Elden sprakade och sände gemyt till oss som satt runt den. Jag och mina vänner mitt i storskogen, i brynet av en glänta, en liten äng mitt i det mörka. Månen hjälpte vår eld att göra omgivningen synbar.

Det var när månen gick halvt i moln och elden falnat, som jag såg gumman. Borta på andra sidan ängen, alldeles i skogskanten gick hon, klädd i lång kjol, stickad tröja och huckle på huvudet, böjd och stödd på en stav, en riktig herdestav. Jag frös till av en oroskänsla, såg mig om för att se om någon annan också sett henne, men mina vänner var borta, det var bara jag och natten nu. Min rädsla stegrades och jag frös fast där jag satt, det var inte det att jag inte vågade röra mig, jag kunde helt enkelt inte.

Då såg jag vargarna, gummans kreatur som sprang runt henne, in och ut mellan träden som grå skrämmande skuggor. Vargarnas ylande skar i min kropp, sjöng om något värre, något jag inte kunde se.

Gumman anar min närvaro, vänder sig om och ser min eld. Hon lyfter staven högt i luften, en krum gumma med en stav som pekar snett upp mot stjärnorna, vargarnas skall och ylande förenas i en enda hemsk konsert, och de springer tätt tillsammans, manke mot manke, rätt över ängen mot mig. Jag ser elden reflekteras i deras gula ögon, ser dreglet i deras käftar. ”Spring” skriker hjärnan, men något har kommit bakifrån och låser fast mig i ett järngrepp, något som är värre än alla ylande vargar i världen, något som är värre än döden själv.
Sen faller jag, uppåt och neråt, inåt och utåt, bakåt och framåt;innan jag vaknar.

© Leif Svensson 2001