Tankelek

Det här är en text under bearbetning, för Göteborgs skrivarsällskaps responsgrupp att läsa, om de så önskar. Om någon annan hittar hit må de skylla sig själva. / Leif

När jag kom in i antikvariatet var det inte som vanligt. Tyst, stilla och belysningen dämpad. Ingen bakom disken och inga andra besökare. Jag ropade hallå, men fick inget svar. Nåja, det spelade ingen roll, jag ville bara titta. Jag strosade runt en stund innan blicken drogs till en liten bok som låg på bordet där det brukar ligga böcker som antikvarien anser vara intressanta. Jag hajade till när jag såg den men förstod inte varför, inte förrän jag såg titeln och författarnamnet. Då rös jag till. ”Tankar om tankar, alltets ursprung och Gud” av Elena Fröberg. Jag tog den försiktig, tittade på förordet och insåg att det var hon. Jag gick in i ett inre rum, satte mig på golvet och började läsa. Och minnen kom tillbaka, ju längre in i boken jag kom, ju mer mindes och förstod jag av episoden men Elena.

1980 flyttade jag till Göteborg efter ett par år i Ånge. Ner till mer civiliserade trakter, jag hade fått anställning på Vägverket som då hade ett kontor högt upp på Vegagatan alldeles vid Slottsskogen. Det var ett jättebra läge, även om själva kontoret hade en del att önska och jobbet var inte det roligaste heller. Men jag hade ett eget kontorsrum och en inkomst även om talesättet stämde, statens kaka är liten men säker. Det året var det en fin vår och jag utnyttjade ofta möjligheten att ta en promenad i parken på lunchen. Gärna en glass från den lilla glasskiosken som fanns på den tiden. Ett rån med två kulor, gammeldags vanilj och melon var min favorit. Det var med en sådan jag njöt den där dagen, i solen på en parkbänk betraktade jag folket som gick förbi, mest på kvinnorna. Jag levde ensam på den tiden. Glassen försvann snabbt och jag tittade på klockan. Sen, vilket var dumt, vi hade stämpelklocka och all förlorad tid måste arbetas in. När jag var på väg att lyfta ändan kom en kvinna som log emot mig och satte sig ner på min bänk. På sin kant naturligtvis, men ändå. Jag tänkte att det kunde vara värt att sitta kvar en stund till. Hon var ju snygg med sitt långa mörka hår, bärnstensögon och ett glatt ansikte, och hon hade lett vänligt emot mig. Jag sneglade, hon grävde i sin axelväska och fick upp en gammal sliten bok som hon hanterade varsamt, som om den skulle kunna falla isär när som helst. ”Makt”, stod det med stora bokstäver på konvolutet.
– Det verkar vara en intressant bok, det där, sade jag, mest för att få igång ett samtal. Hon tittade upp och log igen.
– Ja, jag hoppas det. Jag är intresserad av ockulta saker, det är därför. Den handlar om tankeläsning. Jag har hittat den på ett antikvariat. Den är från 1909. Det verkar som den handlar om tankeläsning på riktigt, alltså inte som trolleri.
– Spännande!
– Ja, inte sant! Är du också intresserad av det ockulta? Det var jag väl inte direkt, men det hade varit dumt att säga nej, det här var ju en ingång till samtal. En del av mina vänner var så kallade flummare så jag hade en del insikter i den alternativa världen. Jag svarade jakande. Det var rätt tänkt, det blev starten på ett längre samtal om allt möjligt, mest om telepati dock. Tills jag tittade på klockan och förskräckt såg att det var långt över den utsatta flexramen för min del. Som ny på jobbet var detta inte bra, så jag sade:
– Tyvärr, jag måste till jobbet, jag är redan sen. Men kan vi ses igen?
– Jovisst”, svarade hon till min stora glädje. Vi kan väl träffas här? På lördag klockan 1? Om det blir fint väder förstås.
– Det blir jättebra. Förresten, jag heter Billy, sade jag glatt och sträckte fram handen till avskedshälsning. Hon tog den och log.
 – Elena.
Sen var jag tvungen att ge mig av. Jag sprang tillbaka till kontoret med hjärtat i halsgropen. Till min glädje hade min närmaste arbetskompis redan stämplat in åt mig och ingen reagerade när jag kom släntrande i korridoren bort till mitt rum. Där sjönk jag ner i kontorsstolen så gott det gick, lade armbågarna på skrivbordet och lutade huvudet i dem. Hur kunde jag vara så dum. Om det inte blir fint väder och jag har inte mer än ett namn att gå på. Jag kommer att förlora innan jag ens har försökt. Det blev darriga dagar men Göteborgs-Posten lovade fortsatt fint väder.

Lördagen vaknade med klarblå himmel. Morgonkaffet på balkongen väckte kroppen till liv och solen värmde så smått. Det var en fin vår det året. Jag såg fram emot dagen med förväntan, äntligen hade jag en träff med en kvinna igen. Men jag var inte säker på att detta var en träff, fast vi skulle ju träffas, det skulle vi.  Eftersom det verkade bli en härlig dag beslöt jag mig för att packa en picknickkorg. Det kylskåpet bjöd på var ost, gurka några överblivna köttbullar, det var inte mycket men det räckte till några smörgåsar.  En kaffetermos och en vinflaska åkte också ner i en tråkig väska tillsammans med en gammal filt. Jag var ganska nöjd. Klädsel var inget problem, det blev kortbyxor och t-shirt, kläder jag kände mig bekväm i. Jag hade ingen ro i kroppen så det var lika bra att ge sig av och eftersom jag hade gott om tid tog jag cykeln.  För att piffa upp matsäcken hoppade jag in på ett kafé och köpte två kanelbullar, det kunde jag ha råd med. Förhoppningsvis skulle jag inte känna mig tvungen att bjuda på middag på kvällen, kassan var rätt skral, men jag tog med checkhäftet för säkerhets skull. Det fanns litet på krediten som jag skulle kunna utnyttja.  
Det var naturligtvis mycket folk i parken, törstiga efter sol. Jag hittade en plats i närheten av bänken där vi hade bestämt att mötas. Hon dröjde, och jag trodde ett tag att hon inte skulle komma, men det gjorde hon. Till slut stod hon där vid ”vår” bänk och såg sig omkring. Hon var vansinnigt söt, klädd i en batikfärgad tunn klänning och med en stickad väska i indianstil hängande över axeln. Jag betraktade henne en stund innan jag hojtade. Hon sprack upp i ett brett leende och kom fram till mig, och till min lycka fick jag en stor kram. Jag höll kvar kramen en liten stund extra, det kände hon och lösgjorde sig lugnt men bestämt, tog ett steg bakåt och log finurligt mot mig. Hon ursäktade inte att hon var sen.
– Jag har fika om du har lust.
– Åh, det är underbart, jag har bara ätit en banan idag.
Så vände hon på huvudet och såg bort mot promenadvägen. Det såg ut som hon var försjunken i tankar. Jag följde hennes blick. Där på vägen kom en man i femtioårsåldern, klädd i en sliten grå kostym och ett tiotal meter bakom honom ett ungdomsgäng. Mannen med kostymen stannade, stoppade en cigarett i munnen och letade med båda händerna i sina fickor efter, som det verkade, något att tända den med.
– Han, den där killen i blå t-shirt, han kommer att ta cigaretten ifrån gubben, sade Elena. Och knappt hon sagt det dansade killen fram mot mannen och i steget slet han cigaretten ur hans mun.  Killen hoppade baklänges med cigaretten i handen och ett stort flin i ansiktet. Hans kompisar skrattade högt. Mannen blev röd i ansiktet och var på väg att explodera, men killen ändrade sig, gick fram till mannen igen och gav honom en klapp på axeln samtidigt som han lämnade tillbaka cigaretten. Ilskan liksom pös ur mannen och ungdomsgänget försvann skrattande. Mannen stod förbryllad kvar och såg efter dem, innan han tände sin cigarett och gick vidare.
– Hur visste du det, undrade jag. Hur kunde du veta att han skulle göra så?
– Jag vet inte, jag bara visste, men sånt händer mig ibland.
– Så du kan läsa tankar?
– Kanske, men inte medvetet i så fall, men ibland händer det att jag vet saker i förväg. Så petade hon mig i magen:
– Jag kanske läser dina tankar också!
Jag svarade inte, jag rodnade, Elena smilade.
– Men hur var det med det där kaffet, eller vad du har. Fast vi kan väl flytta oss, så vi inte är här där alla människor passerar, jag vill passa på att få litet sol på kroppen nu när det är så gott väder.
Jag nickade och plockade ihop mina saker, vi hittade en plats där det inte var alltför mycket folk. Jag bredde ut min filt och plockade fram termos och smörgåsar. Elena drog av sig klänningen, ingen behå, hon tänkte tydligen sola topless. Det var inte så ovanligt på den tiden att kvinnor solade topless i Slottsskogen, men jag kunde inte låta bli att glo, en liten stund för länge stirrade jag på de där underbara brösten, precis som jag hade gjort med kramen. Elena kände det och knep ihop munnen. Hon suckade och sade:
– Nu fikar vi.
Jag bredde ut filten, vi satte oss ner och jag plockade fram kaffe och smörgåsar.
– Det ser jättegott ut, sade Elena när hon plockade till sig en ostsmörgås och jag hällde upp kaffe åt oss.
– Kan jag få den andra ostmackan också? Jag har slutat äta kött.
– Visst kan du det, sade jag.
Vi åt under tystnad, jag var faktiskt också hungrig. När jag plockade fram kanelbullarna tog jag en poäng till:
– Jag älskar kanelbullar! Har du bakat?
Jag funderade på om jag skulle ljuga, men så tänkte jag att ärlighet varar längst.
– Nej, det är köpebröd.
– Fast väldigt goda! Elena hade blivit på gott humör.
– Vill du ha lite vin?
– Nja, en skvätt då, jag ska iväg till arbetet senare.
– Till jobbet? På en lördag?
– Ja, jag jobbar som portier på ett hotell här inne i stan, jag går på mitt skift klockan 6.
– Så tråkigt, sade jag. Har du jobbat där länge.
– Nej, jag är ny i stan. Jag har jobbat på hotell och restaurang tidigare, det brukar alltid finnas jobb i de branscherna, bara man kan prata för sig.
– Och var kommer du ifrån?
Det var en bra fråga, det verkade som hon tyckte om att prata om sig själv. Hon berättade att hon växte upp i en liten håla i Värmland, men att hon lämnat efter gymnasiet. Det var tänkt att hon skulle läsa på universitet, så hon hamnade i Lund, men tröttnade ganska omgående. Hon ville ut i världen, så det blev Europa några år, grekiska öarna, Italien och Spanien. Sedan blev hon intresserad av hinduismen och tog sig till Indien för att hitta sig själv.
– Och det gjorde du?
Elena skrattade.
– Tja, det gjorde jag väl, den österländska filosofin passar mig, Jag gillar att andligheten är så levande där, inte som här i väst där man plockar fram det när det passar. Jo, jag lärde mig mycket där borta, men det är svårt att hålla det kvar. Vårt samhälle trycker oftast ner det som egentligen är viktigt.
– Så varför kom du tillbaka?
– Åh, Hemlängtan förmodar jag.  Och det som är skönt här är att man vet hur det funkar. Och funkar gör det för det mesta, Fast jag kommer inte från Indien nu, jag kommer från Christiania, jag bodde där några år. Det var en mjuk övergång att mellanlanda där.
Jag hade varit i Christiania några gånger så jag sade:
– Men Christiania var väl inte så välordnat heller?
– Jodå, det finns en struktur där som man inte ser som tillfällig besökare. Det är ett underbart ställe, på sätt och vis, Men ändå blev det för flummigt till slut, och nu är jag här. På en filt i Slottsskogen och med en riktig lägenhet att gå hem till, med dusch och wc.
Så plockade hon upp en klocka ur väskan.
– Oj Jesus, Jag måste ge mig iväg!
Hon ställde sig upp, drog snabbt på sig klänningen och tog upp sin väska.
– Tack för fikat! Vi ses! Hejda
Hon gav mig en klapp på armen.
– Hejdå!?
Det var ett abrupt avsked, ingen kram, inget vi ses igen, ingenting och jag hann inte fråga om vi kunde träffas igen. Besviket tittade jag efter henne. När hon kommit kanske 100 meter bort stannade hon, stod still en stund och sedan vände hon tillbaka.
– Du, jag kom att tänka på en sak. Du vet den där boken om tankeläsning. Jag skulle vilja testa en del övningar i den, och jag behöver någon att göra det med. Har du lust att pröva tankeläsning med mig?
Det var glädjande, jag skulle ändå få träffa henne igen.
– Gärna, svarade jag,.
Hon plockade upp ett litet anteckningsblock ur väskan, skrev ner sin adress, rev ur papperet och gav till mig.
– Jag är ledig på fredag, om du vill kan du väl komma hem till mig då, du jobbar väl men efter jobbet. Om vi säger någon gång efter fyra? Nu log hon.
– Det fungerar utmärkt för mig.
– Bra, då säger vi så, sade hon och gav mig en klapp på armen, vände på klacken och gick.
Jag hällde upp mer vin och funderade på vad som hade hänt. Var hon intresserad av mig eller ville hon bara ha en lekkamrat i sina tankelekar. Efter att jag tömt halva vinflaskan och litet till, hade jag övertygat mig om att hon trots allt var litet kär i mig.
Aftonen kom med kallare vindar, jag frös och beslöt mig för att cykla hemåt. Det gick en aning vingligt. Väl hemma kurade jag ihop mig i soffan och funderade på vad jag hade varit med om, men jag kom inte fram till något vettigt svar.  Men bilden när Elena drog av sig klänningen, den hade fastnat.

När fredagen kom och jag letat upp adressen jag fått av henne, trampat upp för de tre trapporna till en dörr där det stod H Fröberg, inte E, men det måste väl vara rätt i alla fall.  Jag var stressad efter en besvärlig dag på jobbet och fast jag såg fram emot kvällen var jag nervös, och nu detta med namnskylten. Vad gör jag om det är en kille som öppnar? Jag hade köpt en röd ros, om hon har en kille därinne verkar det ju konstig att jag kommer med en enda ros. Fast ifall hon har en kille är han förmodligen inte hemma nu, för i så fall hade hon väl kunnat leka tankeläsning med honom. Och när hon berättade om sig själv hade hon inte sagt att hon var gift. Pulsen steg när jag ringde på och det var Elena som öppnade.
– Hej, kul att du är här!
Jag räckte fram min ros, fick en lätt kram och ett:
– Åh, vad fint, det hade du inte behövt. Det är ju ingen date det här.” Synd att du inte tycker det”, tänkte jag när jag hängde upp min jacka.
– Vem är H?
Elena så frågande ut, så jag fortsatte
– På dörrskylten!
– Åh, det står för Helena. Egentligen heter jag det. Mamma ville att jag skulle heta Elena men prästen satte sig emot det eftersom han tyckte det lät för osvenskt. Tja, så var det på den tiden. Men jag har alltid kallats för Elena, fast i alla register heter jag naturligtvis Helena. Helena Fröberg. Så det blev så på dörren också. Jag har inte brytt mig om att ändra, de som känner mig vet var jag bor och du hittade ju också.
– Det var samma för mig, vår präst ville att jag skulle heta Björn, men min mamma är envis, så det blev Billy i alla fall.
Elena hade bryggt te, något slags örtte. Det luktade underligt, men visste inte om det var rökelse eller teet.
– Du är kanske hungrig, jag bjuder på mat senare men jag vill att vi prövar tankeläsning först. Hon hällde upp två koppar och vi satte oss vid köksbordet, mittemot varandra. Elena hade ett kollegieblock och en penna framför sig.
– Drick nu teet, känn doften, känn hur det smakar och känn hur värmen sprider sig i kroppen när du dricker. Elena tog sin kopp med båda händer och såg mig rakt in i ögonen. Jag gjorde som hon.
– Blunda och drick, koncentrera dig bara på det. Prata inte!
Drycken i koppen såg inte aptitlig ut, brunt och grumligt, som att det kom från en vattenpöl i skogen. Så luktade det också, jord och mossa. När jag gjorde som hon sade, lyfte koppen mot munnen och läppjade försiktigt, det var inte direkt äckligt men inte var det gott heller. Precis som Elena sagt spred sig en varm och behaglig känsla i kroppen. Efter några klunkar bleknade dagens bekymmer från jobbet bort, jag kände mig dåsig och jag tror att jag somnade, för jag försvann in i en drömvärld. En tropisk skog, ett vattenfall och några hjortar som drack i dammen nedanför fallet.  Min blick drogs mot en klippa i dammen, på den satt Elena, hennes nakna kropp skimrade i ljuset som att hon precis kommit upp från vattnet. Så hördes hennes röst:
– Tänk på ett djur!
Jag tänkte på en hjort, det var ju hjortar jag såg. Sen sjönk jag djupare in i min dröm. Elena lämnade klippan och simmade mot stranden. Hon kom upp och gick långsamt emot mig, när jag hörde ett rytande, det var ett lejon som var på väg att attackera, men innan det hände vaknade jag kallsvettig av att Elena ruskade mig lätt på axlarna.
– Vakna Billy, sade hon mjukt.
Jag kände mig förvirrad, jag visste knappt var jag var, men verkligheten återkom sakta.
– Vad tänkte du på för djur?
– En hjort.
– Hm, tråkigt, sade Elena besviket. Men man kan väl inte räkna med att lyckas första gången.
Min blick föll på hennes kollegieblock. Där hade hon ritat ett lejon. Jag kände mig yrvaken och mitt huvud kändes tungt.
– Vad är det i det där teet egentligen?
– Jag vet inte, jag fick det av en kompis när jag hade svårt att stressa ner. Det hjälper, eller hur!
– Jo, fast det skulle kännas bra att veta vad som ingår.
– Något lätt narkotiskt är det väl. Men jag tror vanliga mediciner för avslappning är värre. Hungrig? Det blir en grönsaksgryta.
Grytan stod redan på spisen så det var bara för Elena att sätta på. Sedan hämtade hon en flaska vin och två glas.
– Du kör väl inte bil?
– Nej, fast det borde du frågat innan du bjöd på det där teet.
– Ja, det har du rätt i, jag tänkte inte på det.
Nu såg jag fram emot mat och vin. Elena hällde upp och vi skålade för vårt första tankeexperiment. Elena undrade vad jag hade upplevt, jag berättade om vattenfallet och hjortarna men inte att jag sett Elena och inte om lejonet, varför vet jag inte. Det hade nog gjort Elena glad, för experimentet hade på sätt och vis lyckats.. Det hade varit annorlunda om hon ritat en hjort, tror jag.
Maten var riktigt god, trots att det var vegetariskt. Vi småpratade om ditt och datt och smuttade på vinet. Efteråt diskade vi tillsammans, jag försökte med några tafatta fysiska närmanden, men de stöttes bort. Det var som att hon hade en barriär jag inte fick passera. Utanför den var hon lite flirtig mot mig och hon kunde ta mig på armen eller ryggen. Det var frustrerande med de dubbla budskapen, jag visste inte hur jag skulle, eller hur hon förväntade sig att jag skulle bete mig. Efter disken blev det kaffe och Cognac, vilket överraskade mig. Möjligen en likör, men cognac? Och så hämtade hon den där gamla boken om tankeläsning.
– Det är några experiment som jag vill testa sen.
Förmodligen var det ingen bra idé, om man nu ville vara seriös, att förbereda sig med vin och cognac, men experimenten blev nog roligare så. Första experimentet gick ut på att jag skulle gömma en ring någonstans i vardagsrummet medan Elena väntade i köket. När jag gjort det hämtade jag Elena, fast först skulle jag binda en halsduk för ögonen på henne. Hon tog min lätt i handen och jag ledde henne in till vardagsrummet. Där instruerade hon mig att tänka på ringen och var jag hade gömt den. Jag skulle inte säga något och jag skulle bara följa henne, inte göra något på egen hand. Vi gick runt länge.
– Du måste koncentrera dig!,
Jag måste erkänna att jag kanske tänkte mer på känslan av Elenas hand i min, än på ringen bakom Maos lilla röda i bokhyllan. Till slut stannade i alla fall Elena framför den enda blomman i rummet, en pelargonia. Den hade jag inte alls tänkt på, knappt sett. Jag sade att det var fel, och så började hon vandringen igen. Nästa gång stannade hon vid telefonen, och sedan vid golvlampan. Bokhyllan också, men långt från Maos lilla röda. Till slut tröttnade hon.
– Ok, det kan inte fungera första gången. Vi testar något annat så länge.
Hon gick och hämtade en kortlek, det var en lek med djurbilder, förmodligen från något memoryspel.
– Vi testar de här, vi tar fem kort var, så sitter jag i köket och du i vardagsrummet. Vi lägger upp korten i rad och så ser vi om vi kan läsa av varandras kort.
– Ska vi inte veta vilka djur den andre har?
– Vi börjar så här, fast vi behöver rensa hjärnan först. En meditation.
– Men inte mer te, tack.
– Det skulle nog behövas, men vi tar det utan.
Vi satte oss på golvet, Elena i en perfekt lotusställning, jag nöjde mig med den vanliga svenska skräddarställningen. Elena guidade genom meditationen, vin och cognac rann i hjärnan, men på något sätt kom jag i alla fall in i ett transliknande tillstånd. Inte lika kraftigt som efter teet, jag varken somnade eller drömde, men jag blev skönt avslappnad. Hur länge vi satt innan Elena lugnt bad mig att återkomma till verkligheten, det vet jag inte, men det var säkert längre än det kändes som.
Tankeexperimentet gick bättre än att leta efter ringen. Jag var mer koncentrerad nu efter meditationen och när jag inte hade Elenas hand som distraktion. Vi lyckades aldrig gissa alla fem korten, men förvånansvärt ofta hade vi två eller tre djur rätt. Vi ansåg att det var oftare än slumpen.
– Men Billy, det är sent, vill du ha något att äta? Smörgås eller müsli?
– Gärna en smörgås.
När vi ätit konstaterade jag att klockan var över elva.
– Jag måste nog dra mig hemåt, men det har varit väldigt kul kväll.
– Men hur kommer du hem?
– Jag har cykeln därnere.
– Men du sova över här.
Frågan gjorde mig varm.
– Gärna!
Jag har en sovsäck, du kan ligga på soffan, eller om du vill ha en luftmadrass.
För ett kort ögonblick hade jag sett mig i Elenas säng, men det var naturligtvis en önskedröm.
– Soffan blir bra.
Vi gäspade båda två.
– Jag tar badrummet nu, så kan du ta den tid du vill sen. Du kan använda den blå tandborsten som står på hyllan.
Så – hon har en tandborste för alla eventualiteter.

**********************************************

Elena plockade fram sovsäck åt mig innan hon gick in i badrummet. Jag rullade ut säcken på soffan och lade mig ovanpå. Jag lyssnade till hur Elena rumsterade inne i badrummet. Hon nynnade medan hon borstade tänderna, åtminstone lät det så. Det var trivsamt. Jag hade nästan somnat när hon kom tillbaka till mig. Jag satte mig upp och sade godnatt. Elena svarade med en sval kram.
– Vet du, sade hon. Om vi tränar tror jag vi kan bli riktigt duktiga! Blir vi hundraprocentiga kan vi uppträda med det.
– Som Truxa!
– Ja, fast de hade ett system, vi kan göra det på riktigt.
– Ja, det skulle var kul, sade jag, men insåg att det var önsketänkande. Fast att slippa 8 till 5 jobbet hägrade.
Jag sade god natt igen och lyckades få en kram till, lika sval. Elena försvann in i sovrummet och jag gick in i badrummet för en snabb tandborstning. Jag kunde inte låta bli att öppna badrumsskåpet, men det bjöd inte på några överraskningar mer än att det var förvånansvärt tomt för att vara hos en kvinna. En extra tandkrämstub och en karta med p-piller, det var allt. Nåja, hon var ju nyinflyttad så hon hade kanske inte hunnit packa upp än. Vid badkaret låg en tvål och en flaska med Timotei-shampo. Det förvånade mig att någon fortfarande använde sådant, men det förklarade Elenas doft, som jag känt igen men inte riktigt hade kunnat identifiera.
Det var svårt för mig att komma till ro, så många tankar som surrade. Vad gjorde jag egentligen här, och vem var Elena. Jag var uppenbart kär, men det kunde helt enkelt bero på kvinnoabstinens. Det var något konstigt med Elena som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Tja, det här med tankeläsning och meditation var ju konstigt i sig, men det var något annat. Hennes kyla och hennes sätt att hålla mig på avstånd. Jag fick ändå ett intryck av att hon gillade mig. Kanske ännu en tjej som gärna var min vän men som inte ville ha mig som älskare? Till slut slumrade jag in, men det hade nog inte gått länge innan det var något ljud som väckte mig. Det var Elena som gnydde. Jag hoppade upp, var hon dålig? Men när jag kom fram till sovrumsdörren tvekade jag, det lät inte som smärta, kanske hon bara drömde. Jag stod tvekande, ska jag gå in eller inte? Så ändrade sig jämrandet och det slog mig – hon onanerade! Men varför? När jag finns här. Jag kände mig sårad och ledsen. När jag hörde att det gick för henne började jag gråta.