Jag bodde i ett hönshus på en gård söder om Storsjön. Hönshuset var omgjort till semesterstuga förstås. Lagom för mig, ett litet kök och ett kombinerat sov- och vardagsrum. Turistsäsongen var över, så jag fick hyra billigt.
Det behövdes, för jag låg efter med ekonomin och de extra pengar som traktamentet gav kom väl till pass. Men fritiden var det inte mycket bevänt med. Jag lagade min mat, och för övrigt läste jag väl litet. Något annat fanns inte att göra.

I början blev jag inbjuden till värdparet på kaffe. Mannen konverserade livligt, och jag svarade ja och nej och hmmm. Han talade en helt obegriplig rotvälska.
”Du förstår inte riktigt vad han säger, eller hur”, sade hans fru, när jag förmodligen svarat ja eller nej på helt fel ställe. ”Han är från Hackås, så han talar dialekt.”
”Dialekt”, tänkte jag. Mannen talar väl för sjutton ett helt annat språk. Fast det sade jag naturligtvis inte, men jag tror att det var pga av våra kommunikationsproblem som jag inte blev inbjuden speciellt ofta. Däremot visade han mig en stor ynnest, han erbjöd sig att låna ut sin båt.
Däruppe i Norrland är det inte frågan om man tycker om att fiska eller inte. Är man av manligt kön, tas det för givet att man älskar sådant naturliv. Att inte utnyttja erbjudandet skulle sårat min värd.

Alltså drog jag en eftermiddag på mig varma kläder, och med lånad fiskeutrustning gick jag den korta biten ner till sjöstranden.
För en invigd är det naturligtvis ingen match att dra igång en utbordare, men för mig som tidigare knappt suttit i en eka, var det knepigare. Det tog mig nog närmare en timme och mycket svett innan jag äntligen kunde puttra iväg, inte utan en viss självbelåtenhet. Fast väl ute på öppet vatten stannade motorn igen. Det tog mig ytterligare en timme innan jag insåg att jag skulle öppna ventilen på bensindunken.

Så var det dags att fiska.
Visst, det är klart att jag vet hur man fiskar. Det har jag också gjort som grabb därhemma i Västergötland, så det var bara att hitta ett bra ställe. Jag valde en skyddad vik, slängde i draggen och agnade på. Och så upplevde jag friden och glädjen av att vara ute i naturen. Ingen fisk nappade så jag bara njöt av närheten till evigheten och den där obestämda känslan som man brukar kalla lycka.
Solen försvann mot horisonten och det blev kallare. Jag hade precis bestämt mig för att det var dags att åka hemåt när det hände.
Jag fick napp. Världens napp! Spöt flög all världens väg, men det var inte där jag fått hugget, det var på draggen! Något drog iväg med min lilla båt med en fart jag inte hade kommit i närheten av med utbordaren.
Först kom chocken, sedan såg jag som ovanifrån det komiska i situationen. Hur jag satt där och höll mig krampaktigt fast medan skummet yrde. Sådant händer ju inte på riktigt, eller hur. Jag skrattade faktiskt, i alla fall fram till dess jag insåg vad som skulle hända om fisken, eller vad det nu var, fick för sig att dyka. Då kastade jag mig fram emot repet som draggen var fastsatt i, fick upp min ynka lilla pennkniv och började bearbeta tågvirket. Kniven hade jag från min far, och det var längesedan den hade haft den skärpa jag vid det tillfället önskade. Jag hade inte ens kommit halvvägs igenom när repet slackade av sig själv, båten stannade och allt blev lugnt. Jag drog upp draggen och pustade ut. Det behövdes, för hjärtat slog som en stånghammare.
”Det här har inte hänt”, tänkte jag. Men det hade det, och värre skulle det bli.
Precis när jag lugnat mig och skulle dra igång motorn, kom odjuret igen. Just det, odjuret! Med horn och stor bred mun, som en gigantisk sköldpaddemun, och en kanske 20 meter lång, tjock ormkropp därbakom. En jättelik ål. Ett monstrum.
Som var efter mig!
Jag hade beväpnat mig med en åra, och hann precis ge det ett lätt slag över nosen, innan jag fick slänga mig åt sidan. Han blev distraherad och missade, men i nästa nafs fick han mitt högerben. Som tur var fanns inga tänder i käften, men jag satt fast som i ett skruvstäd, och på något sätt lyckades han få in mer och mer av mitt ben. Det berömda storsjöodjuret höll på att sluka mig levande!
Jag högg vilt omkring mig med min lilla pennkniv, men det var mest ett patetiskt viftande i tomma luften. ”Vilket otroligt dumt sätt att dö på”, vet jag att jag tänkte, samtidigt som jag faktiskt lyckades hugga honom på nosen med mitt lilla vapen. Djuret brölade till en kort sekund, och det räckte för att jag skulle kunna dra ut benet. Jag var loss, men hade tagit i så att jag tappat balansen och fallit överbord. Besten var genast över mig, fick grepp om min vänsterarm den här gången. Jag ryckte den till mig så hårt jag orkade vilket gjorde fruktansvärt ont, men armen kom fri. Ett ondskefullt öga glimmade till när djuret svängde runt i vattnet för att hämta ny fart. Det grymma huvudet kom alldeles intill, instinktivt greppade jag tag i hornen, och kom så att sitta på ormen, som på en häst.

Ingen som inte har ridit på storsjöodjuret kan ana hur det känns, och jag tror inte att ni vill veta det heller. Enda fördelen med min position var att han inte kunde komma åt mig med sin mun. Men jag var helt hjälplös där jag krampaktigt höll mig fast medan monstret sam runt i cirkel samtidigt som den kastade huvudet åt alla håll. Han tyckte definitivt inte om att ha mig som passagerare.
Sedan tröttnade han och dök. Rakt ner i djupet, och jag reagerade inte förrän det började susa och sjunga i öronen. Först då släppte jag, åtskilliga meter ner i Storsjöns kalla mörka vatten. Luften tog slut och jag drog i mig en rejäl kallsup medan jag förtvivlat simmade uppåt. Huvudet sprängde av tryckskillnaden, det gjorde vansinnigt ont, som den värsta migrän, och lungorna trodde jag skulle explodera.
Det tog en evighet innan jag äntligen klöv vattenytan och kunde dra i mig nytt syre. Som tur var låg båten och guppade strax intill, annars hade jag nog gett upp, jag var helt färdig. Mina sista krafter gick åt när jag klängde mig över relingen.
”Får inte ge upp nu”, tänkte jag. ”Han kan komma tillbaka!”
Jag kröp bak till motorn för att dra igång den och komma därifrån. Den startade på första rycket, men samtidigt kom odjuret tillbaka. Från sidan slängde han upp sitt huvud i båten och låg där några evighetssekunder och glodde på mig. Någonstans bortom smärtorna blev jag heligt förbannad, ilskan gav mig krafter jag inte visste var jag hämtade, och så slog jag odjuret hårt emellan ögonen med draggen. Han gav ifrån sig ett brölande ljud, sedan suckade han ut en stank utan dess like, och var stilla.

Jag hade dödat storsjöodjuret!
Inte nog med att det inte fanns en del på min kropp som inte smärtade, jag frös så jag skakade och var på väg att försvinna in i en feberdimma. Ändå lyckades jag slå repet runt halsen och hornen på storsjöodjuret, och långsamt bogserade jag in det mot land
Det var underbart när jag äntligen var tillbaks. Jag fick upp båten halvvägs ur vattnet, varenda rörelse skickade smärtor genom min kropp. Hur jag skulle få upp vidundret på land visste jag inte. Jag lossade i alla fall repet i båten, och började krypande dra upp även ormen. När huvudet kom upp på stranden, vaknade fanskapet till liv, sände ut ett fruktansvärt bröl, ruskade på huvudet, vände och försvann.
Den besvikelsen blev för mycket, jag gav upp, föll framstupa i leran och lät medvetslösheten dra mig långt bort. Död eller levande spelade inte längre någon roll.

Hur många timmar som gick innan de hittade mig vet jag inte. Jag vet faktiskt ingenting innan jag vaknade upp av att en sjuksköterska satt vid min säng. En ängel som senare visade sig heta Elicabeth, och som höll en sval hand på min panna när jag försökte resa mig upp.
”Vad har du gjort?”
”Fiskat”, stönade jag.
”Fiskat? Det verkar mer som du blivit påpucklad av ett gäng ligister.”
”Nej”, sade jag. ”Jag har slagits med storsjöodjuret!”

Hon tittade länge på mig, förmodligen för att hitta ett bra svar. Hon trodde väl att jag var knäpp. men bestämde sig ändå för att spela med.
”Storsjöodjuret? Det verkar ju rent livsfarligt!”
”Jo”, sade jag. ”Nog är det så, alltid!”

© Leif Svensson 2002
https://ickepoesi.com