Tomt!
Det var så det kändes när vi väl var hemma. Jag hade överlevt, Alexandra hade visserligen följt mitt råd och lämnat huset, men efter en natt på hotell åkte hon tillbaka. Någon dag senare hade hon till och med varit på väg med båten ut mot ön, men modet hade svikit. Rädslan stod som en osynlig mur någonstans halvvägs, en mur som inte gick att forcera. Hon hade lagt årorna ifrån sig och krupit ihop på durken och gråtit. När hon vaknade till sans igen hade sjön drivit båten tillbaka till land.

Hon hade ringt ambulans förstås, jag var avsvimmad och rejält nerkyld. Mina egna första minnen var från sjukhuset, denna underbart mjuka säng och en kvinnas lukt när hon ordnade kudden åt mig. ”Jag har hamnat i himmelriket”, tänkte jag. Alexandra satt på en stol bredvid och höll min hand.

Det var egentligen inget fel på mig, det var bara den mentala utmattningen i kombination med nerkylning som hade fått mig att kollapsa. Jag återhämtade mig snabbt och kunde snart lämna Karlstads sjukhus tillsammans med Alexandra. Vi gjorde bara ett kort stopp vid huset, packade ihop de få saker vi hade haft med oss och städade undan. Vi längtade hem.
Alexandra körde ner mot Göteborg och jag sov, vilket jag skulle komma att göra mycket de närmaste dygnen.

Alexandra längtade, men vi kom aldrig tillbaka till varandra. Hon blev förtvivlad för det och ville att jag skulle berätta. Att bli delaktig i mina upplevelser trodde hon skulle hjälpa Men det gick inte, visst berättade jag fragmentariskt, men hur skulle jag kunna berätta om min ofödde son och om min döda syster. Hur skulle jag kunna berätta om tillfredsställelsen i att själv döda. Hur skulle jag kunna berätta om den upphetsning jag fick av att dricka blod. Och hur mycket jag än kunde försöka få henne att förstå, så skulle jag inte lyckas. Det fanns något i mina upplevelser som aldrig skulle gå att överföra till ord. För min del var Alexandra ett avslutat kapitel.
På jobbet var det ännu värre, jag kunde inte längre se på mina arbetskamrater med något som helst allvar. Hur det varit möjligt att jag varit en del av deras värld blev en gåta. Samma historier dag ut och dag in, samma meningslösa uppgifter. Jag såg på dom som utifrån och jag förstod inte längre.

Men jag hade ny kunskap, jag kände deras lukter. Jag luktade upphetsningen från Lena när jag kom i närheten, och glädjen hos Jens. Jag luktade rädslan hos många, när vi hade våra möten. Mycket rädsla luktade jag och det förvånade mig, men kanske anade de i sina undermedvetna att jag var kapabel att slita sönder strupen på dem. Ibland kände jag också för att göra det, bara för att skaka om bland de där försoffade människorna.

Situationen var ohållbar naturligtvis, det jag upplevt var större än vardagen, och i vardagen kunde jag inte vara kvar. Jag och Alexandra gick skilda vägar, Alexandra med ett sår i själen som jag beklagar och hoppas att någon gång kunna gottgöra.
Det värsta var att sälja huset, men det var nödvändigt det också. Sedan sade jag upp mig från jobbet, och stod så helt ensam och utan bindningar. Mitt nya liv blev en stuga i norra Dalsland, långt in i skogen och helt utan moderniteter. Ingen el och bara köksspis. Det passade mig perfekt, ett bra ställe att vänta på.

Här bor jag nu sedan ett antal år tillbaka, ensam men trygg i vardagens sysslor. En gång i veckan cyklar jag de tre milen till affären och tillbaka. Mitt liv är enkelt och billigt, förutom de vardagliga sysslorna läser jag en hel del, och emellanåt skriver jag. Och så går jag långa vandringar i skogen, ibland veckolånga.

Men det jag egentligen gör är att vänta.
Jag väntar på min son. Jag väntar på svaren.

Slut

© Leif Svensson 2001