Visst minns vi stigen, hur den gick
långt bort från bygd och hus
Av ingen vänlig stjärnas blick
var kvällens himmel ljus
I träden var av vind ett sus
som sång från hednisk tid
Och bränning stämde in med brus
från stranden näravid

Från havet kommer blåsten hård
och suckar tungt i skog
Långt borta ligger bondens gård
och ditåt vill man nog
När månen i ett sent kvarter
går fram bak brusten flik
av nattgrå moln och bleknad ger
terrängen hemsk mystik

Snart glesnar skogen, kummel där
man skönjer överallt
Vart vindsus blir ett mummel där
en skugga, en gestalt
Ett ögonblick rivs känslan kring
vårt tidsbegrepp itu
Och tusen år blir ingenting
I dag, i går, just nu

En rörelse, men skuggan är
min egen arm och hals
Men han som står vid stenen där
har ingen skugga alls
Jag svindlar, blicken stirrar stel
på nytt mot skrymslet, men
där finns ju ingen, såg jag fel?
Ett rov för stämningen

Allt klarare blir månens glans
Vi vänder för att gå
En uggla hoar någonstans
och blåsten friskar på
Vi skyndar oss, fast ingen flykt
precis, men gläds ändå
när vi når bilen, det känns tryggt
att åter åka få

Vår värld är icke deras lik
Vi skiljes av en mur
av avancerad kärnfysik
och upplyst, hög kultur
Men dock, den drift som drog oss dit
gav oss en dunkel chans
att se, vid nattlig snabbvisit
att någon mur ej fanns

© Bengt Furugärde,
https://.ickepoesi.com