Söndagsutflykten

Vi voro ett sådant lyckligt par
där vår väg över heden gick.
I öster sken morgonsolen klar
och som sol var min flickas blick.
Hon visste ju inte sin lyckas pris.
Vår söndagsutflykt var på sätt och vis
en dikt med en hemlig rubrik.

Medan timmarna skredo vi sade oss:
”Må dagen aldrig ta slut”.
Men när solen sken hetast vi lade oss
i skuggan och vilade ut.
Vår dag var ännu på sätt och vis
en gåtfull lycklig charad.
Skall vi gissa den nu, till varje pris,
på vår bädd av barr och blad?

I söder mulnade himlen på,
fast ännu på avlägset håll.
Och åskan rullade då och då
som ett hedniskt mummel av troll.
Men ännu står solen brännande het
över mariga tallar och slånbärssnår.
Och ännu har dagen en hemlighet
som de älskande gissa får.

Allt närmare ekar tordånets skall.
Genom skogen går suckar av storm.
Snart splittras kanske den knotiga tall
av ljungeldens ringlande orm.
Till ödetorpets skyddande tak
vi hunno lyckliga fram.
Men kärleken skräms ej av åskans brak
eller storm som knäcker en stam.

Ett gammalt torp i en skogig trakt,
medan ovädret stormade loss.
I vrårna stod skuggorna helig vakt.
Men ingenting störde oss.
Kanhända att torparen, död och blek
och gömd i sin grav, blir glad
när han ser de levandes kärleklslek
på sin forna vilostad.

Nu klarnar det upp till en solnedgång
som eldfärgar stammarnas bark
Men i norr dundrar ännu åskans sång
och det doftar från regnkysst mark.
Du lyckliga stig som de älskande vet,
och skall minnas i långa år!
För oss var dagen en hemlighet
som i stormens stund blev vår.

Bengts dikter

Läs vidare