Alla människor försöker hitta sin uppgift här i livet, om det så är att ta sig uppför höga berg, kasta sig utför branta stup eller bara samla på sig så mycket världsligt som möjligt. Min berättelse handlar om Kent-Anders och hans speciella vurm för det han ansåg vara sin uppgift här i livet.
Jag träffade honom första gången i småskolans andra klass, en tyst norrlänning och främmande fågel för oss andra. Han tydde sig till mig, förmodligen för att jag också var en tyst enstöring. Det känns ju bättre att gå ensam, om man kan göra det tillsammans med någon likasinnad.
Det dröjde inte länge innan jag blev hembjuden till Kent-Anders (det var lustigt förresten, alla andra som hade dubbelnamn, fick smeknamn som Tompa, Steffe eller liknande, men Kent-Anders kallades aldrig något annat än Kent-Anders). Kent-Anders var en av de lyckliga som på den tiden hade eget rum. Inte stort visserligen, men ändå. Och föräldrar som lät honom hållas, så det var imponerande rörigt i det lilla rummet. Leksaker och böcker huller om buller. Bokhyllan var också full med både böcker och annat, förutom en hylla som var tom sånär som på åtta stycken väckarklockor prydligt uppradade. Jag tyckte att det tickade förfärligt, men trots allt imponerade det på mig, som inte hade någon klocka alls.
När Kent-Anders såg att jag intresserade mig för dem, sade han:
”Rör dem inte!”
Jag tittade förvånat på honom.
”Jag håller på att rucka dem?”
”Rucka?”
”Ja, alltså jag justerar dom så att de ska gå lika fort!”
”Jaha, undrade jag, fortfarande lika brydd.”
”Jag ska ha dem till ett vetenskapligt experiment.”
”Hurdå experiment?” Nu lät det plötsligt intressant, ingen annan av mina kompisar höll på med vetenskapliga experiment. Åtminstone inte med åtta väckarklockor.
”Jo, jag ska förklara.”
Och så berättade han hur han tänkte.
”Jo, det är ju så att när jag sover, så går tiden himla fort. Och jättefort om jag inte drömmer. Men mamma och pappa, som är uppe och vakna, för dem går det inte alls lika fort. I alla fall går tiden inte alls så fort när jag är vaken som när jag sover.”
Jag kunde följa hans resonemang, det var inga problem alls. Jag hade ju själv fått vara uppe senaste nyår ända till tolvslaget. Och det var nästan så jag somnade, så sakta gick tiden den kvällen. Och när man ligger vaken på sin födelsedag och vill att de andra ska vakna, då går ju tiden dösakta.
”Jo, förstår du”, sade Kent-Anders. ”När jag vet att alla klockorna går lika fort, så ställer jag ut klockorna på olika ställen i huset, och sedan kan jag ju läsa av hur stor skillnad det är i tid, i de olika rummen.”
Det lät konstigt för mina öron, men ändå hittade jag ingen lucka i hans resonemang. Fast alla klockor måste väl gå lika?
”I hela världen? Tror du verkligen att alla miljarders miljarder klockor går lika fort. Och alla tider som finns är lika långa?”
”Nä”, svarade jag, fast egentligen trodde jag nog det i alla fall. Så tänkte jag på morfars klocka i hans vardagsrum, den gick inte som andra klockor. Kanske det berodde på att morfar var så gammal. Han sade själv att det var så långsamt att sitta där själv i lägenheten.
Kent-Anders höll på länge med sina klockor, placerade ut dem på olika ställen, och sedan förde han protokoll på sina avläsningar. Han rapporterade till mig, och det hände väl att någon klocka gick saktare ibland, men han lyckades aldrig bevisa sin tes. Mitt intresse för hans beräkningar och filosofiska utläggningar svalnade så småningom. Experimenterandet avslutades abrupt efter den natt när han placerat ut sju av väckarklockorna på olika ställen i huset, och ställt dom på väckning var och en per timme från klockan 11 på kvällen till klockan 6 på morgonen (så att han utan att gå ur sängen kunde göra sina anteckningar). Efter den natten exproprierades det vetenskapliga materielen av en missnöjd och föga förstående fader. Istället för att uppskatta snillet till son, uttalade han den förödande domen:
”Du är ju dum i huvet, Kent-Anders Pettersson!” Uttalandet följdes av en viss fysisk beröring av den art som numer är förbjuden, varvid Kent-Anders bet ihop tänderna och tänkte att han nog skulle visa honom. Jag tror att det var den händelsen som gjorde att han aldrig släppte tanken på att han en dag skulle bevisa för fadern och världen att tiden kan variera i hastighet. Och jag tror att det var påståendet att han skulle vara dum, som sved mer än rappen på ändan.
Några år senare stötte vi på Einstein i skolan. Kent-Anders var eld och lågor. I rymden gick tiden saktare, var det inte det han alltid hade sagt.
”Men inte är du väl ute i rymden när du sover”, menade jag. Men han sade bara att
”om det fungerar där och här, så borde det fungera likadant bara här!
”Borde det”, svarade jag utan att lägga alltför stor tyngd i min argumentation.
”Visst, självklart finns den där krökningen av tiden här också!
Han köpte in stoppur den här gången. Varenda veckopeng och inkomsterna från reklamutdelningen gick till stoppur, samtidigt som han läste allt han kom över om Einstein, och den fysik som var kopplad till hans tidsfunderingar.
Jag hälsade på honom en kväll i mars, det år vi skulle gå ut grundskolan. Han blev glad att se mig, jag fick en klapp på axeln och så sade han:
”Nu ska du få se”.
Vi kom in i hans rum och jag hajade till, för jag fick verkligen se.
”Vad i herrans namn är det där?”, undrade jag.
”En tidmätningsmaskin, konstaterade han med ett nöjt leende. Precis som om det skulle vara en förklaring till hans rent ut sagt märkliga skapelse. Den var byggd av träpinnar och mekanodelar i ett obegripligt virrvarr, och den täckte i stort sett halva hans rum. Här och där hängde ett stoppur, en klocka och ett antal julgranskulor. Någonstans i mitten var det monterat in en resegrammofon som han plockat bort högtalare, pickup och hölje på. Framför det hela stod en metronom och i en hög låg ett antal magneter av olika form och storlek.
”Och vad gör den mer än en vanlig klocka”, undrade jag.
”Den mäter tidens krökning i rummet”, viskade han konspirativt. Sedan berättade han hur den mätte tidens krökning i rummet. Jag är ledsen mina vänner, att jag inte kan relatera den förklaringen, för den lät faktiskt helt otrolig trolig, fast det berodde kanske på att jag inte förstod mer än var åttonde mening av det han sade, och vi människor har ju en tendens till att tro på allt som vi inte förstår, märkligt nog. Men magneterna var väldigt viktiga, det minns jag.
”Visa hur den fungerar”, sade jag”. Kent-Anders log mot mig och sedan satte han igång först metronomen som han lät gå 10 slag innan han startade grammofonen. Han lät metronomen gå sju slag till innan han tryckte igång stoppuren, ett efter ett på varje metronomslag. Nästa steg var att hänga upp magneterna på olika ställen i hans maskin. Den sista lade han omsorgsfullt på den snurrande skivtallriken.
”När jag mäter, har jag ett referensstoppur i handen, och med det kontrollerar jag avvikelserna mot de stoppur som hänger i maskinen.
”Och den där”, sade jag och pekade på en bild av en skrattande mås, som han satt högst upp i maskinen.
”Jo, du vet schweizarna”. ”Jodå, jag visste schweizarna.” ”Jo, sade han utan att bry sig om mitt inpass, de har ju sina gökur. Jag tror att de var ute efter samma resultat som jag är. Det där med göken i en klocka är en helt absurd idé, eftersom en gök inte hör hemma där, det är en fågel som inte har några egna bon. Jag tror att absurditeten är en komponent i tidens krökning, och att gökuret som produkt har kommit till efter liknande experiment som de jag håller på med. Måsen är min absurditet.
Sedan visade han mig protokollen som bevisade tidens krökning i rummet, fast för min del kunde de lika gärna bevisa att månen är en fotboll från solsystemet Xrz73.
Jag gick hem med huvet fullt av klockor, måsar och siffror, det dröjde länge innan jag träffade Kent-Anders igen. Lite tänkte jag nog som Kent-Anders pappa, att knäpp var nog gossen.
Mitt intresse riktade sig mot en annan typ av fysik, mjukare och rundare på något sätt. Monika, Barbro och Gunilla. Jag upptäckte att det faktiskt fanns tillfällen då tiden stod stilla. Jag upptäckte också att det fanns tillfällen när den gick alldeles för fort, men det är en annan historia som inte ska berättas här.
Kent-Anders gick vidare i livet, efter gymnasiet blev det Chalmers och när examen var avklarad fick han jobb som utvecklare på ett internationellt företag specialiserat på mätinstrument. Det måste varit en lyckoträff för honom, tänkte jag.
Vi träffades flyktigt då och då genom åren, men det blev oftast bara ett ”hej, hur går det”. Kent-Anders ägnade sig bara åt två saker här i livet, sitt jobb och sina tidsstudier. Jag såg honom aldrig tillsammans med någon annan människa.
Själv gick jag den traditionella vägen, gifte mig och fick barn, och sedan skilde jag mig och satt ensam i ett stort hus. Kort därefter träffade jag Kent-Anders av en händelse, och ensam och övergiven som jag kände mig, drog jag med honom ut på stan för att dricka några öl och få häva ur mig all min vrede över kvinnosläktets svekfullhet. När han hörde att jag satt ensam i ett hus, blev han eld och lågor.
”Hej, har du ett rum ledigt, som jag kan få hyra?
”Nej, jag vill inte ha någon hyresgäst”.
“Nä, nä, det är inte jag, jag har byggt en ny tidmätningsmaskin, eller rättare sagt det är två, eftersom jag behöver referenser. ”Du har ju dessutom alltid varit intresserad av mina experiment”.
Nåja, intresserad och intresserad, men med några öl till blev jag övertalad att hyra ut den gamla matkällaren till honom.
Det tog inte många dagar innan han kom åkande med en liten lastbil och packade upp sina attiraljer. Om det än såg mer sofistikerat ut än hans mekanoskapelse hemma i föräldrahemmet, så var den inte mindre sanslös. Snart sagt ett halvår från och till höll han på att montera, men slutresultatet var en futuristisk datamaskin, med mängder av mätare, displayer och lysdioder som blinkade, samt en liten skrivare som då och då hamrade ner kryptiska siffror på sin pappersrulle.
”Tusan, Kent-Anders, har du installerat ett kärnkraftverk i min källare?”. Han skrattade bara åt det som han uppfattade som ett skämt;
”Detta är bättre ska du veta, mycket bättre. Det här är en epokgörande maskin”. Jag skrattade till när jag såg bilden på måsen, som han klistrat fast bredvid en hysteriskt blinkande röd lysdiod. Kent-Anders smålog, ”Jasså, du minns den, tja, den har jag kvar som en gimmick”.
”Du vet, jag var ute på fel spår på den tiden, vilket väl inte var så konstigt kanske, jag hade ju Einstein själv som ledde mig vilse. Det är så här ska du veta, tiden har faktiskt ingen krökning i rummet. Egentligen är det väl så att rummet inte existerar, eller rättare sagt så existerar inte tiden i denna dimensionen utan i en annan. Anledningen till att vi kan uppfatta den, beror på läckage.”
”Läckage?”
”Ja, läckage i den antimateria som skiljer dimensionerna åt. Små hål helt enkelt. Vilket gör att tiden hos oss inte är krökt utan spiralformad. Och det handlar inte bara om en spiral, utan hela jorden är fylld av dessa hål. Du har väl hört talas om Currypunkterna? ”Jag nickade”. ”Currypunkterna är, förstår du, inte något annat än de hål där komprimerad tid skruvas ner till oss från den där andra dimensionen, ungefär som vatten som rinner ner i en tratt. Det är därför vi inte mår bra när vi vistas på dem.Tiden trycker helt enkelt ner oss. Det blir för mycket. Djur undviker dessa punkter automatiskt, förmodligen skulle vi göra det också om det inte vore så att vi i dagens samhälle har så bestämda platser att vara på. Sängar står där de står, och skrivbord står där någon har bestämt att de ska stå. Inte alls där folk känner att det är behagligt att sitta.”
”Katter brukar tycka om att ligga på Curry-punkterna”, påpekade jag.
”Ja, jag vet, man kan undra varför. Min teori är att de inte hör hemma här, utan har emigrerat från den där andra dimensionen, och att de faktiskt är beroende av den komprimerade tiden. Att de behöver de där duscharna av tid för att överleva.”
”Mja, sade jag bara”, eftersom det kändes svårt att argumentera emot Kent-Anders övertygelse.
”Om några år har vi beviset!”
Några år, tänkte jag. Ska jag ha det där åbäket i min källare i några år…Fast vad sjutton, vad gör man inte för vetenskapen.
Maskinen stod kvar mer än några år, Kent-Anders kom punktligt varje torsdag och tittade till den, och läste av sina värden. Eftersom ensamheten hade slagit mig, var jag tacksam för besöken, När han var klar med sina bestyr vid maskinen kom han upp och vi drack några öl tillsammans. Han var en av de få sociala kontakter jag hade, även om Kent-Anders var ganska så tjatig om sina mätningar och värden. Jag förstod ju inte så mycket av det där.
För två år sedan kom hans efterlängtade genombrott, han kom upp från källaren som en strålande sol.
”Jag har hittat det, jag har hittat de vises sten!”.
”Hurdå, undrade jag.
”Den sista pusselbiten, min vän. Nu har jag hela kartan över tidens fluktuationer klar, Jag har hittat nyckeln till den motor som styr tiden. Det här kommer att förändra världen, och vi kommer att få nobelpriset!”
”Hurdå”, undrade jag.
”Tänk dig in i, att vi kan styra tiden som vi vill, att vi kan stänga av den när vi vill! Tänk dig vad det betyder!” Jag försökte tänka mig det, men lyckades inte, och Kent-Anders ville inte säga mer den kvällen.
Tyvärr blev det inget nobelpris, och inget avslöjande av tidens hemligheter. Kent-Anders blev påkörd av en lastbil några dagar senare och dog genast. På begravningen kom hans chef, hans syster och jag. En liten begravning för en stor forskare och presumtiv nobelpristagare.
När jag kom hem från begravningen tänkte jag att det var dags att stänga av Kent-Anders maskin, nu när han inte fanns längre. Jag tog med en öl för att samtidigt höja en bägare till min väns minne.
Maskinen såg inte ut som vanligt. Alla lysdioder lyste med ett irriterat fast sken. Jag gick fram och tittade på pappersremsan som hängde från skrivaren. Det stod ”Error, data stack overflow”.
Jag stängde maskinen och sedan slog jag på strömbrytaren igen, men då var maskinen helt död, som sin skapare. Den gick inte att få igång. Så tittade jag på utskriften, ”Data stack overflow”, maskinen hade fått in felaktiga värden. Skrivaren hade också printat ner datum och tid för felmeddelandet.
Jag kollade det senare med hans syster. Det var exakt tidpunkten för Kent-Anders död. Maskinen hemma hos Kent-Anders hade samma felmeddelande. Den hade också gett upp.
© Leif Svensson 2002
https://ickepoesi.com