Du sitter i min stuga så älskande öm
Du dröjer än, fast stunderna skrida
Men skuggorna tätna vi sjunka i en dröm
av kvalfylld lycka vid varandras sida
Du kysser mina läppar, mina händer och mitt hår
och bedyrar mig trohet intill döden
Du ger löften om att följa mig hur färden än går
genom glädje eller sorgefyllda öden
Men jag är blott ett bländverk av markens mull
Varför kysser du då mina händer?
Du säger att du kysser dem för kärlekens skull
som bränner som en eld kring dina länder
Din åtrå skall bli släckt, och ur kärlekens år
skall du stiga smärtsamt uppvaknad
och finna att av kampen som grånat dina hår
har du minnen kvar, och vemodig saknad
Men handen som du smekte skall multna i sin grav
och själv skall du gömmas därnedan
Så vet du då det mesta om vad livet gav
och om minnena och vemodet sedan
Men du grubblar ej, du tänker på att leva blott
Du vill älska och tro och hålla kvar mig
Jag är lycklig när du själv ej beklagar din lott
När du själv är förnöjd med att du har mig
© Bengt Furugärde, Viken juli 1946
https://.ickepoesi.com
