Brinn du klara juleljus
över vida världen.
Lys i kväll till hem och hus
vandraren på färden.

Ensamt, långt på öde stig
utan hem och vänner
kanske något hjärta sig
här i världen känner.

Lys de arma, de som gå
fattiga förskjutna.
Stråla in i varje vrå
till de bittrast slutna.

Juleängel, sagofe!
Ljus som vänligt lyser.
Bjud den sorgsnes läppar le
värma den som fryser.

Var på jorden någonstans
vapnen höres larma.
Lindra med din stråles glans
nöden hos de arma.

Där i krigets hemska spår
sorg och fasa dröjer.
Där för varje steg man går
smärtan stum sig röjer.

Sprid ditt budskap till var själ
som i mörkret skrider.
Efter natten följer väl
morgonen omsider.

Likt det skimmer dagen stänkt
ren på österns skyar.
Mänskoanden, så jag tänkt
jämt sitt hopp förnyar.

Lys du klara juleljus
fridens bud du bringar.
över jorden skumma grus
änglasången klingar.

Stjärnor tändas i det blå
Dimmans vita bårdar
svepa kring fält och gårdar
och från österns svala sky ser månen på

© Bengt Furugärde, Viken 1939-12-23
https://.ickepoesi.com