Jag stod i fönstret och såg henne komma gående ute på vägen, det mörka håret flög i vinden, kappan fladdrade oknäppt bakom henne. Det var en uppenbarelse från 70-talet och jag älskade på sätt och vis den där kvinnan med alla sina fjädrar, halsband och örhängen. Hon drog in med en pust av söt parfym, brett leende och en stor kram. Bara för mig gjorde hon hembesök, för vi kände varandra sedan lång tid tillbaka.
Jag bjöd vin och vegetarisk pizza, Alexandra var den första kvinna jag var ensam med i huset sedan Kerstin gick bort, och bara för det var jag fumlig och nervös. Men hon var inte där för kärlek utan för att ställa mitt horoskop. Trots vår långa vänskap var detta första gången, det var hennes födelsedagspresent till mig.
Vinet hjälpte oss upp till gemytlig stämning, vi pladdrade på om allt möjligt, så som vi gjorde förr i världen, när vårt umgänge var tätare. När maten var avklarad och bortplockad satt vi ner på var sin sida av matsalsbordet, Alexandra lade upp horoskopblanketter framför sig och började mala på, jag lyssnade ouppmärksamt, alkoholen hade gjort mig slö, det var mer intressant att betrakta kvinnan på andra sidan bordet. Det mesta av det hon sade var förstås välbekant, det var självklarheter och sånt som var uppenbart, Alexandra kände ju mig, inte konstigt att hon kunde berätta hur jag var. Men så brände det till:
”Hände något speciellt när du var tioårsåldern”?
”Nej, inte vad jag kan minnas, ser du något speciellt”?
”Omvälvningar, kanske våld, kanske olyckor. Problem med din pappa eller annan mansperson. Kom du i puberteten då”?
”Nej, inte alls, jag var sen med det”.
”Någon som dog i din närhet”?
Sedan kom hon gång på gång tillbaka till frågan, men jag bara skakade på huvudet. När hon avslutade drog hon handen över bordet och föste ihop papperen i en hög, tystnade och stirrade tomt på mig, som om hon var i trans. Jag ryste, det var obehagligt. Till slut lutade hon sig över bordet, lade vänsterhanden på min axel och sade med frånvarande röst:
”Du har en följeslagare”!
”Visst”, sade jag. ”Jag har ett litet spöke som bor hos mig”. Det hade jag inte tänkt mig att berätta, men det föll sig naturligt att svara Alexandra. Hon ryckte till, som om hon vaknade upp.
”Vadå menar du, ett spöke”?
”Jag har en liten pojke som bor här, uppe på Kerstins arbetsrum”.
”Berätta”!
Och jag berättade om pojken i Småland, om spolningarna på toaletten och sängen som jag var tvungen att ordna till varje morgon.
”Har du sett honom?”
”Aldrig”.
”Och hur vet du att det är den pojken?”
”Jag bara känner det, han gömmer sig här, för de där männen.”
”Är du inte rädd?”
”I början, men nu har jag vant mig, kan inte somna längre innan han har varit på toaletten”, jag småskrattade, det lät löjligt när jag berättade det. Alexandra smålog, hon älskade allt som har med det övernaturliga att göra.
”Jag stannar!”
”Vadå?”
”Jag stannar över natt, vill inte missa ett spöke för allt i världen, visst får jag det?”
”Självklart!”
Det var så Alexandra hamnade på Kerstins plats i dubbelsängen, ivrig som ett litet barn kröp hon runt i sängen, gjorde mig vimmelkantig när hon kröp ihop i min famn. Vi hade varit uppe på övervåningen för att se om vi kunde konfrontera min spökpojke, men det hände ingenting.
”Jag har försökt tidigare, men han väntar alltid tills jag gått och lagt mig.”
Precis när våra kramar övergick till något hetare, spolade det däruppe. Alexandra hoppade ur sängen och bad mig komma.
”Vet inte om man ska störa, jag har aldrig gått dit efteråt.” Fast man säger inte emot Alexandra så vi smög uppför trappan och öppnade sakta dörren in till Kerstins rum. Det blåste till, fönstret stod öppet, sängen var tillrörd, men ingen pojke. Alexandra gick fram till fönstret, öppnade det helt och lutade sig ut. Och skrek till:
”En varg!”
© Leif Svensson 2001