Ibland går det långa tider då jag inte tänker på Jerry. Helst skulle jag inte tänka på honom alls, men tankar styr man inte över, de kommer och går som de själva vill. Ungefär på det sätt som jag minns honom. Skuld är en likadan känsla, och när det gäller Jerry går de för min del hand i hand.
Jerry är död, och jag har skuld till det, den sanningen ser jag som oomtvistad. Många ansåg då, och kanske gör det än, att jag ensam hade skuld. Så kan jag också känna i mina mörkaste stunder. Men när jag försöker rekonstruera det som hände den där kvällen, och ser nyktert på händelseförloppet, så inser jag att vi hade lika stor eller liten skuld allihop, och inte minst Jerry själv.

Jerry var en sökare, äventyrare och galning. Det var han som cyklade nerför slalombacken på sommaren, det var han som hoppade från bron ner i älven, det var han som slog hastighetsrekord på motorcykel efter att ha drucket 10 öl. Vi hejade vanligtvis på hans vansinnigheter. Det gjorde vi kanske den kvällen också.

Jerry hade fått för sig att det var möjligt att gå på vatten, han tjatade mycket om det, och försökte föra sin tes i bevis. Det var något med koncentration, och att kunna tömma hjärnan totalt på tankar. Då skulle detta tomrum kunna fyllas med gudomlig energi. Han menade att denna gudomliga energi var detsamma som det hinduerna kallar prana. När man var uppfylld av denna energi skulle kroppen uppnå en jämvikt, vilket betydde att man enligt vårt jordiska sätt att se, inte skulle väga någonting, och följaktligen skulle det vara en baggis att gå på vatten. Jerry menade att det var detta som Jesus visste och utnyttjade. De flesta i gänget tycket att han flummade iväg, men jag försökte faktiskt att bemöta hans påstående.
– Jag tror inte att Jesus var tom i huvudet, aldrig någonsin.
Jerry skakade på huvudet och replikerade
– Du fattar ingenting! Ni fattar ingenting, någon av er.
– Nämen gå på vatten då, vad nu det ska vara bra för. Det finns ju båtar!
Jag tyckte inte direkt illa om honom, men det vore dumt att påstå det motsatta också. Jerry var inte min favorit, och jag tyckte han och hans upptåg var otroligt barnsliga. Förmodligen kände Jerry detta, och nu efteråt kan jag tro att det faktiskt var  just mig han ville imponera på.

Peppes föräldrar hade en eka. Jag och Peppe brukade få låna den ibland för att åka ut och fiska. Inte för att vi fick någon fisk, det nappade visserligen men det var mest löjor som bara nafsade på vårt bete. Det spelade ingen roll, det var viktigare att sitta där i lugnet, stirra på flötet och bara vara tyst i stillheten och njuta av närheten till en verklig kompis. Jag och Peppe var verkliga kompisar. Peppe är faktiskt den enda kompis som jag haft i mitt liv.

Det var under en FF-fest hemma hos Peppe det hände. FF-fest betydde mycket mellanöl, alldeles för få tjejer och hög musik. Jerry hade introducerat hasch, vilket några i gänget hängde med på, men jag var alldeles för feg för att pröva. Jerry var förmodligen både hög och full, men jag tror det var Frank som kom med idén att vi skulle ut på sjön. Peppe försökte få oss att avstå, han kände väl att festen höll på att gå överstyr, och båten fick han faktiskt inte använda utan föräldrarnas godkännande. Och det fanns gott om nyfikna grannar som säkert skulle skvallra om högljudd musik och nattlig båttur. Men Peppe hade inte mycket att säga till om, när vi andra hade bestämt oss.
Vi var alldeles för många i båten naturligtvis, och det kunde gått illa av den orsaken. Men sjön låg spegelblank, och visserligen var vattnet något svalt, men vi var alla simkunniga, så trots öldrickande skulle vi nog tagit oss iland om båten vält. Det är åtminstone vad jag tror, även så här långt efteråt.
Jerry var kanske den bästa simmaren av oss alla, han hade plockat alla märken upp till guldmagistern, under ett par somrar. Jerry var inte den man skulle förvänta sig att han skulle drunkna. Men ändå gjorde han det. Själva situationen var helt förvirrad, vi satt därute någonstans i mitten av sjön och sjöng och skrålade, när Jerry plötsligt ropade:
– Nu era djävlar ska ni få se på en som kan gå på vatten! Nu ska du få se, menade han och pekade på mig.
-Yeah yeah, högg vi in med, och sedan blev allt ett virrvarr. Ingen fattade nog vad som hände, mer än att plötsligt var Jerry borta. Kerstin hängde sig över kanten på båten och skrek:

-Jerry, Jerry!
Men inget svar och ingen Jerry. Jag var den förste som kastade mig i vattnet och dök, men det enda jag såg var Tomas, som hoppat i alldeles efter mig. Jag, Tomas och Peppe simmade runt tills det gjorde ont överallt i våra kroppar, på grund av ansträngningen och det kyliga vattnet. Men Jerry var och förblev borta.
-Det här håller vi käft om, Jerry har inte varit med på den här festen, sade Frank, och det var ingen som sade emot. Festen var slut och gänget skingrades. Det skulle inte bli någon mer fest tillsammans.

Jag strosade sakta hemåt, men innan jag satte nyckeln i dörren slog samvetet och nykterheten till och jag vände in till stan. Jag trodde att jag skulle hitta en polis på polisstationen, men den var stängd och skulle inte vara bemannad innan måndag. För första och förmodligen enda gången gick jag in i en telefonkiosk och tryckte på den där röda knappen det står SOS på. Kanske det hade varit bättre om jag lytt Franks råd och bara hållit tyst om Jerry, men jag tänkte på hans föräldrar och hans bror. De måste ju få veta.

Polisförhör är inte kul. De ställde frågor tills jag visste varken ut eller in. Jag trodde att det skulle räcka att jag berättade vad som hänt, att de skulle dragga i sjön och hitta Jerrys kropp, att man skulle begrava honom och sedan skulle livet gå vidare. Men jag var tvungen att namnge alla som varit med på festen, och vilka som hade suttit i båten. De tog in alla på förhör, men det förstod jag inte i början. Jag blev inlåst på häktet, vilket förstås var en chock för mig. Kerstin hade av någon outgrundlig anledning påstått att jag hade knuffat i Jerry, och chockerande nog för mig, så trodde polisen på hennes historia. Ett problem var att de inte hittade Jerrys kropp, trots flera dagars letande, och till slut hade polisen fabulerat ihop indicier som starkt pekade ut mig som mördare. Jag skulle ha knuffat i Jerry och sedan hållit hans huvud under vattenytan tills han dränkts. Att jag var den första att hoppa i för att rädda honom, förklarade de med att jag skulle ha simmat iväg med kroppen till land. Jag skulle sedan, när de andra hade stuckit hem till sig, ha gömt undan kroppen. Anledningen skulle vara svartsjuka, eftersom Kerstin påstod att Jerry och hon var tillsammans, och att jag skulle vara kär i Kerstin. Allt det där var helt taget ur luften och helt absurt, men polisen var så övertygad om det rätta i resonemanget, att de nästan övertygade mig också.
Min lycka var att jag blev tilldelad en ung advokat, som trodde fullt och fast på min version och på min oskuld, och han slog hål på alla misstankar som var riktade mot mig. Man kan säga att jag blev rentvådd till 100%, och efter tre veckor i häktet fick jag gå ut som en luttrad men fri man utan några misstankar mot mig. Det vill säga från rättsväsendets sida. Många i samhället menade ”ingen rök utan eld”. Jag kände blickarna och det kunde till och med hända att jag fick frågan var jag gömt Jerrys kropp, för den hittades aldrig. Blickarna och viskningarna bakom min rygg blev för mycket för mig, och jag flyttade för att bygga mitt liv i en stad där man kunde vara mer anonym. Ingen i gänget hörde någonsin av sig till mig.
Inte förrän för några veckor sedan, då jag plötsligt stötte på Peppe på gatan. Han såg ut som vanligt, och förmodligen jag också, eftersom vi båda kände igen varann vid första ögonkastet. Vi blev spontant glada över att träffas, och bestämde oss för att tillbringa kvällen tillsammans, för att dricka några öl och prata minnen.
Vi har många roliga saker att minnas, så det dröjde frampå småtimmarna innan vi kom in på Jerry. Det var Peppe som tog upp det.
-Det är faktiskt därför jag kommit hit. Jag sökte dig, hade vi inte träffats på gatan hade jag kommit hem till dig. Hela historien om att du skulle ha dödat Jerry var ju absurd, jag försökte säga det till poliserna, men de lyssnade inte på det örat. De hade bestämt sig.
-Tack Peppe, jag visste aldrig vad ni andra sade för något, bara att Kerstin kokat ihop den där historien. Jag visste ju inte ens att de var tillsammans.
– Nej, jag tror inte någon annan visste heller, om det nu var sant. Hon tog ju i alla fall tillbaka det där med att hon sett dig hålla hans huvud under vattnet.
– Jasså, svarade jag bara. Jag förmodade att Peppe på något sätt ville ha min förlåtelse, men jag förstod inte riktigt hur eller varför. Han hade ju försökt att rentvå mig, och jag har nog aldrig trott att Peppe skulle ha pekat ut mig som mördare.
– Ja, fast det där är ju över, menade Peppe sedan, men det är en sak som jag bär på. Hur det gick till, som jag minns det.
– Hur det gick till?
– Ja, när han försvann. Det har kommit tillbaka till mig, jag minns den där kvällen klarare nu än då.
– Och du menar?
– Att han gick på vattnet. Det är vad jag minns, att Jerry steg ur båten på sitt flaxiga överdrivna sätt, och faktiskt gick på vattnet. I alla fall fem till tio meter, sedan skrek Kerstin och han bara löstes upp i tomma intet.

Sedan satt Peppe och jag tysta, ungefär som när vi satt och metade förr i världen. Jag fäste blicken någonstans långt borta och minnet kom tillbaka till mig också.
Peppe hade rätt. Jerry hade gått på vattnet!

© Leif Svensson 2008