En historia som utspelar sig under tiden alldeles efter murens fall. Någonstans i gränslandet mellan öst och väst.

Vi hade precis passerat in i det som bara något år tidigare hade varit Östtyskland. Trots att muren fallit och demokratin var på väg, var landskapet totalgrått och regnet öste ner. Kerstin satt hopsjunken i passagerarsätet, med ett humör på samma nivå som vädret utanför. Hon hade hellre åkt till Rhodos.
”Nu kör vi till närmsta stad och hittar ett hotell, jag är less på det här!
”Du har kartan!”
”Och du kör som en biltjuv, hur sjutton ska jag hinna läsa på skyltarna, jag har ingen aning om var vi är någonstans. Den här djävla kartan är totalt värdelös.”
Jag hörde att hon var på gränsen.
”Men du, ta det lugnt. Därframme är en korsning, vi stannar till och tittar tillsammans!”
Jag hade sett fram emot bilresan i Europa, det var en ungdomsdröm, att åka planlöst utan mål, ta in på små mysiga gasthaus och stanna till där det föll mig in. Tyvärr delade inte Kerstin min begeistring, och vädret gjorde inte det hela bättre.

Det var något fel på kartan, på något sätt stämde den inte med verkligheten. Kerstin var nära till gråt.
”Men det är väl ingen panik med det, nu tar jag till höger här och så småningom kommer vi väl till en stad, får lite mat och ordnar med övernattning. Det är ändå inget nöje att åka omkring när man inte ser nåt. ”
Jag gav henne en puss innan vi körde iväg, och fick ett ansträngt leende till svar. Kilometer efter kilometer, vägen blev sämre allt eftersom, och ingen stad, inte ens en by, bara någon enstaka lantgård. Naturligtvis såg vi inga människor heller, inte i det vädret.
Tänk att vindrutetorkares dunk kan vara så deprimerande. Vi körde under total tystnad, jag hade försökt mig på konversation men Kerstin satt med korsade armar långt inne i sitt skal. Därinifrån kom bara muttrande till svar. Äntligen verkade det som vi närmade oss bebyggelse. Vi hoppades på en stad, men det var nog mer en by, en liten landsortshåla. Men ett litet torg fanns. Vår bil var den enda på parkeringsplatsen. Allt verkade dött, inga ljus i fönstren och inga människor, men det fanns i alla fall en restaurang. Vi brydde oss inte om att ta fram paraply, utan sprang den korta biten så fort vi kunde, utan att bli alltför blöta.

Det var tomt inne på restaurangen, men vi hörde någon skramla i bakgrunden. Kerstin valde bord och jag gick för att leta rätt på personal. Ute i köket stod en dam och diskade. Jag frågade på min stapplande tyska, om det gick bra att få något att äta. Hon svarade något obegripligt så jag försökte igen. Damen tittade irriterat på mig, viftade argt med armarna och skrek ”Geschlossen Geschlossen!!!”  Det var bara för oss att ge oss av. Kerstin var inte glad, inte glad alls.

När jag drömde om att åka på måfå trodde jag i alla fall att jag skulle veta vart jag var på väg, men nu hade jag ingen aning om var vi befann oss, jag visste inte vad byn vi lämnat hette och jag visste inte vad som låg framför oss, inte en vägskylt fanns det och vägen blev bara sämre.
”Vi vänder”, sade jag till Kerstin, som satt och snyftade lätt. Jag brydde mig inte om att vänta svar, svängde bara runt bilen. Bensinmätaren blinkade gult, jag hade inget som helst minne av att jag sett skymten av någon bensinstation på väldigt länge, dessutom borde vi varit tillbaka i byn sedan ett bra tag. Någonstans måste jag ha missat en avtagsväg. Vägen blev fortfarande sämre. Jag var tvungen att medge:
”Vi är vilse!”
”Så du har upptäckt det nu! Vad ska vi göra?”
”Vi vänder igen, vägen blir bara sämre. Vi måste hitta en bensinstation. Det måste väl finnas en i den där byn.”
”Du vet ju för helvete inte var vi är någonstans!”
Trots att jag vänt bilen ännu en gång, blev vägen ännu sämre, fast det borde varit samma väg vi åkt på alldeles innan. Varningslampan lyste stadigt gult.

Till slut såg vi ljus upp mot skogen. En bondgård. Det såg inbjudande ut. Jag stannade. Någonstans att parkera bilen fanns inte, men den fick väl stå mitt i vägen, något annat fordon hade vi ändå inte sett de senaste timmarna så det kunde väl kvitta. Bort mot huset gick bara en liten gångstig. Kerstin ville sitta kvar men jag övertalade henne.
”Kanske de bjuder på något att äta?”
Det avgjorde saken för hennes del. Vi tog paraplyet och travade iväg på den lervälling som skulle föreställa stig. Jag höll om Kerstin som stapplade vid min sida.
Jag knackade hårt på dörren, vi hörde ljud därinifrån, men ingen kom och öppnade. Kerstin kröp närmare mig och viskade ”jag är rädd”.
”Äsch, här finns inget att vara rädd för”, sade jag, för att lugna både mig och henne, och bankade så ännu hårdare.
Ett fönster öppnades och en man med buskiga ögonbryn, skägg och långt tovigt hår lutade sig ut och skrek på ett språk som var helt obegripligt för oss. Jag svarade på tyska, att vi hade åkt vilse och behövde hjälp med att veta var vi var. Jag höll upp vår karta, och pekade på den i hopp om att mannen skulle förstå. Han stängde fönstret med en smäll.
Det gick en lång stund och inget hände.
”Nu åker vi vidare”, sade Kerstin.
”Vi har inte mycket bensin kvar, vi måste få reda på var vi är.”
Jag bankade på dörren igen.
Det gick ännu en stund, men så äntligen öppnades dörren av mannen. Han såg arg ut, tog tag i min arm och skakade, samtidigt som han skällde på sin obegripliga rotvälska. Vi hade inget att välja på, det var bara att gå tillbaka till bilen.
Kerstin grät.
Jag brydde mig inte om att vända bilen.
” Vi kommer ändå fel!

Efter några kilometer tog det stopp. Bilen dog samtidigt som jag körde fast i en lerhåla. Kerstin sade inte ett ord, klättrade bara över till baksätet, där hon rullade ihop sig som en katt för att sova. Det var naturligtvis rätt, det fanns ingenting, absolut ingenting vi kunde göra åt situationen. Jag följde hennes exempel och försökte göra det bekvämt för mig där fram. På något vis lyckades jag hitta en ställning där det var någotsånär vilsamt. Jag slappnade av, och då kom tårarna. Jag var rädd, livrädd.
Vi vaknade av att någon bankade på taket, och hoppade högt båda två. Rutorna var igenimmade så vi såg ingenting ut, mer än att det hade ljusnat. Det lät som regnet slutat också. Vi huttrade av kylan.
Jag vevade ner rutan, utanför stod en man som var stor som en jätte, säkert över två meter och bred som en lagårdsdörr. Han var skitig, hade långt stripigt hår, tovigt skägg och trasiga och lappade kläder. På fötterna ett par enorma skinnstövlar. Den mannen skulle kunna äta oss till frukost om han önskade.
Även han pratade på det där obegripliga språket. Han lutade sig emot oss, och det lät som han var arg. Saliven flög runt munnen på honom. Helst hade jag velat veva upp rutan igen, och gömma oss för monstret därute, men han var den ende människa vi mött på mycket länge, det var bara att lägga ödet i hans händer. Jag suckade och gick ut. Kerstin hade krupit ner på golvet och gömt sig.
Mannen tog mig hårt i armen med en hand som en plättlagg, det gjorde hemskt ont. Så pratade han och pekade med den andra handen, än åt ena hållet, än åt det andra. Jag försökte säga att jag inte förstod, först på tyska och sedan på engelska. Jag pratade säkert en hel del svenska också. Det hjälpte inte, språket var en barriär emellan oss.
Jag pekade på hjulet som satt fast och sedan knackade jag på tanklocket och suckade. Mannen nickade och smackade med munnen. Då såg jag hästen, en enorm ardenner som passade ihop med mannen som handen i handsken. Vilken lättnad, vi skulle uppenbarligen få hjälp.
Han fick fram ett rep som han gjorde fast i hästens seldon, och sedan i vår bil, grymtade och pekade på bilen, jag förstod att han ville jag skulle sätta mig i. Hästen drog, det knakade till i karossen och så var vi loss. Sedan följde ett antal långsamma timmar. Mannen gick bredvid sin ardenner, och jag parerade med ratten. Någon gång emellanåt lyste solen fram mellan molnen. Kerstin låg tyst i baksätet.

Till slut var vi framme vid en gammal gård, omålade timmerhus som påminde om 1700-tal. Jag såg inga moderniteter, ingen traktor, ingen telefonledning och ingen elektrisk belysning. Gårdsplanen låg öde sånär som på en gris som gick lös och bökade.
Mannen började sela av hästen och jag gick ut för att lossa repet från bilen. Kerstin kom också ut för att sträcka på benen. Mannen vid hästen ryckte till när han såg henne, stirrade stint en lång stund. Jag rös till. 
Han släppte hästen och gick fram emot min fru med lystna ögon och något som kunde tolkas som ett leende på läpparna. Dasslocken till händer fumlade med knapparna på hennes tröja, själv stod hon paralyserad av skräck. Jag skrek till och sprang fram för att rädda henne, men den stora besten bara slängde ut sin högernäve mot min hals, och höll mig sen i ett järngrepp, där jag bara kunde sprattla helt hjälplöst. Med ett ryck slet mannen tröjan av Kerstin.
Han puffade på min fru med sitt smutsiga pekfinger, fick henne att förstå att hon skulle ta av klänningen. Tårarna rann nerför kinderna, men vad hade hon för val? Så sakta som hon vågade knäppte hon upp knapparna, men till slut blev hon ändå tvungen att kliva ur klänningen, lät den bara falla ner på marken och stod så frusen och ynkligt utlämnad i trosor och behå. Då grymtade mannen högst missnöjt, böjde sig ner och tog upp klädstycket och höll det sen högt i luften, skakade lätt så att jorden föll av. Så ropade han högt upp mot huset.

En dörr öppnades och en kvinna kom haltande ut, lika ful och smutsig som mannen, fast bara hälften så stor, men när hon närmat sig och fått se vad han hade i handen, skrattade hon plötsligt högt och kraxande. Från mannen kom förvånansvärt nog ett lika kraxande skratt till svar. Kerstin sjönk ihop på marken, av lättnad när hon förstod att det inte var henne utan klänningen han var ute efter.  Mannen, som fortfarande höll fast mig som man kramar en kattunge, tittade storögt på oss båda. Han lossade greppet och pekade på Kerstin. Det var som han sade ”ta hand om henne”, jag sjönk lättad ner vid hennes sida.
”Fryser”, sade hon bara.
Jag gick bort till bilen och fick fatt i en träningsoverall.
Mannen hade återgått till pysslandet med hästen och kvinnan struttade kraxande tillbaka till huset med klänningen stolt i handen, halvvägs stannade hon, vände sig om och viftade att vi skulle komma med. Kerstin skakade fortfarande av chocken och ville inte röra sig ur fläcken.
”Men vi är helt i händerna på de här människorna, och det verkar ju faktiskt inte som de vill oss något ont!”
Kerstin suckade och jag halvt släpade, halvt bar henne med mig.

Vi kom in i ett mörkt men stort bondkök. En gammal skrynklig gumma, lika ful som de andra stod vid vedspisen och spred ett underbart matos som väckte hungern till liv igen. Gumman grinade upp sig när vi kom in, och när hon fick se Kerstins klänning i handen på kvinnan skrattade hon på samma kraxande sätt som de andra hade gjort. På golvet lekte ett naket barn. ”Gud vad han är fet och smutsig”, tänkte jag. Oklippt också, det tjocka svartglänsande håret hängde som en man på huvudet. Pojken grymtade förnöjt för sig själv, och bekymrade sig inte om oss.
Mitt i köket stod ett enormt timrat bord, med två bänkar gjorda av en timmerstock som var delad på längden. Gumman vid spisen visade att vi skulle sätta oss ner. Vi valde att sitta med ryggen mot det lilla fönstret, på det viset hade vi kontroll över rummet och ytterdörren. Det kändes tryggt, även om vår situation naturligtvis var helt hopplös, om nu någon av de här människorna ville skada oss.
Vi fick mat! Serverat i trätallrikar och med träsked åt vi den mustigaste soppa jag någonsin ätit. Till den fick vi ett sötaktigt öl, och som tilltugg nybakat rågbröd. Vi var alltför utsvultna för att tänka på den bristande hygienen, vi åt och gumman skrockade förnöjt. Ölet hade rejäl styrka och eftersom vi var törstiga drack vi väl en mugg för mycket. Av mättnad och alkohol snurrade världen för oss. Det gick helt enkelt inte att hålla ögonen öppna längre utan vi sjönk ner på jordgolvet och somnade som två barn.

Jag vet inte hur länge vi sovit, men sömnen hade i alla fall gett oss nya krafter. Mannen satt vid bordet, och när han såg att vi vaknat till liv, ställde han sig upp och tecknade att vi skulle följa honom ut. Han gick fram till vår bil och knackade på tanklocket, gjorde klart och tydligt att jag skulle öppna det. Sen lunkade han iväg till ett uthus, rumsterade om därinne ett tag, och kom sedan tillbaka med en jeepdunk.
”Gud i himmel om han har bensin”, sade jag till Kerstin.
Mycket riktigt, dunken luktade himmelskt gott av bensin.
”Är det rätt sort”, undrade Kerstin.
”Det skiter jag fullkomligt i, bara den tar oss tillbaka till civilisationen!”
Han tömde dunken i bilen, och jag satte mig i för att se om bilen skulle starta. Efter ett antal nervösa försök gjorde den det också, med ett svart rökmoln puffande ut från avgasröret. Vi andades ut!
Jag plockade fram kartan, försökte förklara för mannen att han skulle visa var vi var någonstans, men han viftade bort den och skakade på huvudet. Istället gick han bort från oss och vinkade att vi skulle ta bilen och följa med.
Kerstin hoppade in på passagerarsidan och jag fick i ettan. Bilen small och misstände, men den gick!  Jag krypkörde bakom mannen, han lotsade oss runt gården och till baksidan. Där gick en liten gräsbevuxen väg över en åker och bort mot skogsbrynet. Mannen pekade på den och nickade med huvudet.
”Vänta ett tag”, sade Kerstin och hoppade ur bilen. Hon öppnade bagaget och fick fram sin resväska. Efter lite plockande hade hon fått fram finklänningen och några blusar som hon gick fram och gav mannen. Han kraxade på ett sätt som jag tolkade som ”hjärtligt skratt”, tog kläderna, böjde sig ner och gav Kerstin en puss rätt på munnen. Hon kunde inte annat än le.

Den lilla vägen var uppenbarligen inte mycket använd, men ändå helt utan hålor och skador. Jag kröp sakta över fältet.
”Det mulnar på igen”, sade Kerstin
”Jo, det ser ut att bli ett ordentligt åskväder.”
Mycket riktigt, det blev mörkare och mörkare, när vi kom in i skogen hade jag helljuset på. Och så small det.
Det var ett åskvädrens åskväder som var över oss, det dundrade och small överallt, Och haglade, hagel stora som köttbullar. Vi var tvungna att stanna bilen, men jag vågade inte stänga motorn.
På en kvart var det hela över, och solen lyste igenom.
”Men du, jag kunde svurit på att vi hade den på höger hand före ovädret.”
Det var säkert inte mer än en kilometer innan vi var framme vid en asfalterad landsväg igen. Efter ännu någon kilometer kom vi också till ett Gasthaus. Vi stannade, gick in och på vår fråga om de pratade tyska smålog receptionisten.
”Självklart, ni är ju i Tyskland.”
Hon tyckte nog att vi var konstiga som blev så glada för det…

Vi fick rum för natten och efter att vi installerat oss och fått en lång skön dusch och rena kläder på kroppen, gick vi ner för att äta en stadig tysk middag. Vi pratade inte om vad vi gått igenom, tankarna var alldeles för omtumlande för det. Vi bara njöt av maten och ölet.
Och sedan sängarna!
Precis innan vi somnade sade Kerstin:
”Barnet! Det där barnet i köket. Den där smutsiga lilla parveln. Jag är säker på att det hade svans…

© Leif Svensson 2002
https://ickepoesi.com