Skymning faller över fält och byar
Stjärnor spegla sig i mörka vatten
ifrån fästets brustna silverskyar
Ensam, ensam dröjer jag i natten
Och jag tänker på de flydda tider
då jag var ett barn med barnasinne
Nu är hjärtat hårt av livets strider
bittra känslor slagit rot därinne
Handen som var vek är hård av möda
Blick som sett hur kärleksbanden knutits
ser nu vårens röda rosor döda
över dessa löften som har brutits
Var finns bot för djupa sår som blöda?
Vem har räknat tårarna som gjutits?
Liv, din grymma hand förmår blott öda
och ger friden först när ögat slutits
Men när dag är slut och kvällen bjuder
frid åt skälvande och trötta sinnen
långt ur fjärran, flydda tider ljuder
helig klockklang, gamla barndomsminnen
täljs mig i vart vindsus genom träden
Ljumma kvällsvind, sjung mig, sjung mig åter
dina sällsamt vemodsfyllda kväden
Vek jag lyssnar till din sång och gråter
När på drömmars griftgård kvällssol skiner
sjunker jag till vila, trött av möda
ned bland rosor, vilka sällsamt glöda
bland min lyckas skymningsgrå ruiner
© Bengt Furugärde, Viken 26/10 1939
https://.ickepoesi.com
