Jag har en täppa och ett hus
där vägen drar förbi
och ovanför står rymden ljus
och dagens vind går fri.

Här gläds jag åt rabattens blom
och lyss förundrad på
vad silverpoppeln sjunger om
när dagens timmar gå.

I tystnaden, i skymningen
jag hör ibland som steg.
Vem levde här för längesen
och grävde denna teg?

Kanhända någon, glömd idag
för längesen en gång,
har drömt och lyssnat liksom jag
till silverpoppelns sång.

Och småningom när tiden gått
och åren rullat hän
är även jag en skugga blott
bland skymningsdunkla trän.

© Bengt Furugärde, Helsingborg 1975
https://.ickepoesi.com