Ungarna var uppspelta som vanligt, förväntningarna högt ställda. De hade inte lärt sig än.
Men allt gick över förväntan till att börja med. Vi klädde midsommarstången och sedan kom Kjell och Maria med sina barn. Vädret var strålande, vi grillade korv åt barnen och åt själva sill och potatis. Jag satt bredvid Lena, och hade hand om flaskan, så det stannade vid två snapsar. Kjell såg en aning misslynt ut, men han förstod.

Det var först vid dansen kring stången som det gick snett. Jag råkade lägga armen om Maria, och sedan var det kört. Lena gick igång på alla cylindrar, skällde Maria för hora och mig för allt möjligt annat. Tyvärr tände Kjell också till. Världens bråk, och barnen grät. På något vis hade Lena hittat vodka-flaskan, hon hällde i sig det som var kvar i ett svep. Maria såg det, gick fram och drog flaskan ur handen på henne, och gav en örfil, med all inneboende ilska bakom. Hon hade all anledning, men det gjorde naturligtvis inte saken bättre. Lena försvarade sig med knytnävsslag. Jag gick emellan, fick med mig min hustru in i huset medan våra gäster smög iväg med sina barn. Lena storgrät och jag fick sitta där och trösta. Trösta, som så många gånger förr, trösta tills hon somnade. Gud, vad jag hatade henne vid de tillfällena.
Sen var det dags att leta rätt på våra barn.

Jag hittade dem i skogskanten, tätt tillsammans och med söndergråtna ögon. Jag satte mig ner och höll om dom. ”Mamma är sjuk nu igen.” Förklaringen lät ihålig, jag hörde det själv, men det lugnade i alla fall så pass att jag kunde få in dem i huset, och i säng. Faktiskt somnade de nästan omgående.
Själv var jag alltför rastlös så eftersom alla sov tog jag mig friheten till en promenad i skogen, alldeles på egen hand. Ett sting av dåligt samvete för att lämna barnen, men de brukade inte vakna på natten. Att Lena skulle vakna såg jag som fullständigt otroligt.
Jag gick ut i skogen bakom stugan, kända stigar gick jag, men kom ändå vilse. Åtminstone kändes skogen främmande, men det kan också ha berott på midsommarnattens drömska ljus.

Då såg jag henne! Jag gick nerför en stig, längre fram låg en liten göl, en svart skogstjärn. ”Där står skogsrået”, tänkte jag. En kvinna med långt burrigt svart hår, iklädd vit ärmlös klänning.  Solbrännan stod mörk mot det vita. Jag stannade, tänkte att hon inte kunde ha sett mig, hon var säkert 100 meter bort. Men hon såg rakt mot mig, trots avståndet anade jag hennes leende när hon böjde sig ner och tog tag i klänningsfållen. Hon drog av den i ett svep, och hon bar inga underkläder. Jag tappade andan, det var det vackraste jag sett på mycket länge. Jag skämdes för att stå kvar och titta, men kunde inte slita blicken.
Kvinnan gick bort till tjärnen, och klev försiktigt ner i vattnet. Ett kort ögonblick trodde jag hon försvann, men så dök hennes huvud upp mitt i det svarta vattnet. Hon vände sig emot mig och vinkade att jag skulle komma. Är detta en dröm?

Sakta gick jag stigen ner, utan att släppa henne med blicken. Jag trodde att om jag bara för ett ögonblick tappade kontakten, skulle allt försvinna som en hägring.
Samtidigt som jag kom fram, kom hon upp ur vattnet. Naken stod hon framför mig, och vattnet fick huden att glimma som av silver. Jag ville säga något, men fick kyss till svar. Kyssar som var varma och kalla samtidigt, sugande, hetsande och längtansfulla. Jag stängde ögonen, bara stod där rätt upp och ner, med hängande armar, och njöt. Hon smekte med fingertopparna, bara fingertopparna. Kalla som isbitar, men erotiskt känsloladdade var dom överallt. Kyssar och smek, och mina kläder skalade hon av i förbifarten. Hennes kropp ville jag åt, men när jag gjorde en ansats, tog hon mina händer och drog mig bort till tjärnen. Vi skulle bada.
Svart var vattnet och svart blev det omkring mig när jag dök. Kylan nöp i kroppen, men jag frös inte. Det var ett mjukt och välkomnande vatten. Jag hörde musik, någonstans spelade en orkester så vackert jag aldrig hört, och från instrument jag inte kunde identifiera. Ett ljus såg jag, silver och guldskimrande varmt. Dit ville jag, dit ner.

Hennes nakna kropp var runt mig, armarna lyfte oss uppåt. Inte dit, inte än. När vi klöv vattenytan drunknade jag i hennes leende istället. Tillsammans i gräset, med kroppar som var hala av tjärnvattnet gled vi över och runt varandra. Vår hud var den känselkropp den var menad till, och vi älskade med alla sinnen. Där i midsommarnatten älskade vi på alla sätt som finns, och när vi var uttröttade av orgasmer hämtade vi ny energi i tjärnen.
Till slut somnade vi i alla fall tätt sammanslingrade. Jag drömde om sommaräng, sol, blommor och fåglar. All stress och oro var långt borta.

När jag vaknade var jag ensam, det förvånade mig inte. Min natt var verklig, men hur skulle den kunna fortsätta när vardagen kom?
jag vandrade sakta hemåt, hittade snart de rätta stigarna. Barnen satt på verandan och lekte, inne i huset snarkade Lena. Jag suckade och längtade redan efter nästa midsommar.

© Leif Svensson 2002
https://ickepoesi.com