Vikingaguldet

 

Tomas Johansson var min barndomsvän, några år äldre än jag, men ändå hade han valt mig att vara en av hans bästa vänner. Tomas, som alla såg upp till, Tomas som kunde allt.
Han visste allt om rymden och stjärnorna, var kunnig i historia och geografi. Ofta överträffade han lärarna i kunskap. Och han visste allt om växterna och djuren uppe på bergen, där han hittade som i sin egen ficka. Kojorna som han byggde var mer hus än koja, små blockhus med både spis, bord och säng. Tomas kunde allt. En gång sköt vi till och med ett rådjur med hans egenhändigt tillverkade pilbåge. Vi flådde djuret så gott vi kunde och grillade köttet över öppen eld. Tomas satte sig tätt intill mig, lade armarna runt mina axlar och sade:
”Vi skulle klara oss bra i vildmarken, du och jag. När vi blir tillräckligt gamla åker vi till Canada och lever pälsjägarliv, eller hur?"
Jag har nog inte, varken tidigare eller senare i livet, känt mig så lycklig som där på Halleberg, med stjärnorna ovanför och skogen tät bakom oss. Aldrig så lycklig som den natten. Vi var redan i Canadas vildmark, vargarnas ylande hördes i mörkret.

 

Det var sommaren 64, alldeles i början av sommarlovet. Jag hade inte sett till Tomas på ett tag, så jag tog cykeln bort till hans hus. Han lyste upp när han såg att jag kom.
”Min lille fosterbror”, ropade han och kramade mig. Vi hade ingått fostrabrödralag sommaren innan, rispat handlederna med våra moraknivar som vi givetvis steriliserat över eld, och så blandade vi blod på indianvis.
”Nu är vi bröder för alltid”, hade Tomas sagt.

Nu viskade han i mitt öra ”följ med upp på berget, jag har något att visa dig!”
De bruna ögonen brann.

 

Vi tog vägen upp vid Björkås trappor, men sedan vek vi av där ingen stig fanns, klättrade mellan brantens klippblock. Jag fick kämpa för att hålla jämna steg med min äldre kamrat. Till slut var vi framme vid några stora block, som väl någon gång för länge sedan släppt från bergskanten ovanför. Tomas vände sig om.
”Det du nu får se, får du aldrig yppa för någon, lova på din heder och vår vänskap!”
Vilket jag givetvis gjorde, högtidligt och med högerhanden på hjärtat. Tomas tittade på mig, sade sedan bara ”kom”. Han klämde sig emellan de två största stenarna, dubbelt så höga som han själv, och där längst in fanns en liten håla under stenen, en liten öppning. Tomas klängde sig in med huvudet före.
”Kom du med, det finns plats för två härnere.” 
Mitt hjärta bankande, jag kände en släng av klaustrofobi men ville inte visa mig feg. Inte inför Tomas, min hjälte. Jag klämde mig efter, med fötterna före, för säkerhets skull.

Därnere kunde vi sitta hukade tillsammans, det var en grotta precis lagom för två pojkar, även om det inte var direkt bekvämt. ”Där”, sade Tomas och vände mig om. ”Kryp in där!”
Han gav mig sin ficklampa.
”Det är inte farligt, jag har varit inne flera gånger.”

Det såg farligt ut, ännu ett litet ynkligt svart hål, men sade Tomas att det gick, så måste jag.  Det var som att vara mitt i en mardröm. Jag började krypa, meter för meter, oändligt långsamt. Berget skrapade både armar och ben, men det bekymrade mig inte. Skrapsår är vardagsmat för en 12-årig pojke. Däremot höll jag på att få panik när jag kände djur krypa över mina lår. Jag skrek till ibland, men Tomas var alldeles bakom, pratade lugnande och strök över mina ben.
”Det finns inget här, det är helt ok!”
Så fortsatte vi i en evighet. Tre känslor for i mig. Skräck, upphetsning och kärleken till min vän. Jag förträngde min undran hur vi skulle komma ut, skulle vi kunna vända därinne, eller skulle jag bli tvingad att göra krypningen baklänges? Luften var unken, det kändes som den höll på att ta slut. Jag andades häftigt. Ficklampans ljus fladdrade blekt, gav inget återsken mot det fuktiga berget.
Till slut och äntligen, en liten öppning, en grotta bara något större än den vi lämnade, och lite bättre luft. Jag kunde andas ut. Tomas tände några stearinljus och sade ”bra gjort Kalle, det är krut i dig”. Det kändes tryggt och varmt. Tomas var den ende i hela världen som kallade mig Kalle, jag vet inte var han fick det ifrån, men tillsammans med honom var jag inte längre Bengt.
”Där borta”, han pekade. ”Lys in där med ficklampan!"
Det tog tid för mig att vända runt i det trånga utrymmet. Besvärligt att manövrera mig själv och ficklampan i position. Ett litet hål, inte större än en knuten näve. Jag lyste in, samtidigt som jag försökte kika. Först såg jag ingenting, men när ögonen vant sig öppnade sig en mycket större grotta därbakom.
”Jag ser ben, ett skelett tror jag. Är det en döing?"
”Ja, kanske, vet inte. Lys till höger, upp åt andra hållet!"
 Jag makade på mig, det var jobbigt. Vänsterhanden sov, och en sten stack mig i ryggen. Jag ville inte tänka på allt berg som fanns ovanför men till slut lyckades jag i alla fall att förflytta kroppen så pass mycket att jag kunde lysa dit Tomas ville.
”En låda!"
”Det är en skattkista, ser du inte att det blänker?"
”Jo, kanske."
 Det var något som glimrade till. Det var verkligen en kista, murken av ålder.
”Jag har petat hål på den, den är helt upprutten. Kom ner ska jag visa dig.”
Det var skönt att sätta mig tillrätta intill honom.
”Jag petade med mitt metspö på den, då gick den sönder. Kolla vad jag lyckades fiska fram!” Han höll upp en tung halskedja.
”Är det guld?”
”Jag tror det, och jag tror det finns mer därinne. Mynt också. Guldmynt säkert! Vi är rika som troll om vi kommer ditin!”
”Men hur ska det gå till?”

”Vi ska hacka upp en ingång, vi har jobba att göra i sommar. Du och jag!”
Tomas pekade på några verktyg som låg i ett hörn. Hammare och huggmejsel.

”Jag ska ordna grejer till dig med, vi börjar i morgon”, sade han och hängde kedjan runt min hals. ”Ta den här så länge, som en bekräftelse på vårt förbund.”

 

Vi vande oss vid mörkret, kröp lätt in och ut. Rädslan försvann, vi kände snart varenda sten, vartenda utsprång. Ficklampan behövdes inte längre. All ledig tid tillbringade vi därnere, hålet vidgade sig oändligt sakta, det skulle dröja innan det var tillräckligt stort för en av oss att krypa in. Jag misstänkte att det skulle bli jag, eftersom jag var den mindre och smalare.

Det hände att jag drömde mardrömmar på natten, att jag precis lyckats klämma mig in och sedan fastnade där och inte kom vare sig fram eller tillbaka. Allt mörkt och Tomas försvunnen. Och mina skrik ekade tomt, hördes inte. Eller också drömde jag att jag kom in i grottan och där fanns ett odjur, en stor björn som bara väntade på att äta upp mig. Kallsvettig vaknade jag ofta på nätterna så att min mamma blev orolig.
”Är du sjuk, du är blek, som om du aldrig ser sol. Och sover ordentligt gör du inte heller. Det är nog bra att vi åker till Gotland för några veckor.”

Gotlandssemester, tusan också, tänkte jag. När jag berättade för Tomas, såg han missnöjd ut.
”Du kan inte smita iväg nu, stanna hemma”, sade han.
Jag skakade ledset på huvudet.
”Det går inte, jag får inte det.”
Han tittade misslynt på mig, så skrattade han till:
”Tja, jag får väl ge dig semester då, hursomhelst är sommaren lång. Jag jobbar ensam ett tag och du kommer tillbaka utvilad och med nya krafter.”

 

Mamma trodde något fattades mig, så hon pumpade mig full med frukt och stärkande mediciner. Det hjälpte förstås inte alls, men efter några dagar på rosornas ö var jag lika brun som vilken sommar som helst. Det var till och med skönt att slippa berget och det monotona hamrandet. Och Tomas för det mesta tysta sällskap. Veckorna på min barndoms ö gick fort, jag hoppades verkligen att inte Tomas hade lyckats komma åt skatten än. Jag ville vara med då.

 

Resan från Gotland är lång och tröttsam, vi kom hem sent på kvällen. För sent för mig att cykla bort till Tomas. Mamma höll mig tillbaka på morgonen också.
”Du kan inte åka dit bort nu, klockan är bara åtta än!”
Jag fick vänta till nio, innan hon släppte iväg mig.
”Men stick då!”
Mina föräldrar var måttligt förtjusta över min vänskap med Tomas, som de visserligen tyckte om, men de tyckte han var för gammal för att leka med mig. En femtonåring som är tillsammans med en tolvåring. Men de förbjöd mig aldrig.

 

Det var tyst i Tomas hus. Hans cykel stod utanför, så jag tog för givet att de fortfarande låg och sov. Jag cyklade själv en runda i samhället, köpte en glass i Örnbergs kiosk. Fördrev på så sätt tiden ytterligare en timme. När jag kom tillbaka var det lika tyst i huset, men klockan var ju redan 10, så jag bestämde mig ändå för att ringa på. Kanske hade de också åkt på semester? Det tog en lång stund, jag tryckte på ringklockan en sista gång, innan jag tänkte åka hem igen. Då hörde jag steg därinifrån. En för mig okänd man öppnade. Jag frågade om Tomas var inne. Mannen vände sig om och ropade inåt huset:
”Det är en pojk här som frågar efter Tomas.”

Tomas mamma kom.
”Hej Bengt, är du tillbaka. Kom in!”
Hon tog tag i mig och ledde mig in till köksbordet, tryckte ner mig på en stol och ställde ett glas saft framför mig. Jag kände att det var något som inte stämde, något var alldeles på tok fel. Tomas pappa kom också, ställde sig framför mig. De tre vuxna stod upp, tittade ner på mig som satt. Jag läppjade på saften, bara för att ha något att göra. Tomas pappa var den som bröt tystnaden:


”Tomas är försvunnen, för en vecka sedan var han bara borta. Du har varit med honom en del i sommar, har du någon aning om var han kan hålla hus?”
Hans mamma snyftade till.
”Det har hänt honom något, jag känner det härinne!”
Jag bara skakade på huvudet. Skräcken grep mig också. Jag kände att mamman hade rätt.

”Vi hittade hans cykel borta vid berget. Man har gått skallgång, men utan resultat. Tomas är ju knappast den som skulle gå vilse däruppe.”


Jag klarade inte av att stanna, gick upp från bordet med gråten i halsen.
”Jag vet inte var Tomas är”, snyftade jag innan jag sprang därifrån och slängde igen dörren bakom mig. Tomas borta? Jag cyklade runt i samhället, fram och tillbaka, men visste att jag var tvungen att ta mig upp till grottan. Jag gömde cykeln, ville inte att någon skulle se mig, inte att någon skulle ana att jag visste. Jag smög mig upp på berget, hela tiden med kollen bakåt så att inte någon var efter mig. Ingen fick se.
Jag tog en annan väg än den vi vanligtvis brukade gå. Stenblocken, ingången. Det såg ut som vanligt. Jag trängde mig ner i första grottan. Det var också som det brukade. Tänk om Tomas tagit skatten och åkt till Canada utan mig? Jag trodde inte det, för mig var han den hederligaste människan på jorden. Närmast Gud. Jag ropade, men inget svar. Så kröp jag äntligen inåt, meter efter meter. Det kändes inte som vanligt. Det kändes fel. Och till slut var det stopp. Det fanns ingen gång längre. Gången hade rasat. När jag insåg det, skrek jag. Ropade på min vän inåt mot berget. Grät och ropade. Grät över min försvunne kamrat, grät över våra krossade drömmar.


Skulle jag berätta?
”Lova på din heder och vår vänskap att aldrig yppa något”, hade Tomas sagt. När jag till slut kröp fram i ljuset igen, hade jag bestämt mig. Min och Tomas hemlighet skulle förbli hemlig. Tomas var död, det visste jag. Begravd därinne någonstans. Jag skulle vara den ende som visste var.

 

Veckorna som gick var jag ofta hos Tomas föräldrar. De frågade vad vi hållit på med under sommaren, men jag höll på min hemlighet, även om det var svårt. Sade att vi varit uppe på bergen. Vetskapen om vad som hänt var tung att bära ensam, men jag kände på mig att Tomas inte skulle tyckt om att jag berätta.  

 

Sommaren efter var det begravning i Västra Tunhems kyrka. En dag när solen sken varm över blommorna och den tomma kistan. Tomas hade blivit dödförklarad. Jag var med, ensam stod jag därframme och läste Tryggare kan ingen vara. Tomas föräldrar ville det. För mig kändes det också rätt.

Efteråt hade jag min egen ceremoni uppe vid grottan. Med blommor jag smugit med från begravningsbuketterna. Ensam.
Det händer fortfarande att jag går dit, när jag är hemma på besök, men numer är min kropp för stor för att klämmas ner i grottan. Jag får stanna utanför.

 

Ibland undrar jag över skatten som fortfarande finns gömd därinne i berget. Med modern utrustning vore det säkert ingen match att ta sig ditner, men jag har ingen längtan. Vill inte störa Tomas grav. Skatten är hans och ska så förbli. Utom halsbandet. Kedjan Tomas gav mig, den har jag kvar.
”Fan, har du en vikingakedja i guld liggande”, utropade min arkeologivän uppbragt, när jag visade den för honom.  Det krävdes all min övertalningsförmåga för att få honom att lova hålla tyst.


”Den är ovärderlig”, sade han, ”hur i helvete har du lyckats komma över den?”

”Jag hittade en skatt en gång för mycket länge sedan, en skatt som gled mig ur händerna. Och samtidigt förlorade jag en vän, den ende verklige vän jag någonsin haft. Visst är kedjan ovärderlig!”

 

Min fru bär den ibland på fest. Det är ett otroligt vackert smycke. Om folk är envisa och frågar, brukar jag säga att det är en vikingareplik, som vi köpt på Gotland.

Jag är övertygad om att Tomas tycker om att kedjan används.