det var jag som först kom att tänka på att det var på treårsdagen efter hans ödesdigra överfall på varulvskvinnan. Vi män som fortfarande var kvar i stan, samlades hemma hos mig för en minnesstund.

”Någon som fattar”, undrade Göran.
Ingen kom med någon förklaring, fast att sitta med skulden av en människas liv, tänker jag kan vara orsak nog. Till slut måste man ta itu med det. Och Kjell valde helt enkelt sitt sätt att ta hand om det. Det var så jag tänkte, men vi pratade inte om det. Vi pratade aldrig om den natten.

 

Efter Kjells död gjorde jag något som jag inte borde, jag letade rätt på ödetorpet. Det var ju någorlunda gryning när vi åkte därifrån, och jag hade ett hum om var det låg. Jag åkte bara fel en gång innan jag hittade fram. Nu i klara dagsljuset såg man hur förfallet det var. Taket var på väg att rasa in, alla fönster var sönderslagna och dörren hängde på trekvart. Nåja, jag var ju inte intresserad av huset.
När jag kom fram till stället där vi begravt liket fick jag en chock. Graven var öppnad! Och ganska nyligen också, efter vad det verkade.
Vem visste? Egentligen bara Bengt, och jag har svårt att tro att han skulle ha sagt något till någon.  Han fanns ju dessutom i Amerika.

När jag åkte därifrån hörde jag det där kattfräsandet igen. Jag åkte aldrig mer dit.

 

Vissa mysterier fortsätter att vara mysterier, och man ska inte tänka på dem.

 

Året efter var det Håkan som tog livet av sig. Han och Evalena hade separerat, så det var väl det som låg bakom. Att han valt att följa Kjells exempel att snitta sig tre gånger i halspulsådern, och dessutom på årsdagen av Kjells självmord, ansåg vi andra som makabert.

 

En efter en, på samma datum, på samma sätt. År efter år.

 

Nu är det bara jag kvar!

 

Jag drömmer numer nästan varje natt om den där kvinnan, jag ser hennes ansikte. En i högsta grad levande kvinna med en katts ögon och ett lejons tassar. Tyst fräsande.

 

Jag har mitt rakblad färdigt, jag vet mitt öde.

 

 

© Leif Svensson 2007
http://www.ickepoesi.com