En julsaga

Joakim såg fram emot en jul i ensamhet. Jessica hade hittat en ny gubbe (han föredrog att kalla honom gubbe, Bertil var säkert långt över 30), och flyttat ihop med honom i hans radhus. Han var knäckt givetvis, det kom som en blixt från en klarblå, i alla fall hade han inte sett varningssignalerna, eller hade kanske valt att blunda. Han visste inte längre. Nu hade han vant sig, hade också flyttat från den gemensamma lägenheten till en ny, en som kändes som bara hans och dessutom var några hundralappar billigare. Pengar var ett evigt bekymmer, och inte hade det blivit bättre nu när han levde ensam.

Julen var planerad, han skulle inte gå utanför dörren utan bara sitta framför TV’n, dricka glögg och äta pepparkakor. Och skinksmörgåsar, han hade faktiskt tagit sig för att koka en julskinka. Men så ringde telefonen, det var Jessica.
”Hallå Jocke, Bertil och jag har precis bokat en resa till Kanarieöarna över jul så du får ta hand om Benny, vi kommer över med honom i morgon.”
”Vadå, hallå, men så kan ni inte bara göra.” Han kände hur det knöt sig i magen, han hade inte alls förberett något julfirande, och om hans son skulle komma krävdes hela traditionen.
”Du klagar ju hela tiden att du träffar honom för lite, nu får ni en hel vecka tillsammans, bara ni två. Är du inte glad?”
Jessica visste precis hur hon skulle vrida till det för att få som hon ville. Självklart var han glad över att möjligheten att vara tillsammans med Benny. Han gjorde lite lama protester om att det var sent påkommet, men visste att han förlorat matchen. Jessica fick alltid sin vilja igenom, det var bara för honom att rusa ut i juljäktet och inhandla gran och julpynt, mat och julklappar. Och precis när han tyckte han hade allt, slog det honom – jultomten – hur skulle han ordna det? Han roffade åt sig en tomtemask innan han gick mot kassakön, som var minst sagt lång, en timmes väntan. Han betalade med kortet, hajade till när han noterade slutsumman. Det här skulle komma att svida länge. Fan ta Jessica.

Klockan var halv tre på natten, när han var klar. Lägenheten städad och granen klädd. Och så snilleblixten, tältet som han hade satt upp i vardagsrummet. Benny skulle få eget ”rum”. Det hade varit så mycket snack om hans egna rum därute i radhuslängan, hur bra det var för honom att få ett eget utrymme. Joakim hade inte mycket att sätta emot, han hade önskat att han haft råd med en trea, men det gick bara inte. Att få sova i tält, det skulle Benny älska, det visste han.

Det var dan före julafton och snön föll ymnigt därute, det såg ut att bli en vit jul. Jessica och Bertil kom, överlastade med julklappar. Jaha, tänkte Joakim, mina små presenter kommer att försvinna bland Bertils dyra inköp. Han hatade honom, vad hade han med Benny att göra, han kunde väl hålla sig till sina egna barn. Till Joakims lättnad ville de inte komma in, taxin väntade utanför. Det blev bara godjulhälsningar i dörröppningen och en kram från Jessica, en kram som gjorde honom ledsen. Han saknade henne mycket.

Benny skrattade så han kiknade när han såg tältet.
”Pappa, man kan inte tälta inomhus.”
”Jovisst, det är klart att man kan, du kan.”
”Ska jag sova där, hans ögon glittrade”
”Ja, det är ditt egna rum.”
”Pojken kröp in, prövade ficklampan, kände att luftmadrassen var ordentligt pumpad och att sovsäcken hade rätt mysighet.”
”Pappa, jag tror att jag måste sova en stund nu.”
”Vi måste äta först och jag behöver din hjälp att laga mat.”
”Vi kanske måste äta härinne i tältet, pappa.”
Joakim smålog, varför inte?
”Javisst, det är klart att vi måste äta här!”

De hade så roligt, allt var perfekt, bara om det inte varit för det där med tomten.  Benny återkom hela tiden till honom. Pappa, när tomten kommer.
”Pappa, jag tror tomten kommer med en hundvalp.”
”Benny, det är inte alla år som tomten kommer faktiskt. Han hinner inte med att besöka alla barn varje år, tomten kommer nästa år.
”Pappa, tomten kommer till alla snälla barn. Tror du inte tomten tycker att jag varit ett snällt barn.”
”Jo, det är klart att han tycker att du är ett snällt barn.”
”Då måste han ju komma!”
Ja, logiken var det inget fel på. När Benny somnade efter maten, satte sig Joakim i köket för att ringa sina kompisar, hoppades att någon ville ställa upp. Han fick inget napp. Och i huset kände han ingen. En gammal man längst ner som han brukade prata några ord med, han försökte med honom.
”Nej, jag är för gammal för att leka tomte, förresten ska jag fira jul borta på ålderdomshemmet.”
Jaha, då blir det väl att vara tomte själv då, hur nu det skulle gå till. Tänk om Benny skulle bli rädd. Han suckade, det är alltid något som förtar glädjen, något man ska oroa sig för. Han gjorde i alla fall iordning tomteutstyrseln och gömde den borta i förrådet som fanns på samma plan som lägenheten. Det blir som det blir, tänkte han.

Julaftonsmorgon, han vaknade av att Benny kravlade upp i sängen.
”Pappa, kommer tomten snart?”
Joakim tittade på väckarklockan. Halv sex.
”Nej, jag tror det dröjer, vi kan sova en stund till.”
Men det gick inte, Benny var full av liv inför den stora dagen så det var lika bra att gå upp. Det skulle bli en lång väntan. De åt frukost tillsammans i det lilla tältet, spelade Fia för att få tiden att gå.
Joakim gjorde några försök till att få tag på en tomtekandidat, men det var helt hopplöst. Hjärtat slog dubbelslag när han tänkte på det. Han försökte få Benny att förstå att tomten kanske inte kunde komma, men det gick förstås inte. Benny var ett barn.

De gick ut för att leka i snön, gjorde snögubbar och snölyktor.
”Men pappa, om tomten kommer när vi är härute.”
”Tomten kommer aldrig förrän det är mörkt, förresten är det inte säkert att han kommer alls.”
”Pappa, varför säger du så”, svarade Benny med gråten i halsen.
”Men vi har alla julklappar redan.”
”Inte någon hund.

Stämningen vid deras jullunch var inte på topp, Joakim nervös för hur han skulle hantera tomteproblemet, och Benny ledsen för att pappa hela tiden sade att tomten inte skulle komma.
”Köttbullarna smakar inte som mammas.”
”Och det är ändå mamma Scans..”
Under Kalle Anka brakade det till ute i trappen, Benny flög upp.
”Tomten!
Men därute var det tomt.

När Benjamin Syrsa sjöng sin julsång, gjorde Joakim första försöket.
”Benny, kan du vara ensam en stund, jag måste springa ner i källaren för att hämta upp tomtebloss.”
”Nej, pappa. tomten kommer när som helst.”
”Men det tar bara en liten stund, han hinner inte komma då.”
Benny var helt förtvivlad, hängde sig fast i Joakims hand och skrek.
”Du får inte, får inte gå!”
”Nej, jag ska inte.”
Den lille pojken ställde sig i fönstret för att titta ut.
”Jag ska se om jag ser honom.”
”Ja, gör du det, suckade Joakim.
Så kom han på en idé, på toaletten kunde han gå. Om han låste utifrån, kunde han smita ut genom ytterdörren. Då skulle det se ut som han satt på toa, och tomten kunde komma! Var fanns nu nyckeln. Han letade i kökslådorna, hittade den inte, men hittade en spik. Han smög ut i hallen och testade, jo det gick, han låste.
”Benny, jag måste gå på toaletten”
”Men pappa, jag såg tomten. Tomten kommer!”
”Ja, tomten kommer nog nu. Stå du kvar där i fönstret och se om du kan se honom igen.”
”Jag står här och vaktar, pappa!”
Vilken lättnad, det här skulle gå vägen.
”Tror du han har hundvalpen i ett paket, pappa.”
”Men Benny, det är inte säkert att han har någon hund alls.”
Men en tomte skulle han få i alla fall. Joakim ruskade sin son i håret. Då bankade det på dörren.
”Tomten!”
Benny rusade mot dörren. Joakim lite försiktigt efter. Ja, faktiskt, därute stod en helt livs levande tomte, gammal och grå, med skägg och luva.
”God dag, finns det några snälla barn?”
”Jaaaa”, skrek Benny. Joakim försökte komma på vem mannen kunde vara.
”Men kom in gamlefar”, sade han.
Så hade de ändå besök av tomten, när han öppnade säcken fanns bara ett paket.
”Det här ska vara till Benny”, sade tomten, ”ett du ska vara mycket försiktig med.”
Benny var inte så kaxig längre, men gick fram för att ta emot sin julklapp. Det hördes ett gnyende.
”Pappa, det är en hundvalp!”
Ur paketet grävde han fram en liten trasselsudd med små pepparkaksögon, en alldeles riktig levande hundvalp som kanade omkring på parketten och gnydde. Joakim trodde inte sina ögon, han viskade mot tomten.
”Är det riktigt säkert att ni har kommit rätt?”
”Det ser ni väl, hur glad pojken är. Tomten går aldrig fel.”
Den gamle mannen rätade på sig med möda. Benny var helt inne i sin lek med valpen, tittade bara upp och sade:
”Hejdå tomten, tack så väldigt mycket.”
Joakim följde gubben,  stod kvar ute i trappen och hörde hans steg, hörde hur han slog i dörren därnere,  då gick han fram till fönstret och tittade ut. Det snöade igen, ett tyst fint snöfall, och därnere stod en riktig släde förspänd med renar. På riktigt. En liten tomtenisse höll tömmarna, men när tomtefar kom lämnade han över. Tomten klättrade upp och svängde sin piska över djuren och så för de iväg, eller kanske rättare sagt upplöstes. Joakim gnuggade ögonen. Det här kunde inte vara sant. Då öppnades en dörr längre bort och en ängel steg ut.
”Den här kvällen blir bara bättre och bättre”, tänkte Joakim.
Ängeln kom fram och presenterade sig som Karina.
”Du måste vara den nye grannen.”
”Jo, jag heter Joakim, har precis vinkat av tomten.”
Du med, min dotter fick ett dockhus, jag visste inte ens att hon önskat sig ett, hon önskade hos tomten, säger hon. Jag undrar vem det var.”
”Benny fick en hundvalp, jag tror det var den riktige..!”
Karina höll fortfarande kvar Joakims hand, dom kom liksom inte loss från varandra.
”Det är klart det var den riktige. Firar du och din son julen själva?”
”Ja, ni då?”
”Jo, vi också. Men kanske vi kan äta lunch imorgon, alla fyra. Hos mig. Klockan ett? Om ni inte har något annat för er?”
”Nej, vi kommer gärna.”
Inte förrän nu släppte de varandras händer.
”Måste in till Benny, men jag ser fram emot i morgon!” Joakim var varm i hela kroppen. Karina tryckte hans arm en sista gång.
”Jag med!”

Valpen hade kissat på golvet, så han fick torka.
”Det gör inget, han är så liten än.”
 Det blev lite avslaget med resten av julklappsutdelningen, den stora presenten var ju redan där. Joakim fick en tår i ögat när han såg vad Jessica hade köpt, en liten tyghund.
”Va bra att valpen får en kompis”, tyckte Benny.
 Det var efter att han slitit upp Pc’n från Bertil.
”Jag tycker inte det är roligt med PC pappa, tycker du?”

Det var en nöjd och trött pojk som lade sig tillrätta att sova i sitt tält. Valpen kom självmant efter och stack in nosen under hans arm, för att sova även han.
”Tomten var väl snäll, pappa?”
”Ja, tomten var snäll, och imorgon ska du få träffa en ängel.”

© Leif Svensson 2002
https://ickepoesi.com