Uppdaterad 2025-04-25
Detta är en text under produktion. För de närmast initierade att eventuellt läsa/ Leif
Innehåll
Förord
När jag kom in i antikvariatet var det inte som vanligt. Tyst, stilla och belysningen dämpad. Ingen bakom disken och inga andra besökare. Jag ropade hallå, men fick inget svar. Nåja, det spelade ingen roll, jag ville bara titta. Jag strosade runt en stund innan blicken drogs till en liten bok som låg på bordet där det brukar ligga böcker som antikvarien anser vara intressanta. Jag hajade till när jag såg den men förstod inte varför, inte förrän jag såg titeln och författarnamnet. Då rös jag till. ”Tankar om tankar, alltets ursprung och Gud” av Elena Fröberg. Jag tog den försiktig, tittade på förordet och insåg att det var hon. Jag gick in i ett inre rum, satte mig på golvet och började läsa. Och minnen kom tillbaka, ju längre in i boken jag kom, ju mer mindes och förstod jag av episoden med Elena.
1980
1980 flyttade jag till Göteborg efter ett par år i ett litet samhälle i Norrland. Ner till mer civiliserade trakter, jag hade fått anställning på Vägverket som då hade ett kontor högt upp på Vegagatan, alldeles vid Slottsskogen. Det var ett jättebra läge även om själva kontoret hade en del att önska och jobbet var inte det roligaste heller. Men jag hade ett eget kontorsrum och en inkomst även om talesättet stämde, statens kaka är liten men säker. Det året var det en fin vår och jag utnyttjade ofta möjligheten att ta en promenad i parken på lunchen. Gärna en glass från den lilla glasskiosken som fanns på den tiden. Ett rån med två kulor, gammeldags vanilj och melon var min favorit. Det var med en sådan jag njöt den där soliga dagen, från en parkbänk betraktade jag folket som gick förbi, mest på kvinnorna. Jag levde ensam på den tiden. Glassen försvann snabbt och jag tittade på klockan. Sen – vilket var dumt eftersom vi hade stämpelklocka och jag hade redan ett minuskonto. När jag var på väg att lyfta ändan kom en kvinna. Hon log och satte sig ner på min bänk. På sin kant naturligtvis, men ändå. Jag tänkte att det kunde vara värt att sitta kvar en stund till. Hon var söt på ett intagande sätt med sitt burriga långa mörka hår, bärnstensögon och ett glatt ansikte. Och hon hade lett vänligt emot mig! Jag sneglade och såg att hon grävde i sin axelväska och fick upp en gammal sliten bok som hon hanterade varsamt, som om den skulle kunna falla isär när som helst. ”Makt”, stod det med stora bokstäver på konvolutet.
– Det verkar vara en intressant bok, det där, sade jag, mest för att få igång ett samtal. Hon tittade upp och log igen.
– Ja, jag hoppas det. Jag är intresserad av ockulta saker, den här handlar om tankeläsning bland annat. Jag hittade den på ett antikvariat i Haga. Den är från 1909. Det verkar som den handlar om tankeläsning på riktigt, alltså inte som trolleri eller trix .
– Spännande!
– Ja, inte sant! Är du också intresserad av det ockulta?
Det var jag väl inte direkt, men det hade varit dumt att säga nej, det här var ju en ingång till samtal och närmare kontakt. En del av mina vänner var så kallade flummare så jag hade en del insikter i den alternativa världen. Jag svarade jakande. Det var rätt tänkt, det blev starten på ett längre samtal om allt möjligt, mest om telepati dock. Och det var mest hon som pratade, tills jag tittade på klockan. Förskräckt såg att det var långt över den utsatta flexramen för min del. Som ny på jobbet var detta inte bra.
– Tyvärr, jag måste till jobbet, jag är redan sen. Men kan vi inte ses igen?
– Jovisst, svarade hon till min stora glädje. Vi kan väl träffas här? På lördag klockan 1? Om det blir fint väder förstås.
– Det funkar för mig, jättekul. Förresten, jag heter Billy, sade jag lyckligt och sträckte fram handen till avskedshälsning. Hon tog den och log.
– Elena.
Sen var jag tvungen att ge mig av. Jag joggade tillbaka till kontoret. Till min glädje hade min närmaste arbetskompis stämplat in åt mig och ingen reagerade när jag kom släntrande i korridoren bort till mitt rum. Där sjönk jag ner i kontorsstolen, lade armbågarna på skrivbordet och lutade huvudet i dem. Hur kunde jag vara så dum! Om det inte blir fint väder kommer hon inte och jag har förlorat henne redan innan vi träffats ordentligt. Utan mer än ett förnamn att gå på blir hon svår att hitta, och jag har inte gett henne något telefonnummer heller. Det blev darriga dagar men Göteborgs-Posten lovade fortsatt fint väder.
Slottsskogen
Lördagen vaknade med klarblå himmel. Morgonkaffet på balkongen väckte kroppen till liv och solen värmde så smått även om balkongen fortfarande låg i skugga. Det var en fin vår det året. Jag såg fram emot dagen med förväntan, äntligen hade jag en träff med en kvinna igen. Men jag var inte säker på om det var en träff, fast vi skulle ju träffas, det skulle vi. Eftersom det verkade bli en härlig dag beslöt jag mig för att packa en picknickkorg. Det kylskåpet bjöd på var ost, gurka några överblivna köttbullar, det var inte mycket men det räckte till några smörgåsar. En kaffetermos och en vinflaska åkte också ner i en tråkig väska tillsammans med en gammal filt. Det fick duga. Jag hade ingen ro i kroppen så det var lika bra att ge sig av. Jag tog en snabb dusch och drog på mig shorts och t-shirt. För säkerhets skull stoppade jag ner en extra tröja i väskan. Gott om tid hade jag, så jag tog cykeln. För att piffa upp matsäcken hoppade jag in på ett kafé och köpte två kanelbullar, det kunde jag ha råd med. Förhoppningsvis skulle jag inte känna mig tvungen att bjuda på middag på kvällen, kassan var rätt skral eftersom det var veckan innan löning, men jag tog med checkhäftet för säkerhets skull. Litet pengar fanns kvar, annars fick jag väl tulla på krediten.
Det var naturligtvis mycket folk i parken, törstiga efter sol. Jag hittade en plats i närheten av bänken där vi hade bestämt att mötas. Hon dröjde, och jag trodde ett tag att hon inte skulle komma, men det gjorde hon. Till slut stod hon där vid ”vår” bänk och såg sig omkring. Hon var vansinnigt söt, klädd i en batikfärgad tunn klänning och med en stickad väska i indianstil hängande över axeln. Jag betraktade henne en stund innan jag hojtade. Hon sprack upp i ett brett leende och kom fram till mig, och till min lycka fick jag en stor kram. Jag höll kvar kramen en liten stund extra, det kände hon och lösgjorde sig lugnt men bestämt, tog ett steg bakåt och log finurligt mot mig. Hon ursäktade inte att hon var sen.
– Jag har fika om du har lust.
– Åh, det är underbart, jag har bara ätit en banan idag.
Så vände hon på huvudet och såg bort mot promenadvägen. Det såg ut som hon var försjunken i tankar. Jag följde hennes blick. Där på vägen kom en man i femtioårsåldern, klädd i en sliten grå kostym och ett tiotal meter bakom honom ett ungdomsgäng. Mannen med kostymen stannade, stoppade en cigarett i munnen och letade med båda händerna i sina fickor efter, som det verkade, något att tända den med.
– Han, den där killen i blå t-shirt, han kommer att ta cigaretten ifrån gubben, sade Elena. Och knappt hon sagt det dansade killen fram mot mannen och i steget slet han cigaretten ur hans mun. Killen hoppade baklänges med cigaretten i handen och ett stort flin i ansiktet. Hans kompisar skrattade högt. Mannen blev röd i ansiktet och var på väg att explodera, men killen ändrade sig, gick tillbaka till mannen och gav honom en klapp på axeln, samtidigt som han lämnade tillbaka cigaretten. Ilskan liksom rann ur mannen och ungdomsgänget försvann skrattande. Mannen stod förbryllad kvar och såg efter dem, innan han tände sin cigarett och gick vidare.
– Hur visste du det, undrade jag. Hur kunde du veta att han skulle göra så?
– Jag vet inte, jag bara visste, men sånt händer mig ibland.
– Så du är en tankeläsare?
– Kanske, men inte medvetet i så fall, fast ibland händer det att jag vet saker i förväg. Så petade hon mig i magen:
– Jag kanske läser dina tankar också!
Jag svarade inte utan rodnade, Elena log.
– Men hur var det med det där kaffet, eller vad du har. Fast vi kan väl flytta oss, så vi inte är här där alla människor passerar. Jag vill passa på att få litet sol på kroppen nu när det är så gott väder.
Jag nickade och plockade ihop mina saker, vi hittade en plats där det inte var alltför mycket folk. Jag bredde ut min filt och plockade fram termos och smörgåsar. Elena drog av sig klänningen, ingen behå, hon tänkte tydligen sola topless. Det var inte så ovanligt på den tiden att kvinnor solade topless i Slottsskogen, men jag kunde inte låta bli att glo. En liten stund för länge stirrade jag på de där underbara brösten, precis som jag hade gjort med kramen. Elena kände det och knep ihop munnen. Hon suckade och sade:
– Nu fikar vi.
Jag bredde ut filten, vi satte oss ner och jag plockade fram kaffe och smörgåsar.
– Det ser jättegott ut, sade Elena när hon plockade till sig en ostsmörgås och jag hällde upp kaffe åt oss.
– Kan jag få den andra ostmackan också? Jag har slutat äta kött.
– Visst kan du det, sade jag, och tänkte att det var en himla tur att jag hade ostmackorna.
Vi åt under tystnad, jag var faktiskt också hungrig. När jag plockade fram kanelbullarna tog jag en poäng till:
– Jag älskar kanelbullar! Har du bakat?
Jag funderade på om jag skulle ljuga, men så tänkte jag att ärlighet varar längst.
– Nej, det är köpebröd.
– Fast väldigt goda! Elena hade blivit på gott humör.
– Vill du ha lite vin?
– Nja, en skvätt då, jag ska iväg till arbetet senare.
– Till jobbet? På en lördag?
– Ja, jag jobbar som portier på ett hotell här inne i stan, jag går på mitt skift klockan 6.
– Så tråkigt, sade jag. Har du jobbat där länge.
– Nej, jag är ny i stan. Jag har jobbat på hotell och restaurang tidigare, det brukar alltid finnas jobb i de branscherna, bara man kan prata för sig.
– Och var kommer du ifrån?
Det var en bra fråga, det verkade som hon tyckte om att prata om sig själv. Hon berättade att hon växte upp i en liten håla i Värmland, men att hon lämnat efter gymnasiet. Det var tänkt att hon skulle läsa på universitet, så hon hamnade i Lund, men tröttnade ganska omgående. Hon ville ut i världen, så det blev Europa några år, grekiska öarna, Italien och Spanien. Sedan blev hon intresserad av hinduismen och tog sig till Indien för att hitta sig själv.
– Och det gjorde du?
Elena skrattade.
– Tja, det gjorde jag väl, den österländska filosofin passar mig, Jag gillar att andligheten är så levande där, inte som här i väst där man plockar fram det när det passar. Jo, jag lärde mig mycket där borta, men det är svårt att hålla det kvar. Vårt samhälle trycker oftast ner det som egentligen är viktigt.
– Så varför kom du tillbaka?
– Åh, Hemlängtan förmodar jag. Och det som är skönt här är att man vet hur det funkar. Och funkar gör det för det mesta, Fast jag kommer inte från Indien nu, jag kommer från Christiania, jag bodde där några år. Det var en mjuk övergång att mellanlanda där.
Jag hade varit i Christiania några gånger så jag sade:
– Men Christiania var väl inte så välordnat heller?
– Jodå, det finns en struktur där som man inte ser som tillfällig besökare. Det är ett underbart ställe, på sätt och vis, Men ändå blev det för flummigt till slut, och nu är jag här. På en filt i Slottsskogen och med en riktig lägenhet att gå hem till, med dusch och wc.
Så plockade hon upp en klocka ur väskan.
– Oj Jesus, Jag måste ge mig iväg!
Hon ställde sig upp, drog snabbt på sig klänningen och tog upp sin väska.
– Tack för fikat! Vi ses! Hejda
Hon gav mig en klapp på armen.
– Hejdå!?
Det var ett abrupt avsked, ingen kram, inget vi ses igen, ingenting och jag hann inte fråga om vi kunde träffas igen. Besviket tittade jag efter henne. När hon kommit kanske 100 meter bort stannade hon, stod still en stund, som om hon funderade på nåt. Hon kom tillbaka till mig.
– Du, jag kom att tänka på en sak. Du vet den där boken om tankeläsning. Jag skulle vilja testa en del övningar i den, och jag behöver någon att göra det med. Har du lust att pröva tankeläsning med mig?
Det var glädjande, jag skulle ändå få träffa henne igen.
– Gärna, svarade jag,.
Hon plockade upp ett litet anteckningsblock ur väskan, skrev ner sin adress, rev ur papperet och gav till mig.
– Jag är ledig på fredag, om du vill kan vi väl ta det då. du jobbar väl men efter jobbet. Om vi säger någon gång efter fyra? Nu log hon.
– Det fungerar utmärkt för mig.
– Bra, då säger vi så, sade hon och gav mig en klapp på armen, vände på klacken och gick.
Jag hällde upp mer vin och funderade på vad som hade hänt. Var hon intresserad av mig eller ville hon bara ha en lekkamrat i sina tankelekar. Efter att jag tömt halva vinflaskan och litet till, hade jag övertygat mig om att hon trots allt var litet kär i mig.
Aftonen kom med kallare vindar, jag frös och beslöt mig för att cykla hemåt. Det gick en aning vingligt. Väl hemma kurade jag ihop mig i soffan och funderade på vad jag hade varit med om, men jag kom inte fram till något vettigt svar. Men bilden när Elena drog av sig klänningen, den hade fastnat.
Tankeläsning
När fredagen kom och jag letat upp adressen jag fått av henne, trampat upp för de tre trapporna till en dörr där det stod H Fröberg, inte E, men det måste väl vara rätt i alla fall. Jag var stressad efter en besvärlig dag på jobbet. Fast jag såg fram emot att träffa Elena var jag nervös, och nu detta med namnskylten. Vad gör jag om det är en kille som öppnar? Jag hade köpt en röd ros. Om hon nu har en kille därinne verkar det ju konstig att jag kommer med en enda ros. Fast ifall hon har en kille är han förmodligen inte hemma nu. I så fall hade hon väl kunnat leka tankeläsning med honom. Och när hon berättade om sig själv hade hon inte sagt att hon var gift. Pulsen steg när jag ringde på och det var Elena som öppnade.
– Hej, kul att du är här!
Jag räckte fram min ros, fick en lätt kram och ett:
– Åh, vad fint, det hade du inte behövt. Det är ju ingen date det här.” Synd att du inte tycker det”, tänkte jag när jag hängde upp min jacka.
– Vem är H?
Elena så frågande ut, så jag fortsatte
– På dörrskylten!
– Åh, det står för Helena. Egentligen heter jag det. Mamma ville att jag skulle heta Elena men prästen satte sig emot det eftersom han tyckte det lät för osvenskt. Tja, så var det på den tiden. Men jag har alltid kallats för Elena, fast i alla register heter jag naturligtvis Helena. Helena Fröberg. Så det blev så på dörren också. Jag har inte brytt mig om att ändra, de som känner mig vet var jag bor och du hittade ju också.
– Det var samma för mig, vår präst ville att jag skulle heta Björn eller möjligtvis William, men min mamma var envis, så det blev Billy i alla fall.
Elena hade bryggt te, något slags örtte. Det luktade underligt i köket, men det var oklart om det var teet eller någon rökelse.
– Du är kanske hungrig, jag bjuder på mat senare men jag vill att vi prövar tankeläsning först. Hon hällde upp två koppar och vi satte oss vid köksbordet, mittemot varandra. Elena hade ett kollegieblock och en penna framför sig.
– Drick nu teet, känn doften, känn hur det smakar och känn hur värmen sprider sig i kroppen när du dricker. Elena tog sin kopp med båda händer och såg mig rakt in i ögonen. Jag gjorde som hon.
– Blunda och drick, koncentrera dig bara på det. Prata inte!
Drycken i koppen såg inte aptitlig ut, brunt och grumligt, som att det kom från en vattenpöl i skogen. Så luktade det också, jord och mossa. När jag gjorde som hon sade, lyfte koppen mot munnen och läppjade försiktigt, det var inte direkt äckligt men knappast gott heller. Precis som Elena sagt spred sig en varm och behaglig känsla i kroppen. Efter några klunkar bleknade veckans bekymmer från jobbet bort, jag kände mig dåsig och jag somnade nog för jag försvann in en drömvärld. En tropisk skog, ett vattenfall och några hjortar som drack i dammen nedanför fallet. Min blick drogs mot en klippa i dammen, på den satt Elena, hennes nakna kropp skimrade i ljuset som att hon precis kommit upp från vattnet. Så hördes hennes röst:
– Tänk på ett djur!
Jag tänkte på en hjort, det var ju hjortar jag såg. Sen sjönk jag djupare in i min dvala. Elena lämnade klippan och simmade mot stranden. Hon kom upp och gick långsamt emot mig. Lugnet bröts av ett rytande, det var en lejonhanne som var på väg att attackera. Rakt mot Elena sprang den, men innan den nådde fram vaknade jag kallsvettig. Det var Elena som ruskade mig lätt på axlarna.
– Vakna Billy, sade hon mjukt.
Jag kände mig förvirrad, jag visste knappt var jag var, men verkligheten återkom sakta.
– Vad tänkte du på för djur?
– En hjort.
– Hm, tråkigt, sade Elena besviket. Men man kan väl inte räkna med att lyckas första gången.
Min blick föll på hennes kollegieblock. Där hade hon ritat en lejonhanne. Jag kände mig yrvaken och mitt huvud kändes tungt.
– Vad är det i det där teet egentligen?
– Jag vet inte, jag fick det av en kompis när jag hade svårt att stressa ner. Det hjälper, eller hur!
– Jo, fast mig fick det att somna. Jag drömde. Fast det skulle kännas bra att veta vad det är för nåt. Är det hasch?
– Jag vet inte, jag tror inte det. För mig har det bara verkat avslappnande, somnat har jag inte gjort av det. Men något lätt narkotiskt är det väl. Hungrig? Det blir en grönsaksgryta.
Grytan stod redan på spisen så det var bara för Elena att sätta på. Sedan hämtade hon en flaska vin och två glas.
– Du kör väl inte bil?
– Nej, fast det borde du frågat innan du bjöd på det där teet.
– Ja, det har du rätt i, jag tänkte inte på det.
Nu såg jag fram emot mat och vin. Elena hällde upp och vi skålade för vårt första tankeexperiment. Elena undrade vad jag hade upplevt, jag berättade om vattenfallet och hjortarna men inte att jag sett Elena och inte om lejonet. Varför vet jag inte. Det hade nog gjort Elena glad, för experimentet hade ju på sätt och vis lyckats.
Maten var riktigt god, trots att det var vegetariskt. Vi småpratade om ditt och datt och smuttade på vinet. Efteråt diskade vi tillsammans, jag försökte med några tafatta fysiska närmanden, men de stöttes bort. Det var som att det fanns en barriär jag inte fick passera. Utanför den var hon lite flirtig mot mig och hon kunde ta mig på armen eller ryggen. Det var frustrerande med de dubbla budskapen, jag visste inte hur jag skulle, eller hur hon förväntade sig att jag skulle bete mig. Efter disken blev det kaffe och Cognac, vilket överraskade mig. Möjligen en likör, men cognac? Och så hämtade hon den där gamla boken om tankeläsning.
– Det är några experiment jag vill testa sen.
Förmodligen var det ingen bra idé, om man nu ville vara seriös, att förbereda sig med vin och cognac, men experimenten blev nog roligare så. Första experimentet gick ut på att jag skulle gömma en ring någonstans i vardagsrummet medan Elena väntade i köket. När jag gjort det hämtade jag Elena, fast först skulle jag binda en halsduk för ögonen på henne. Hon tog mig lätt i handen och jag ledde henne in till vardagsrummet. Där instruerade hon mig att tänka på ringen och var jag hade gömt den. Jag skulle inte säga något och jag skulle bara följa henne, inte göra något på egen hand. Vi gick runt länge.
– Du måste koncentrera dig!
Jag måste erkänna att jag kanske tänkte mer på känslan av Elenas hand i min, än på ringen bakom Maos lilla röda i bokhyllan. Till slut stannade i alla fall Elena framför den enda blomman i rummet, en pelargonia. Den hade jag inte alls tänkt på, knappt sett. Jag sade att det var fel, och så började hon vandringen igen. Nästa gång stannade hon vid telefonen, och sedan vid golvlampan. Bokhyllan också, men långt från Maos lilla röda. Till slut tröttnade hon.
– Ok, det kan inte fungera första gången. Vi testar något annat så länge.
Hon gick och hämtade en kortlek, det var en lek med djurbilder, förmodligen från något memoryspel.
– Vi testar de här, vi tar fem kort var, så sitter jag i köket och du i vardagsrummet. Vi lägger upp korten i rad och så ser vi om vi kan läsa av varandras kort.
– Ska vi inte veta vilka djur den andre har?
– Vi börjar så här, fast vi behöver rensa hjärnan först. En meditation.
– Men inte mer te, tack.
– Det skulle nog behövas, men vi tar det utan.
Vi satte oss på golvet, Elena i en perfekt lotusställning, jag nöjde mig med den vanliga svenska skräddarställningen. Elena guidade genom meditationen, vin och cognac rann i hjärnan, men på något sätt kom jag i alla fall in i ett transliknande tillstånd. Inte lika kraftigt som efter teet, jag varken somnade eller drömde, men jag blev skönt avslappnad. Hur länge vi satt innan Elena lugnt bad mig att återkomma till verkligheten, det vet jag inte, men det var säkert längre än det kändes som.
Tankeexperimentet gick bättre än att leta efter ringen. Jag var mer koncentrerad nu efter meditationen och när jag inte hade Elenas hand som distraktion. Vi lyckades aldrig gissa alla fem korten, men förvånansvärt ofta hade vi två eller tre djur rätt. Vi ansåg att det var oftare än slumpen.
– Men Billy, det är sent, vill du ha något att äta? Smörgås eller müsli?
– Gärna en smörgås.
När vi ätit konstaterade jag att klockan var över elva.
– Jag måste nog dra mig hemåt, men det har varit väldigt kul kväll.
– Men hur kommer du hem?
– Jag har cykeln därnere.
– Men du kan sova över här, om du vill.
Frågan gjorde mig varm.
– Gärna, svarade jag. Jag var trött och såg inte fram emot cyklingen hem.
Jag har en sovsäck, du kan ligga på soffan, eller om du vill ha en luftmadrass.
För ett kort ögonblick hade jag sett mig i Elenas säng, men det var naturligtvis en önskedröm.
– Soffan blir bra.
Vi gäspade båda två.
– Jag tar badrummet nu, så kan du ta den tid du vill sen. Du kan använda den blå tandborsten som står på hyllan.
Så – hon har en tandborste för alla eventualiteter.
Elena plockade fram sovsäck åt mig innan hon gick in i badrummet. Jag rullade ut säcken på soffan och lade mig ovanpå. Elena rumsterade inne i badrummet. Hon nynnade medan hon borstade tänderna, åtminstone lät det så. Det var trivsamt. När hon var färdig kom hon ut till mig och vi sade godnatt. Jag fick en sval kram.
– Vet du, sade hon. Om vi tränar kanske vi kan bli riktigt duktiga! Blir vi hundraprocentiga kan vi uppträda med det.
– Som Truxa!
– Ja, fast de hade ett system, vi kan göra det på riktigt, det blir en sensation.
– Ja, det skulle var kul, sade jag, men insåg att det var önsketänkande. Fast att slippa jobbet på vägverket hägrade.
Vi sade god natt igen och jag lyckades få en kram till, lika sval. Elena försvann in i sovrummet och jag in i badrummet för en snabb tandborstning. Jag kunde inte låta bli att öppna badrumsskåpet, men det bjöd inte på några överraskningar mer än att det var förvånansvärt tomt för att vara hos en kvinna. En extra tandkrämstub och en karta med p-piller, det var allt. Nåja, hon var nyinflyttad så hon hade kanske inte hunnit packa upp än. Vid duschen låg en tvål och en flaska med Timotei-shampo. Det förvånade mig att någon fortfarande använde sådant men det förklarade Elenas doft, som jag känt igen men inte riktigt hade kunnat identifiera.
Det var svårt för mig att komma till ro, så många tankar som surrade. Vad gjorde jag egentligen här, och vem var Elena. Jag kände mig förälskad, men det kunde helt enkelt bero på kvinnoabstinens. Och det var något konstigt med Elena, något som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Tja, det här med tankeläsning och meditation var ju konstigt i sig, men det var något annat. Hennes kyla och hennes sätt att hålla mig på avstånd och ändå hade jag ett intryck av att hon gillade mig. Men det kanske bara var ännu en tjej som gärna ville vara min vän men inte såg mig som en älskare? Till slut slumrade jag in, men det hade inte gått länge innan det var ett ljud som väckte mig. Det var Elena som gnydde. Jag hoppade upp, var hon dålig? Men när jag kom fram till sovrumsdörren tvekade jag, det lät inte som smärta, kanske hon bara drömde. Ska jag gå in eller inte? Så ändrade sig jämrandet och det slog mig – hon gjorde det skönt för sig. Men varför, jag finns ju här! Jag vill inget annat än leka med dig. Med handen på handtaget och huvudet lutat mot dörren, kände jag mig rådvill och sårad. När jag hörde henne skrika förstod jag att det gick för henne. Jag öppnade inte dörren utan gick till soffan och kröp ner i sovsäcken och gömde mig.
Jag vaknade till en tyst lägenhet. Sov hon fortfarande? Jag drog på mig jeansen och tassade ut i köket. Det var diskat, fönstret stod på glänt och det låg en lapp på bordet:
”God morgon, jag är tvungen att åka till jobbet. Du sov så sött, så jag ville inte väcka dig. Du kan göra frukost om du vill. Lås med nyckeln och släng in den i brevlådan när du går. Jag har en extranyckel. Tack för igår.”
Jag tänkte på gårdagen och hur jag hade känt mig kränkt. Det var barnsligt av mig, det insåg jag och jag skämdes inför mig själv för det. Jag var väl inte så hungrig egentligen, men det fanns en kaffebryggare och i det ganska tomma kylskåpet låg en ost och ett paket smör. Det räckte för mig, det var vad jag brukade stoppa i mig. Det var så det brukade se ut hemma i mitt kylskåp också. Frukosten var snabbt avklarad och jag gjorde mig klar att lämna lägenheten, men nyfikenheten drev mig till att kika in i sovrummet. Där fanns en byrå, en stol och ett nattduksbord. På golvet låg några böcker. Sängen var obäddad, jag tänkte på vad Elena hade gjort där kvällen innan. Jag gick fram och satte mig på sängkanten. Min blick föll på ett rutat A4-ark som låg på nattduksbordet. Det såg ut som ett brev. Jag kunde inte låta bli att ta upp det och läsa, men det var inget brev utan ett antal anteckningar, eller kanske var det tänkt som en dikt?
Vart går jag när jag dör
Var fanns jag innan jag föddes
Var är alla döda
Var slutar oändligheten
Vad fanns innan Big Bang
Vad finns bortom Big Bang
Skapas tankar i Universum
Kan man fånga tankar
Kan man vara död och levande på samma gång
Kan man vara ofödd när man har dött
Det är några rader jag kommer ihåg, hela arket var fullklottrat med liknande meningar. De verkade inte vara skrivna vid samma tillfällen, förmodligen låg papperet där för att skriva ner tankar som for genom hennes söta huvud i stunden. Längst ner, lite på snedden hade hon skrivit ”BILLY????”.
Hmm, vad betydde det?
Hemma
Jag cyklade hem i ett strålande vårväder även om det låg litet moln vid horisonten. Humöret var inte lika fint som vädret, det malde en olustkänsla i kroppen, ett obehagligt pirr. På något vis kände jag mig skyldig, som om jag gjort något fel, men jag kunde inte förstå vad det i så fall skulle ha varit. Det var någonting med tankeläsning och mystiska droger som inte passade ihop med min värld. Men så tänkte jag på Elena, hon kunde jag placera i mitt liv, men vem var hon och vad ville hon med mig? Ville hon bara ha en lekkamrat för hennes ”tankevärld ”. Det var nog så att mycket handlade min attraktion om saknaden efter en kvinna, nästan vem som helst, annars hade jag nog avslutat episoden med Elena nu. Fast jag fick henne inte ur min hjärna. Elena var för snygg, söt och tilldragande för det. Jag visste att jag var fast, men förmodligen var det så att jag åter hade träffat en kvinna som gärna hade mig som vän men inte mer. Jag ökade takten i mitt trampande, jag längtade hem.
Det var en skön känsla att sticka nyckeln i min egen dörr. Jag gillade verkligen den lägenheten. Det var inte helt enkelt att hitta ett boende i Göteborg 1980, det blev att man fick ta det som bjöds men jag hade haft tur, lägenheten passade bra för mig, en tvårummare med kok- och matvrå. Stor balkong i söderläge. Jag kände mig hemma från första stund. Enda felet var att den låg på Hisingen. Inget fel i det egentligen, men de kommunala kommunikationerna fungerade inte så bra på den tiden, särskilt inte på kvällar och nätter. Jag gick runt en stund, vattnade blommorna, tittade ut genom fönstren och funderade på om jag skulle ta mig ner till stan. Fast jag bryggde en kopp kaffe och satte mig ner vid köksbordet. Tankarna gick tillbaka till Elena och vad jag upplevt. De drömlika tankeexperimenten och känslan av att det fungerade, och sedan hur jag hade känt mig sårad på natten och hur den känslan tagit över det fina jag upplevt. För så var det, jag hade upplevt något subtilt och fint, jag hade känt närhet och samhörighet men så kom det som gjorde att jag kände mig kränkt. Det är alltid de små gruskornen man snubblar på, inte de stora stenarna. Jag drog ett djupt andetag och försökte mig på den där meditationen som Elena lärt mig. Djupa andetag ner till tårna. Det kändes skönt och avkopplande men det kom inga visioner, bara ett lugn. Visionerna hade nog kommit av det mystiska teet vi drack. Mina tankar flög omkring, men till slut fastnade de vid det där papperet på Elenas nattduksbord. Vad betydde det? Betydde det något? Jag försökte minnas vad det stod, men såg bara mitt namn med frågetecken efter. Efter ett ordentligt djupt andetag öppnade jag ögonen och såg ut genom fönstret. Det hade börjat regna, ett fint strilande vårregn. Det var vackert och när jag satt där och såg dropparna sakta rinna nerför fönstret, kom en mening från Elenas papper till mig ”Var slutar oändligheten”. Jag hämtade papper och penna och skrev ner det, och sen kom flera meningar, eller sanningar till mig. Jag fyllde sidan efter hand. lite snett, lite rakt, lite hursomhelst och ibland uppochner. Till slut hade jag hela papperet fullklottrat, en del hittade jag nog på själv, det var en rolig övning. Till slut hade jag ett papper som faktiskt liknade papperet jag sett hos Elena. Men det var en tom yta precis mitt på. Jag stirrade länge på den utan att komma på vad som skulle stå där. Plötsligt var det som någon annan tog tag i min hand och skrev med stora bokstäver ”GUD”.
I samma stund ringde telefonen. Det var Elena.
– Hej Billy! Ledsen att jag var tvungen att åka ifrån dig i morse men jag ville inte väcka dig, du sov så fint. Hur mår du
– Jo, jag mår fint, och du?
– Som du hör, fint också. Det var en bra dag igår och jag tyckte våra tankeexperiment fungerade, eller hur?
– Jo, ja, svarade jag litet svävande, för jag hade ännu inte tagit in gårdagen till fullo.
– Du, varför jag ringer, jag gjorde ett experiment nu! Jag skickade ett ord tankevägen till dig, kan du meditera som jag lärt dig och försöka se det framför dig?
Jag hajade till och blev tyst en lång stund. Det kändes självklart vilket ordet var. När jag inte sade något, sade Elena
– Billy, är du där?
– Ja, jag är här. Orden stockade sig för mig men till slut fick jag fram ”jag vet vilket ord du menar”.
– Du tror du vet, bara så där?
– Ja, ska jag säga det?
– Nej, nej, skriv ner det på ett papper så gör jag likadant, så jämför vi när vi träffas nästa gång.
Jag blev glad att hon ville träffas igen, även om det bara var för att jämföra papper.
– Och när träffas vi nästa gång?
– Nu är jag så förtvivlat nyfiken, kan vi träffas redan i morgon?
– Det vill jag gärna, var då!
– Jag kan komma hem till dig om det känns det bra. Vi kan dricka ett glas vin och bara prata?
– Gärna, jag jobbar ju, men vi kan träffas i Brunnsparken och ta bussen därifrån. Klockan 5?
– Det passar fint. Kram på dig Billy.
Jag replikerade med ett försiktigt ”kram”.
Och så lade vi på. Det där med kram kändes varmt om hjärtat och nu var missmodet borta. På den tiden var det inte så vanligt som idag att man säger kram och älskar dig. Sade man kram så menade man det med största sannolikhet. Jag log för mig själv.
Så slog det mig, hon vill dricka vin. Inte har jag något vin hemma, jag måste alltså till Systemet i morgon. Och jag borde nog ha litet ost och vindruvor. Men det skulle jag hinna med innan klockan fem om jag snyltade lite på flextiden.
Trädräkning
Jag somnade om efter att väckarklockan ringt. Som vanligt. Nåja, det var bara att ta tjuren vid hornen, en snabb dusch och hoppa över frukosten.
När jag väl kommit till kontoret och satt ner på min plats, kom Ingemar in.
– Hej Billy, jag är på väg ut, jag har fått ett uppdrag att räkna träd. Skulle vara skönt att ha hjälp, jag har inte gjort det förut.
– Räkna träd?
– Ja, det ska röjas för ett brobygge och vi behöver veta hur många som ska tas ner.
Jag funderade en stund. Jag hade inget emot att lämna kontoret för en dag, därute var det fint väder och det låg inga akuta arbetsuppgifter på skrivbordet, bara en hög med tråkiga fakturor.
– Är vi tillbaka till fyra?
– Ja, det tror jag nog.
Jag tackade ja och hoppades att Ingemar hade rätt när han sade att vi skulle vara tillbaka till fyra.
Området där vi skulle räkna träd var en liten oas. En bäck omgiven av lummig grönska porlade rogivande genom området. Fåglar kvittrade men i övrigt var det nästan tyst, bara ett svagt bakgrundsbrus från vägen i närheten. En fin gammal stenbro beväxt med gräs och buskar härbärgerade numera en halvt bortglömd stig. Jag satte mig ner på en sten medan Ingemar gick tillbaka till bilen för att hämta en bunt stakkäppar. Det var så lugnande att sitta där att jag gärna kunde ha gjort det resten av dagen. Jag har alltid känt mig hemma ute i skogen.
När Ingemar kom tillbaka var det dags att sätta fart. Vi mätte ut området, jag fick gå med avvägningsstången medan Ingemar stod vid avvägningsinstrumentet. Det blev också min uppgift att banka ner stakkäppar. Jag kände mig som en riktig vägverkare. Ingemar hade försett mig med vägverkskläder, så nog såg jag ut som en sådan också.
När vi hade mätt klart, sade Ingemar att det var dags för lunch. Han hämtade kaffe och smörgåsar från bilen.
Vi åt under tystnad. Fåglarna kvittrade, det susade lätt i vinden och bäcken porlade. Solen silade ner genom grönskan, det var mest lövträd. Vi njöt av naturen och kaffet. Det var ett litet paradis som skulle få ge vika för biltrafik. Så synd att det här måste bort, tänkte jag. Och att jag är delaktig i den processen.
– Det är egentligen tråkigt att det här ska försvinna, sade Ingemar ungefär samtidigt.
– Hmm, svarade jag. Vi vill få bort biltrafiken från stan, men den borde bort från landet också. Hur nu det skulle gå till.
Det hade naturligtvis ingen av oss ett svar på.
– Och det finns ingen plats för en gammal fin stenbro heller.
– Jodå, den blir kvar. Inte här men en bit upp. Den får ett nytt liv som gång och cykelbro.
– Hurdå?
– Våra brobyggare plockar ner den och sen sätter de upp den igen.
– Hm, jag trodde inte man kunde bygga stenbroar längre.
– Våra gubbar kan det mesta.
Det var i alla fall lite tröstande.
– Bäst att vi sätter igång igen. Du vill ju vara tillbaka till fyra.
– Ja, det måste jag, jag har en date.
Ingemar smålog. När jag ställde mig upp såg jag en ung björk med ett sånt där hjärta som älskande ristat in i träd i alla tider. I hjärtat var två bokstäver. Jag gick fram för att se vad det stod. H + B. Jag log, om det hade stått E+B, hade det kunnat vara Elena och Billy. Som en fingervisning. Så slog det mig – hon heter ju faktiskt Helena! Löjligt kanske, det hade ju ingenting med oss att göra, men ändå gjorde det mig glad. Jag lade handen på hjärtat. Det kändes varmt.
Vi började räkna, det gick jättebra så vi var snabbt klara, men Ingemar tyckte vi skulle kontrollräkna, så vi körde en gång till. Det stämde inte alls. Jag påstod att träden flyttade på sig, som de gör i Sagan om ringen. Det trodde inte Ingemar
– Det hänger nog mer på oss, nu delar vi upp området i mindre delar.
Så det blev mer stakkäppar planterade, vilket naturligtvis var det enda rätta. Och klockan var bara tolv, vi skulle bli färdiga i tid ändå. Systemet fungerade ypperligt med bara små avvikelser vid kontrollräkningarna.
– Ett och annat träd hit eller dit, det spelar inte så stor roll, sade Ingemar. Nu plockar vi ihop och åker tillbaka så du inte sumpar din date. Det är väl viktigare än några träd.
Jo, det tyckte jag nog, och sände en tanke till Elena.
Vi var tillbaka nästan exakt klockan fyra. På väg in blev vi stoppade av Margareta i växeln. Hon sade glatt:
– Du har haft besök Billy!
– Besök?
– Ja, en väldigt söt tjej.
Elena, tänkte jag. Men hur kunde hon veta var jag jobbade.
– Du var ju inte här, men jag gav henne en lapp och ett kuvert så hon kunde skriva ett meddelande. Det var viktigt sade hon.
Så tog hon upp ett av våra bruna tjänstekuvert och gav till mig. Jag tackade och skyndade till mitt rum för att läsa.
Hej Billy
Synd att du inte var inne. Jag fick gissa var du jobbade, men det var inte så svårt att hitta. Det har kört ihop sig, jag måste jobba natt hela veckan så vi kan inte träffas ikväll som vi bestämt. Jag är ledsen, men kan vi ses på lördag istället?
Jag ringer dig ikväll.
Kram Elena
Det var först en besvikelse, men sen tänkte jag att det var bra, nu har jag tid att handla i lugn och ro, och jag kan nog behöva städa och göra fint också.
Elena på besök
Det hade regnat på natten men när jag vaknade silade dagsljuset genom persiennerna. Idag är dagen Elena ska komma, det som jag längtat och fantiserat om hela veckan. Hon hade ringt en gång från jobbet, då lät hon trött och stressad.
– Det är några jävligt jobbiga danskar här. Om jag kunnat hade jag bara dratt härifrån. men det går ju inte. Jag är irriterad och trött, jag är inte van att jobba natt.
– Men du kommer på lördag?
– Jodå Billy, klart jag gör, men jag vet inte när. Jag behöver sova en stund när jag kommer hem på morgonen. Sova, det är det bästa som finns.
Jag kommenterade inte det.
Lördagen kom med strålande sol. Det skulle bli en varm dag. Jag drack mitt morgonkaffe i lugn och ro, på bordet framför mig låg kuvertet där jag stoppat ner papperet med det enda ordet gud skrivet med stora bokstäver. Nu när en vecka gått hade den intensiva känslan av att det verkligen var det ordet Elena tänkt på bleknat. Nu såg jag mer förnuftigt på det. Naturligtvis finns det ingen möjlighet att jag kan veta vad hon tänker, även om hon tror att det är möjligt. Fast vi hade ju haft en del framgång med tankeöverföring när jag var hos henne. Men nej, det blir nog en antiklimax när vi öppnar våra kuvert.
Jag tillbringade resten av förmiddagen med förberedelser. Eftersom Elena var vegetarian fick det bli en sallad och jag hade köpt frysta baguetter som jag skulle värma i ugnen. Och Elena hade ju önskat att vi skulle dricka vin.
Det var sen eftermiddag när det äntligen ringde på dörren. Jag sade hej, men Elena sade ingenting, hon gav mig bara en kram. En stor, som om hon behövde tröst, När hon drog sig ur kramen sade hon:
– Det har varit en fruktansvärt jobbig vecka. Vilka typer de där danskarna. Ett gäng medelålders gubbar på konferens, fast de var nog mest ute för att supa och jaga kvinnor. Men nu har de åkt.
– Häng av dig, så sätter vi oss i soffan och tar ett glas vin.
Hon gjorde så, jag hämtade fram glas och vin och en skål med vindruvor medan Elena inspekterade lägenheten.
. Vad fint du har det, så mycket krukväxter.
– Ja, jag trivs här och jag har blommor istället för gardiner.
När hon såg kuvertet på köksbordet sade hon:
-Är det ordet?
– Ja.
Hon plockade fram sitt kuvert ur axelväskan.
– Det ska bli spännande, eller hur.
– Nja, jag tror nog inte på det längre. Men då kändes det som att det bara måste vara det ordet, sade jag och pekade på kuvertet.
– Jag behöver bara gå på toa först, sade Elena.
Jag pekade på toalettdörren och hon gick in, medan jag hämtade vinflaskan, glas, en skål med vindruvor.
– Men Billy, du har ju ett badkar, sade Elena när hon kom ut från toabesöket. Jag älskar att bada, kan jag få göra det senare?
Jag nickade och vi sjönk ner i soffan, smakade på vinet och bytte kuvert.
– Då är det sanningens minut, sade jag, och öppnade Elenas kuvert
När jag tog upp papperet trodde jag först att vi hade missat att byta. Det stod GUD och det såg precis ut som det var jag som skrivit det.
När Elena öppnade mitt sade hon rätt ut:
– Gud!
Sen satt vi tysta en lång stund.
– Du hade rätt, sade Elena och bröt tystnaden
Jag nickade försiktigt några gånger och mitt svar var:
– Mmm, men hur? Jag är chockad, jag darrar i hela kroppen. Se!
Jag sträckte fram armen för att visa. Elena tog tag i den och såg mig in i ögonen.
– Det fungerar, det fungerade faktiskt! Visst är det häftigt!
-Ja, fast skrämmande också. Det kan inte förklaras, eller hur? Jag tänker aldrig på Gud och det är ologiskt att jag ska skriva ner det. Varför valde du att skicka Gud till mig.
När jag sade det insåg jag att det lät konstigt, ”skicka gud till mig”.
Elena log.
– Det var väl en bra sak att skicka, jag tänkte du kunde behöva litet Gud.
Vi skrattade båda två. Både för att det var en rolig kommentar men också för att lätta på spänningen.
– Nej, allvarligt. Jag vet faktiskt inte, det var ett infall. Men det konstigaste var att du direkt sade att du visste vilket ordet var. Det gav mig rysningar, kanske nästan mer än nu.
– Ja, jag vet inte var det kom ifrån, det kändes väldigt konstigt för mig också.
Jag funderade på om jag skulle berätta om papperet jag sett hos Elena och som jag hade försökt att återkalla, men jag lät bli. Jag ville inte avslöja att jag snokat i hennes sovrum. Och det hade inte stått gud på det papperet.
– Som om någon annan styrde oss?
– Som Gud? Tror du på Gud? svarade jag.
– Nej, i alla fall inte på det viset. Nej. Och om han finns, varför skulle han göra så?
Elena drog upp benen i soffan så att hon kunde vända sig emot mig, jag gjorde likadant. Så satt vi där i soffan i var sitt hörn. Det var första gången vi riktigt såg in i varandras ögon. Sakta såg jag en rodnad stiga på Elenas kinder och kände att det hettade till hos mig också. Så satt vi en lång stund innan Elena bröt tystnaden med en mer alldaglig fråga.
– Jag är hungrig, kan man få en sån där ostsmörgås kanske?
Så var vi tillbaka i verkligheten, Inget hade förändrats men ändå fanns något som inte funnits tidigare.
– Du kan få en sallad, om det är ok, svarade jag.
– Det blir jättebra, men bara om du vill äta också, annars nöjer jag mig med en smörgås.
– Vi kan äta nu, jag är hungrig också.
Vi steg upp från soffan, såg på varandra igen, jag sökte något och kanske Elena gjorde likadant. Tillfället gjorde att en kram kom helt naturligt. En vänskapskram, kanske till och med en tillhörighetskram eller bara en tröstkram, om det nu var tröst vi behövde.
Elena blev imponerad när jag plockade fram salladen ur kylskåpet.
– Du har förberett
– Ja, jag ska bara värma brödet. Jag har ingen dressing men det finns olivolja och vinäger om du vill.
– Som i Grekland då!
-Du har förstås varit i Grekland?
– Ja, när jag var på väg till Indien hamnade jag där. Det var inte planerat, jag hade helst sluppit, det var under juntatiden. Men ändå, jag älskar landet och folket.
– Ja, hade det inte varit för juntan hade jag nog åkt dit när jag tågluffade.
– Har du tågluffat?
– Ja, första året det fanns. Det var min första semester på egen hand.
– Spännande!
– Nja, det var nog inte lika spännande som dina resor. Jag hade lust att åka till Indien också, men det blev aldrig av. Jag fick fast jobb. Om du vill kan vi äta ute på balkongen, solen ligger på där nu, fast det är nog väldigt varmt.
Jag satte på ugnen och vi gick ut och satte oss i solstolarna för att känna på värmen.
– Det här är perfekt, sade Elena, jag älskar sol och värme.
Det var första lägenheten där jag hade en balkong som var riktigt användbar. Tillräckligt stor för att möbleras med två sköna solstolar och ett litet bord. Och det var söderläge, så jag hade sol i stor sett hela dagen. Min lägenhet låg dessutom högst upp, så det var ingen insyn.
– Det här är toppen, sade Elena när hon sjönk ner i den ena solstolen.
Jag hade fyllt på våra vinglas.
-Det är bara halva flaskan kvar, sade jag.
-Oj, har vi pimplat så mycket, men jag har en flaska i min väska, Jag skulle gett dig den när jag kom, men glömde, det var så spännande med våra kuvert.
– Det är verkligen varmt, är det ok om jag tar av mig? Du vet att jag gillar sol på kroppen.
Jag svarade jakande, jag hade inget emot att hon visade sin kropp för mig. Inte alls faktiskt. Elena drog klänningen över huvudet, så stod hon där i bara trosorna.
– Du ska nog sätta dig ner, det är ingen insyn men när man står upp syns man.
Hon satte sig snällt ner:
– Ja, jag vill ju inte skämma ut dig. Jag ska hålla mig ur sikte så gott jag kan.
Så skrattade hon.
– Fast om de inte har sett ett par kvinnobröst tidigare, så är det synd om dem.
Jag skrattade också, så drog jag av mig t-shirten, men behöll shortsen på.
– Sätt dig, skrattade Elena, vi får ju inte visa nakna bröst!
Vi sjönk ner i solstolarna och Elena berättade om sina vedermödor under veckan.
– Gubbar kan vara odrägliga, speciellt när de har fått i sig alkohol!
Det var inte mycket att säga om det, jag hade själv hunnit vara med på några konferenser och sett hur det kan gå till. Jag märkte att det var skönt för Elena att berätta. När hon gjorde det såg hon rakt fram, som om hon pratade med någon långt borta. Jag lyssnade bara. Jag lyssnade men inte så noga och jag tittade inte rakt fram, jag betraktade Elenas kropp.
Till slut suckade Elena och vände sig mot mig:
– Förlåt att jag häver ur mig, men det kändes så skönt. Tack för att du lyssnar!
– Om det känns bra för dig känns det bra för mig, men jag ska nog plocka brödet ur ugnen nu.
När jag kom ut i köket blev jag stående och såg ut genom fönstret utan att egentligen se någonting. ”En naken kvinna sitter på min balkong och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag ser på henne och fantiserar, men jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag ska säga”, så snurrade mina vinlulliga tankar runt i huvudet. Då kände jag en hand på min rygg.
– Ska jag hjälpa till med nåt?
Nu stod hon i mitt kök, nu kan jag göra något, nu är hon nära. Ska jag kyssa henne? Krama henne? Känna på hennes bröst? Smeka hennes rygg eller bara säga hur vacker hon är? Jag gjorde ingenting av det utan svarade bara:
– Ja, du kan plocka fram tallrikar och bestick. Tallrikar finns i skåpet där och bestick i översta lådan.
– Ok.
– Vi sitter väl här vid köksbordet, det är bekvämast så, sade jag.
– Ja, eller så gör vi en picknick ute på balkongen, det funkar väl om vi flyttar undan solstolarna?
– Gärna för mig!
Så blev det. Jag flyttade undan solstolarna och lade ut min gamla filt och några kuddar att sitta på. Det såg riktigt trevligt ut, men varmt, så jag hämtade en kanna med vatten också.
– Så vi inte dricker oss otörstiga på vin.
Elena hade mer att berätta om sina danskar, men till slut sade hon:
– Nä, nog med danska gubbar nu.
Och så satt vi tysta medan vi åt upp det sista av maten. Det var skönt att sitta därute, men det var varmt. Svetten glittrade på våra kroppar. Jag stirrade på Elena och jag märkte att hon betraktade mig också. En spänning hade kommit emellan oss som inte hade funnits tidigare.
När vi ätit färdigt sade Elena:
– Det här var riktigt gott, jag var så hungrig!
– Vill du ha kaffe?
– Gärna!
Vi hjälptes åt att plocka in. När jag stod vid kaffebryggaren och fyllde på kaffe, kramade Elena mig bakifrån. Hennes nakna bröst mot min kropp sände en rysning nerför ryggraden. Jag lade ner kaffemåttet och tog hennes händer i mina. Elena lutade huvudet mot min rygg och sade:
– Tack Billy, du har räddat min vecka. Verkligen! Du är söt.
Vi stod så en bra stund. När jag sökte efter något att säga, hörde jag en viskning mot mitt vänstra öra:
– Prata inte. Stå bara still.
Hennes hjärta slog mot min rygg, hårdare och snabbare nu. Hennes händer letade sig försiktigt ner mot mina shorts. Det här kom totalt överraskande. Jag väntade, stelnad i ögonblicket medan hon lirkade med knappen. Blixtlåset hade hon inga problem med.
-Stå still! Upprepade hon.
Smeksamt lät hon shorts och kalsonger falla ner mot golvet. Sedan kysste hon mig! En kyss som jag aldrig upplevt förut. En kyss som for genom hela min kropp, en kyss som skrek ” jag vill ha dig!”. Det var första gången jag upplevde en riktigt erotisk kyss. Det var inte en tungkyss, bara en hetsande, krävande och helt igenom sexuell upplevelse. Men det var inte bara kyssen utan också hur hon höll om mig och tryckte sin kropp emot min. Jag fick nästan utlösning redan då, men Elena avslutade innan det gick så långt. Hon tog ett steg bakåt. Ögonen blänkte och hon viskade hest:
– Nu går vi ut på balkongen.
Jag i ett prekärt tillstånd som Elena givetvis noterade. Jag skämdes en aning men Elena log och pussade mig på kinden.
– Kom då!
När vi kom ut var det jag som blev liggande på rygg med Elena ståendes gränsle över mig. Hon drog av sig sina trosor. Ett mörkt burr, som hennes hår på huvudet, visade sig.
– Jag vet vad du längtat efter, sade hon och sänkte sig ner. Jag smekte hennes bröst, äntligen fick jag känna de där underbara brösten i mina händer. Elena såg djupt in i mina ögon när jag trängde in i henne, Det var underbart och härligt, så som jag drömt om det. Men mitt i akten small det. Elena blev rejält skraj, drog sig bort från mig och kurade ihop sig med armarna runt knäna. Jag ryckte naturligtvis också till, men jag blev inte rädd, jag visste vad det var. Elena skrek:
– Gud, vad var det där?
– Det är en luftballong, det låter så när de sätter på gasolbrännaren.
Elena andades ut. Ovanför oss kom den sakta flygande, på väldigt låg höjd. Personerna i korgen vinkade åt oss med glada leenden. Vi blev nog fotograferade också.
– Jag tror vi går in, sade jag, det kan komma fler.
-Men ge mig en kram först, snälla du.
Det gjorde jag, gärna, även om jag var besviken på vårt avbrutna samlag. Men jag kände på mig att det skulle bli mer.
– Ett bad! Du har ju ett badkar. Vill du ta ett bad med mig, undrade Elena.
Jag log. Hon ville bada och hon ville bada med mig. Jag drog henne intill mig och viskade i hennes öra:
– Jag tappar upp ett skumbad åt oss.
– Underbart!
Vi sjönk ner i det varma badet. Jag såg på Elena och kände en annan värme – som kom inifrån, som en stor glädje. Utan att tänka mig för sade jag:
– Jag älskar dig!
När jag sagt det, darrade jag i hela kroppen, jag ångrade mig direkt. Det var första gången i mitt liv jag sade de orden till en annan människa. Elena såg ut som om hon ville säga något, men förblev tyst. Ett ” jag älskar dig med” hade lugnat mig och gjort mig glad, men det blev bara en lång tystnad. Jag funderade på om jag skulle säga förlåt, men jag fick inte heller fram något. Jag kände att det skulle varit rätt att säga förlåt men samtidigt ville jag inte ta tillbaka mina ord, jag menade faktiskt vad jag sade. Jag älskade Elena. Vi behöll ögonkontakten i väntan på vad den andra skulle säga, eller kanske utmanade varandra till att säga något. Till slut tog Elena ett djupt andetag och sade:
– Tror du på Gud?
Det var en överraskande och konstig fråga. Jag slutade tro på Gud redan i småskolan, åtminstone på guden som den framställdes i kristendomsundervisningen. Religion har inte haft någon större plats i mitt liv och jag tycker inte att man kan svara på frågan när man inte vet vad frågaren menar med ”gud”. Jag valde den logiska motfrågan:
– Vad menar du med Gud?
– Att det finns någon som styr våra liv. Eller något.
– Som ödet?
Det kunde jag köpa. Ödet kan jag tro på till viss del. Vissa saker som händer i livet är så centrala att det inte går att tänka sig att de inte skulle ha hänt. Som att jag träffat Elena.
– Ja, jag skulle tro att det är det jag menar, sade Elena. För det skulle kännas tryggt om det fanns en mening bakom vad som händer, Som att det finns en Gud som bestämmer. Att livet betyder något. Att det betyder något att vi träffats och att vi sitter här, tillsammans, nakna i ett badkar i Göteborg.
– Om det är Gud som har bestämt att vi ska träffas så tackar jag honom för det, sade jag och skrattade.
Elena petade mig på magen med foten och sade:
– Man ska kanske bara ta livet som det kommer, Jag gillar dig, Billy, men jag vill egentligen inte ge mig in i en relation. Men du får gärna tvätta mitt hår om du vill.
Det ville jag gärna, men hon väntade inte på att jag skulle svara utan vände sig om som om det var självklart att jag skulle svara ja, och det var det ju också. Jag tyckte om att känna hennes nakna rygg mot min mage. Avståndet som min jagälskaardigfråga hade skapat var borta.
Tankar i ett badkar
(Bry er inte om rubriken)
Elenas burriga hår var inte lätt att få ordning på, när det var blött kändes det som en trasselsudd. Men jag hade en liten rund plastborste jag brukade använda för att den gav skön massage i hårbottnen. Med dess hjälp gick det hyfsat bra och jag hade ingen brådska. För att säga något återkom jag till vår tankeläsning:
– Står det något i din bok om vad det är som gör att man kan läsa andras tankar?
– Nej, inte hur det fungerar. Men den säger att det gäller att hitta en bra ”mottagare” och att man måste öva. Så eftersom det verkar att det fungerar med oss, antar jag att vi är ungefär på samma våglängd. Men hur tankarna överförs säger de inget om. Men det är väl något med elektricitet, kan jag tänka mig? Eller vad tror du?
– Fast elektricitet, bara så? Elektriska vågor kan väl funka på nära håll, men när du skickade gud till mig var vi ju långt ifrån varandra och hus och träd emellan. Och så mycket har vi ju inte övat.
– Kanske tankar flyger som fåglar? Och när de vet vart de ska så funkar det!
– Som en flock fåglar eller ett fiskstim som tar sig fram och undviker alla hinder.
– Och snabbt som sjutton måste det gå. Du sade ju direkt att du visste vilket ordet var. Snabbare än ljuset!
– Fast inget rör sig snabbare än ljuset, i alla fall inte enligt Einstein. Fast ljusets hastighet skulle väl räcka, i alla fall på det avståndet.
– Så tankar flyger fort som ljuset, som pyttesmå fåglar, stora som en atom eller elektron kanske. Elena skrattade.
– Men hur ser de ut?
– Som ettor och nollor möjligen. Som i en dator.
– En dator är väl mer än ettor och nollor?
– Nej, allt är ettor och nollor, i alla fall är datat det. Det bygger helt på det binära talsystemet, sade jag för att briljera.
– Binära talsystemet?
Så försökte jag förklara det binära talsystemet samtidigt som jag tyckte jag skulle tvätta litet mer än bara håret.
– Hmm, sade Elena. Det blir en himla massa ettor och nollor.
– Ja, sade jag, det blir det. Som en massa lampor med varsin strömbrytare.
– Jag har inget hår här, avbröt Elena när jag hade kommit ner till brösten med mina händer.
– Förlåt, sade jag dumt.
– Äh, kom igen – nu tvättar vi varandra och struntar i alla nollor och ettor.
Och det gjorde vi och vi torkade varandra och vi gick till sängs tillsammans och vi tänkte på samma sak båda två.
Dagen efter
(Bry er inte om rubriken)
Jag vaknade i en obekväm ställning, vi hade inte sovit mycket, men jag kände ändå för att gå upp, jag längtade efter kaffe. Elena sov fortfarande tungt, jag lyfte försiktigt undan hennes arm som låg över min mage. Hon gnydde men vaknade inte. Jag stod en stund och såg på henne, så söt där hon låg till hälften inlindad i ett lakan. Täcket låg på golvet. Jag greppade mina kalsonger och gick ut i köket. Det var skönt att få en stund för mig själv. Lite däven var jag men det skulle nog kaffet råda bot på. Det pirrade i kroppen av lycka, eller kanske det var min vanliga oro. Vad hade jag gjort, vad hade jag sagt. Var jag och Elena ett par nu? Eller var det ett engångsligg för henne. Var vår kärleksnatt något som hon ville uppleva igen? Var jag tillräckligt bra? Och varför måste jag oroa mig så, det är väl som det är och blir det inget mer så har jag i alla fall haft detta. En varm kvinna och fysisk närvaro.
Jag satsade en kanna kaffe och ställde mig vid fönstret. Kaffet droppade sakta ner i kannan, utanför skrek måsarna, någon idiot hade slängt ut brödkanter som de slogs om. En man på cykel på väg någonstans. Ännu en fin försommarsöndag. När kaffebryggaren hade gjort sitt sista fräsande hällde jag upp en kopp och gick ut på balkongen. Det var redan varmt.
Jag sjönk ner i solstolen och lät fantasin flyga fritt. Om ett liv med Elena, om flera träffar, att hon flyttar in till mig. Och de svarta tankarna – hon tackar nog för sig – det har varit trevligt Billy, men jag tror nog att det är bra så här, vi kan vara vänner men inte mer. Jag suckade djupt, drog en filt över huvudet och somnade.
Jag vaknade mitt i en orolig dröm av en puss på pannan. Det tog några ögonblick innan jag förstod att pussen var på riktigt och att det var Elena som hade vaknat. Hon stod där i solskenet, det gilttrade i hennes burriga hår och glänste i bärnstensögonen. Hon hade tagit på sig en av mina t-shirt. Hon log och sade:
– Goodmorning lover boy, tack för igår.
Jag log tillbaka, glad att bli kallad loverboy. Jag ställde mig upp och gav henne en kram och hon svarade på den. Vi stod så länge utan att säga något. När vi till slut släppte varandra sade jag:
– Ja, det var mysigt igår, eller hur? Vill du ha kaffe? Eller frukost? Elena skrattade.
– Kaffe blir bra, jag kan hämta, jag såg att det finns i kannan. Ska jag fylla på din kopp?
– Ja gärna! Det finns koppar i skåpet ovanför diskhon.
Vardagsintimiteten och kramen var värmande för mitt humör. När vi båda satt ner igen sade Elena:
– Nu tänker jag på något, kan du gissa?
– Nä, jag kan inte gissa bara sådär.
– Men försök!
– Men ge mig en ledtråd i alla fall.
– Ok då. Ett land.
Vi hade pratat om Grekland, så jag tänkte att jag skulle säga det, men jag blundade och försöket se ut som att jag koncentrerade mig innan jag sade:
– Grekland!
Elena vände sig emot mig, men hon sade ingenting, inte på en lång stund. Till slut frågade jag:
– Vad tänkte du på?
– Grekland.
– På riktigt? Men jag har ingen känsla av att jag har läst din tanke, jag bara sade det, utan att tänka mig för.
– Jag tänker för dig, sade Elena gravallvarligt.
Jag tittade på henne och visste inte vad jag skulle svara. Men så brast hon ut i gapskratt.
– Du ser helt förstörd ut. Men jag tänkte faktiskt på Grekland. Det funkar ju!
– Ja, kanske det. Kanske vi tänkte på Grekland för att det är fint vader, det känns som Grekland och vi kanske längtar dit!
– Jag längtar alltid till Grekland, svarade Elena.
– Men då åker vi dit!
Jag hade ännu inte planerat för någon semester, men något ska man göra och Grekland lät som ett bra alternativ. Och att åka med Elena skulle jag gilla.
– Ja, vi säger upp våra lägenheter och så drar vi! Bort från det där satans hotelljobbet. Det finns hotell i Grekland också, det finns säkert något för dig också.
Jag blev tyst, så hade jag inte tänkt mig det, jag tänkte mer på en sistaminutenresa eller nåt. Jag var inte beredd att kasta allt överbord, jag hade precis fått ett nytt jobb och en egen lägenhet. Mja, sade jag tillslut:
– Jag vet inte, jag vill nog vara kvar här, jag tänkte mig mer en vecka charter. Man kan få bra sistaminutenpriser.
– Tråkmåns.
Ja, det var nog sant. Jag var en tråkmåns och kanske fortfarande är det, i alla fall inte lika impulsiv som Elena.
– Men något kan vi väl hitta på i sommar ändå?
– Vi får ”tänka” ut något, sade Elena med ett smil. Förresten är det dags för mig att åka hem nu. Det har varit en fin helg, tack Billy.
– Ja, jag mår jättebra.
Det gjorde jag faktiskt. Den där dagenefterkänslan hade bara blåst bort.
– Jag följer dig till bussen.
När vi senare stod och väntade på 40-bussen kramade Elena mig hårt och viskade i mitt öra:
– Billy, det har varit en skön helg, vi har haft det skönt tillsammans, du är min vän, men jag är inte beredd att vara din flickvän. Jag vill vara fri. Om du kan acceptera det är jag gärna din vän.
Tråkigt, tänkte jag besviket, men jag ville ha Elena kvar ändå, så jag svarade, kanske inte helt som jag kände.
– Vi tänker lika du och jag.
– Skönt, jag hör av mig i veckan. Jag vill att vi övar tankeläsning, det blev ju inte så mycket av det, sade hon med ett leende.
Och sen kom 40bussen och Elena hoppade på. Hon såg sig inte om när hon klev på, men hon vinkade från sin fönsterplats.
Jag vinkade tillbaka.
Guldhedstornet
Jag var på väg att avsluta och gå hem, när Kjell kom indrällande och parkerade sig på besöksstolen på andra sidan av mitt skrivbord. Det var kanske för att jag var ny och att de var nyfikna på mig, men det var kanske också så att jag tog mig tid att lyssna. Jag hade ännu inte drunknat under arbetsbördan. Det kom senare. Kjell behövde prata av sig om sin fru som varit besvärlig igen. Du är nog besvärlig du med, tänkte jag, men det sade jag naturligtvis inte, utan nickade medkännande och kom med några goda råd som han förmodligen inte skulle följa. Medan jag lyssnade gjorde jag som jag brukade, drog till mig ett kollegieblock och började kladda. Så att jag hade något att göra. Jag är tämligen usel på att teckna, men det är avkopplande att låta pennan gå.
En halvtimme senare hade Kjell fått ur sig det han ville och ställde sig upp för att gå, samtidigt som han sneglade ner på mitt kladd:
_ Oh, du har ritat Guldhedstornet!
– Nja, det vet jag inte, jag vet inte ens vad Guldhedstornet är?
– Gör du inte – och ändå har du ritat det!
Nu tittade jag själv på papperet. Det förvånade mig mycket att jag råkat rita ett torn som såg riktigt bra ut, som en medeltida fästning nästan.
– Nä, jag har bara kluddat, jag har ingen aning om vad jag ritat.
– Det ser absolut ut som Guldhedstornet.
– Men vad är Guldhedstornen?
Det är ett vattentorn, inte så långt härifrän.
– Gångavstånd?
– Ja, om du tycker om att promenera, men det är uppåt.
Jag tittade ut genom fönstret, det var strålande sol.
– Tja, det är fint väder så jag kan ta en promenad.
– Det finns ett café längst upp, fin utsikt och god äppelpaj.
– Det är ju toppen, då måste jag ju absolut ta mig dit. Vet du hur, härifrån?
– Du får gå upp förbi Sahlgrenska, har du en karta?
Jag plockade fram telefonkatalogen och slog upp kartorna som fanns längst bak. Kjell förklade, fast så sa han:
– Jag ska åka hem nu, jag kan köra dig dit om du vill.
Det var skönt, så det tackade jag ja till.
Det var så jag kom dit. Jag tittade på min teckning och sen på tornet. Det var faktiskt väldigt likt, fast i verkligheten såg det inte ut som en medeltida fästning, det såg ut som ett vattentorn. Det var byggt med ett runt betongtorn i centrum, längst upp låg cisternen som vilade på tornet och sträckte sig utåt där den vilade på pelare.
Äppelpajen lockade så jag öppnade dörren och steg in. Det fanns en hiss men den var liten och såg inte helt tillförlitlig ut. Jag valde trapporna, de gick runt eftersom de följde ytterväggen av tornet. Det var en aning ansträngande, det var många trappsteg. När jag till slut öppnade dörren till caféet kom jag ut i ljuset igen. Där möttes jag av ett hemtrevligt sorl men ingen störande musik. Många fikade, men det fanns också de som bara satt och pratade eller spelade spel. Här trivdes människor, det kände jag. På grund av den speciella byggnaden, var caféet helt runt, med en serveringsdel i mitten och sittplatser runt om. Lokalen låg någon meter ovanför cisternen så när man gick ut på balustraden som sträckte sig runt hela cafét såg man ner på cisterntaket. När jag gick ut för att se på utsikten, såg jag att det satt någon nere på taket och spelade gitarr. Man såg långt ut mot älvmynningen och havet bortanför, solen sken och det var bara några ulliga moln på himlen. Några fiskmåsar skrek, de hade förmodligen ungar i närheten och under Älvsborgsbron kom en Stenabåt glidande. Jag stod vid räcket och beundrade vyn när jag kände en hand på min rygg.
– Hej Billy!
– Elena, utropade jag lyckligt, vilken överraskning.
– Det är fint här, eller hur?
– Ja, vilken tur att jag kom hit så jag fick träffa dig. Är du här ensam?
– Ja, och du?
– Ja, jag är själv. En ren tillfällighet, det var en jobbarkompis som tipsade och han körde mig hit, men han skulle hem till sin fru.
Elena lade handen på min axel och pekade ut.
– Titta! Där borta ser du Marstrand!
– Ah, fint. Har du varit där?
– Ja, ett år semestrade jag och mina föräldrar här i Göteborg. Vi bodde på hotell, åt på restaurang, var på Liseberg och en dag åkte vi ut till Marstrand. Och du?
– På en skolresa i fjärde klass, jag minns inte så mycket av ön, men fästningen var spännande. Det var bara vi där, våra lärare var trötta i benen så de satt kvar i hamnen. Vi fick springa runt som vi ville. Fast det var någon vaktmästare som undrade vad vi var för några, men han lät oss vara när han hörde att vi var en skolklass. Mest spännande var en mörk hemlig gång, minns jag. Lite skrämmande att gå där i kolmörkret.
– Det är säkert mer turistigt idag, men vi kan väl ta oss dit någon dag i sommar.
– Jovisst. Men du, det sägs att det ska finnas en god äppelpaj här, har du fikat eller får jag bjuda på en kaffe och en äppelpaj.
– Det får du gärna, jag har varit här ganska länge, jag åt en sallad tidigare. Äppelpaj låter läckert.
Äppelpajen var läcker, den serverades varm med glass och vaniljsås. Bästa pajen någonsin.
– Jag tänkte på dig, sade Elena. Jag ville att du skulle komma hit. Jag skickade mina tankar till dig, ”kom hit” skickade jag.
– Du skojar. Om det var sant var det jättekonstigt. Visst, att vi hade haft en del framgång med tankeöverföring och upplevt märkliga saker innan, och nu detta.
Elena hade en allvarsam min.
– Nej, jag skojar inte.
Vi satt tysta, jag tyckte det var skrämmande. Det var för bra, helt enkelt. Om det var sant. Men om det var en tillfällighet att vi träffades här, det skulle också vara konstigt. Jag visste ju inte att det här stället fanns, och Elena var ny i stan också.
– Hur fick du reda på det här stället?
– Det var chefen som berättade, hon gav mig en lista på saker som man kan göra i Göteborg, det här tornet var med på listan. Det lät som ett billigt utflyktsmål, så jag åkte hit eftersom det var fint väder. Och när jag var här kom jag att tänka på dig, att det skulle vara kul att vara här med dig, så jag försökte tänka hit dig. Och det lyckades konstigt nog.
– Hmm, hur det nu kan gå till.
Jag drog upp papperet med min teckning och lade det på bordet framför Elena.
– Du har ritat av det! Jag visste inte att du kunder rita.
– Det kan jag inte heller. Och jag har inte ritat av det, det här är bara kludd.
– Nej, inte bara kludd, det ser riktigt bra ut.
– Det var inte det jag menade. Jag har inte stått har och ritat av det, jag satt på jobbet när en kollega kom in. Medan vi pratade satt jag med penna och papper och kluddade helt utan att tänka på vad jag gjorde. Det var min kollega som sade att det såg ut som Guldhedstornet. Det var så jag kom hit. Han körde mig.
Vi satt tysta en stund, Elena lade handen över min, hon verkade leta efter något att svara, men det var jag som bröt tystnaden när det plötsligt slog mig:
– Det var du som styrde min hand, som ritade åt mig. Det måste ju vara så, om du sände tankar till mig.
– Jo, men jag ville bara att du skulle komma hit, inte att du skulle rita ett vattentorn.
När hon sagt det, bröt vi ut i ett hejdlöst skrattanfall. Inte för det komiska utan för att vi behövde lätta på spänningen.
– Vi går ut och beundrar utsikten igen, sade jag.
När vi var därute sade Elena:
– Se, man kan klättra över och sitta på taket.
– Ja, det sitter en kille och spelar gitarr där borta. Ska vi klättra ner också?
– Ja!
Tankediskussion 1
– Man kanske inte får sitta här, så det är bäst att vi inte syns.
– Ja, men då får de väl säga till, och han som spelar gitarr har suttit här ett tag.
Vi kröp ihop bakom muren och gömde oss för världen. Det var skönt solvarmt på taket.
– Var riktigt ärlig Elena, tänkte du verkligen hit mig?
– Ja, Billy. Jag försökte skicka tanken till dig att du skulle komma hit. Jag längtade efter dig. Du vet – jag har sagt att jag inte vill ha ett förhållande, men det är något speciellt med oss. Vi har en själslig kontakt, annars skulle jag inte kunna tänka dig hit. Åh Billy, jag vet inte vad jag vill med dig.
Elena suckade och sen kysste hon mig, En av hennes erotiska kyssar. När vi drog oss ur kyssen sade hon:
– Jag säger inte att jag älskar dig, för jag vet inte vad det betyder. Men jag gillar dig, Billy Boy.
Det var första gången hon sade Billy Boy, det var då hon gav mig ett smeknamn. Visst hade jag blivit kallad Billy Boy tidigare, det är oundvikligt, men att få ett smeknamn av Elena kändes nytt och skönt.
– Men har du gjort det här tidigare, skickat tankar på det här sättet?
– Nej, inte medvetet i alla fall.
Jag påminde mig om när vi träffades andra gången.
– När du kom till mig i Slottsskogen, du vet när du sade att ”den där killen kommer att ta cigaretten från gubben”, då måste du ju ha läst hans tankar.
Lång tystnad, Det blev ofta långa tysta stunder med Elena, när vi båda funderade eller bearbetade våra tankar och känslor. Med någon annan än henne skulle jag känt mig obehaglig när det blev så, men med henne var det helt naturligt. Och det var skönt att hinna tänka innan jag pratade.
– Eller så läste han mina tankar…
Det var också en ”tanke”.
– Tänk om dina tankar far fritt omkring. Kanske det är fler som har kommit hit idag för att du har ”tänkt” hit mig.
– Ska vi gå runt och fråga om det är någon mer som har en sån där teckning i bakfickan?
Vi skrattade högt. Killen med gitarren slutade att spela och tittade på oss. En fiskmås skrek irriterat och solen gick i moln för en stund, men den kom snart tillbaka och med den en liten blåvinge, som satte sig på Elenas axel. Kanske för att den gillade den gula färgen.
– Rör dig inte, men det sitter en fjäril på din axel. Den gillar dig också!
– Åh, så gulligt. Det är första gången jag har en fjäril sittande på mig. Jag gillar fjärilar, det är fint att den vill sitta på min axel.
Elena såg den inte så hon rörde sakta på huvudet och sneglade mot axeln. Fjärilen satt lugnt kvar.
– Du kanske tänkte hit den också!
– Nej, sluta nu. Det låter som jag är en gud eller trollkarl eller nåt. Jag är nöjd med att du har kommit hit.
Jag ville ge henne en kram, men då hade jag ju skrämt fjärilen, fast den flög iväg ändå men inte längre än till mitt knä.
– Du är egentligen en liten stackare, häruppe finns inga blommor för dig, sade jag till den.
– Men fin är den, sade Elena som nu såg den bättre än när den satt på hennes axel.
-Kanske man borde ha fötts till fjäril? Då skulle jag ha velat vara en blåvinge, fast jag var faktiskt med i blåvingarna en kort period innan jag blev osams med en av ledarna.
– Varför då?
– Jag minns inte riktigt, det var nog mest att hon ville bestämma och jag tyckte hon var dum, Organisationen passade mig inte. Jag vill bestämma själv.
Jo, jag hade nog förstått det, men det var inget som störde mig. Tvärtom tyckte jag om hennes bestämdhet.
Gitarristen spelade en låt jag kände igen.
– Lyssna, den här är fin!
När han kom till ”Come let me love you, let me give my life to you”, tittade jag djupt in i Elenas ögon och sjöng med. Hon gav mig en puss på munnen, kanske för att tysta mig. Antingen för orden eller för falsksången.
– Ja, den är fin, vad är det för en sång?
– Annies song, John Denver.
– Aldrig hört talas om.
– Nej, det är ingen jag lyssnar på i normala fall. Han är en countrysångare, men den här är fin. Han har skrivit den till sin fru.
– Och när skriver du en sång till mig?
– När du gift dig med mig! Det kom spontant och utan tanke. Elena rodnade lätt. Ingen av oss tog upp tråden utan vi satt tysta. Men jag upplevde det inte som en jobbig tystnad, det var mer som om vi behövde smälta vad jag nyss sagt. Fast jag hade ingen som helst ambition att gifta mig, det var bara något jag sade i stunden för att det passade in. Ändå kändes det som vår relation nått en ny nivå. Lite närmare varandra, lite mer avslappnad.
– Jag tycker om dig, men om du tror att jag tänker gifta mig med dig, så har du fel, sade Elena till slut.
– Förlåt, det var lite förhastat sagt, men jag är glad när vi är tillsammans, när vi är här tillsammans. Jag är glad nu.
– Hallå, var det någon som ropade. Vi stänger om en stund, så det är dags för er att gå hem. Vill ni åka hiss kan det ta en stund när alla ska iväg.
– Ja, då går vi väl då. Jag har inte så bra koll på var bussar går, men vi kan väl promenera ner till Linnéplatsen och ta en spårvagn därifrån. Det kan vara skönt att röra på sig. Vill du följa med hem?
– Jag jobbar dag imorrn, så det är upp tidigt, jag ska vara på plats 6, så jag behöver sova.
Vi klättrade över staketet och gick mot hissen, men där var det kö, så det fick bli trapporna igen. Det var skönt när vi väl var nere och fick komma ut i kvällsljuset. Jag lade armen om Elena, hon vände huvudet mot mig och log, så lade hon sin arm om mig. Så gick vi tillsammans under tystnad. Det var första tillfället då jag kände mig helt trygg med Elena. Att vi verkligen hörde ihop. Att hon var min tjej, även om det inte var helt uttalat.
– Ska vi hitta på något till helgen?
Elena suckade.
– Nej, jag måste åka hem och hälsa på mina föräldrar.
– Synd.
– Fast du kan ju följa med! Vill du det?
Det tåldes att tänka på, så det gjorde jag – en lång stund.
– Vill du inte? Det skulle kännas skönt om du följde med, det brukar alltid finnas plats på tåget,
Jag funderade fortfarande, men det var naturligtvis förutbestämt att jag skulle säga ja.
– Vi kan ta bilen.
– Wow, har du bil! Det visste jag inte. Då slipper vi bråka med tåg och buss. Jag har inte köpt biljett än heller, jag har dragit mig för det. Egentligen vill jag inte åka, men jag har inte varit hemma på jättelänge. Det är nog ett år sen nu. De är i alla fall mina föräldrar.
Jag undrade om jag skulle hamna i ett familjedrama, men det sade jag inget om.