Skymningssång

Skymning faller över fält och byar
Stjärnor spegla sig i mörka vatten
ifrån fästets brustna silverskyar
Ensam, ensam dröjer jag i natten

Och jag tänker på de flydda tider
då jag var ett barn med barnasinne
Nu är hjärtat hårt av livets strider
bittra känslor slagit rot därinne

Handen som var vek är hård av möda
Blick som sett hur kärleksbanden knutits
ser nu vårens röda rosor döda
över dessa löften som har brutits

Var finns bot för djupa sår som blöda?
Vem har räknat tårarna som gjutits?
Liv, din grymma hand förmår blott öda
och ger friden först när ögat slutits

Men när dag är slut och kvällen bjuder
frid åt skälvande och trötta sinnen
långt ur fjärran, flydda tider ljuder
helig klockklang, gamla barndomsminnen

täljs mig i vart vindsus genom träden
Ljumma kvällsvind, sjung mig, sjung mig åter
dina sällsamt vemodsfyllda kväden
Vek jag lyssnar till din sång och gråter

När på drömmars griftgård kvällssol skiner
sjunker jag till vila, trött av möda
ned bland rosor, vilka sällsamt glöda
bland min lyckas skymningsgrå ruiner

Bengts dikter

Läs vidare