Denna händelse utspelade sig någon gång i järnvägsnedläggningarnas tid i en mellansvensk så kallad håla, på väg att läggas ner den också. Anledningen till att jag hamnade där och att jag mitt i natten väntade på ett tåg är en helt annan historia som hade med olycklig kärlek att göra. Den historien är borta och glömd och skall inte berättas här. Nej, det är själva väntandet på det där tåget som skulle komma på morgonkvisten som är det intressanta.

Det var vinter, det var kallt och det var folktomt. På den tiden var det på det viset att man kunde ha kyrkor och väntsalar öppna för allmänheten trots att det inte var någon som utövade tillsyn, utom någon polis som eventuellt hade vägarna förbi på sin nattliga runda. Så inte denna natt, eftersom det var för kallt för både tjuvar och poliser. Jourhavande satt på stationen med kaffe och en bulle och hamrade rapporter på en gammal Halda.

Väntsalen var med andra ord öppen. Jag hade gått långt och med dåliga kläder var jag rejält frusen. Det var skönt att komma inomhus och även om där inte var normal rumstemperatur, så var det bra mycket varmare än ute i den bistra vintern. Interiören var som den var i gamla nedgångna väntsalar, träbänkar där generationer av ungdomar karvat in sina namn, kala väggar och dålig belysning. Utsmyckningen bestod av några tavlor av lok som för länge sedan gått till skrot, en bild av Gustav V och de sedvanliga turlistorna.  Jag lade ifrån mig väskan och tog av mössa och vantar. Jackan behöll jag på för det var som sagt ganska svalt i väntsalen. Det var ingen välkomnande miljö.  Jag gick runt i lokalen för att få igång blodomloppet, studerade tavlorna och turlistan. Det var först när jag tredje gången stod framför Gustav den femtes porträtt som jag upptäckte honom. Hur jag kunde ha missat mannen tidigare är fortfarande en gåta för mig, men kanske var det bara för att han satt i det dunklaste hörnet av lokalen och att han inte röjde sig med ett enda ljud. Jag hajade till, som man gärna gör när man tror att man är ensam och plötsligt inser att det finns en annan människa i närheten. Det såg ut som han sov så jag lät honom vara, men då och då sneglade jag åt hans håll.
Eftersom det inte kom ett endaste ljud från honom, vare sig som snarkningar, andning eller rörelse, blev jag efter ett tag misstänksam. Lever han? Och om han är död, vad gör jag då? Normalt sett bryr man sig ju inte om andra människor i en väntsal, det går nog att sitta död rätt länge utan att någon reagerar. Men nu var det bara han och jag med ett iskallt landskap utanför. Det var som vi av den anledningen på något sätt hörde ihop, hade något gemensamt. Jag satte mig på bänken framför honom och sade ”hej”. Inget livstecken alls, ögonen var halvslutna men ljuset speglade sig i dem som om han nyss gråtit. Det luktade svagt av avföring. Jag lade handen på hans panna, den var iskall.
– Han är faktiskt död, tänkte jag. Det var första gången jag kom i kontakt med en död människa och jag funderade på vad jag skulle göra. Ringa polisen?  Jag skramlade i fickorna och fick upp ett par tjugofemöringar. Fast man kunde kanske trycka sos-knappen? Men det var ju inget nödfall direkt, mannen var död och det var nog ingenting att göra åt. Jag hade visserligen lärt mig konstgjord andning när jag gick i simskolan, men här var det nog alldeles för sent för sådana aktiviteter. Fast till polisen fick jag väl ringa i alla fall. Jag gick motvilligt bort mot telefonen och försökte komma på vad jag skulle säga, men precis när jag var på väg att lyfta luren var det som mannen på bänken sade något. Det var överraskande och borde gjort mig livrädd, men jag blev mest förvånad. Det var inte på det viset att han ropade något högt, det var mer som han sade någonting inuti mitt huvud. Jag vände mig ändå om och svarade:
– Förlåt, vad sade Ni? (Man sade Ni till äldre personer på den tiden, alldeles speciellt om det råkade vara döda personer).
– Ring inte är Ni snäll, jag vill gärna dröja här ett slag, jag har ingen brådska, sade det inne i mitt huvud.
– Nej, det kan väl vänta, svarade jag honom högt och gick tillbaka och satte mig på bänken framför honom.

Han var lika död som tidigare och hade inte rört sig det minsta, inte vad jag kunde märka i alla fall.
Jag funderade en stund på om jag höll på att bli galen som konverserade med en död man, sedan på om jag ändå inte borde ringa till polisen, om det inte var ett brott att låta bli. Fast jag bestämde mig för att avstå ändå, jag ville med det där tåget och skulle det komma poliser blev det nog förhör och utredning och då skulle jag få stanna i den här hålan ännu en dag. Istället inledde vi ett samtal, ja, det var faktiskt så.
Nu blir det som sagt på ett alldeles speciellt sätt som en konversation mellan en levande och en död person tillgår. Det är ju så att den döde inte visar några tecken till liv, det är ju en del av det mortala tillståndet, men blinkningar, nickningar och andra små gester som ingår i en konversation mellan två levande personer, dessa gester överförde han på något vis direkt till min hjärna. Så i mitt minne agerar mannen som en levande människa, men jag vet samtidigt att det var så att jag satt framför en person som inte rörde sig det minsta, inte ens ett hårstrå som lyfte sig för luftdraget.  Men det kan tänkas att jag råkar skriva att mannen log, eller gjorde något annat som inte är relevant för en död. I så fall ljuger jag, och det är bara mina hjärnspöken jag refererar till i så fall. Jag ber er vänligen förlåta mig för detta.
Jag satt som sagt framför mannen och tittade in i de där döda ögonen så gott det nu gick. Den första frågan var naturligtvis dum, det insåg jag redan när jag ställde den, för jag frågade hur han mådde. 
– Tackar som frågar blev svaret. Jag har inte hunnit känna efter. Det högg något vansinnigt i bröstet, när jag gick min kvällspromenad, så jag gick in och satte mig här för att vila en stund. Men nu är smärtan borta, så på det viset mår jag bra, men det är en konstig känsla att vara död. Det är liksom nytt för mig. Det är skönt att du är här, men annars vill jag bara ha lugn och ro omkring mig just nu. Han återgäldade inte frågan, hur jag mådde, vilket jag var glad för.
– De kommer att elda upp mig! Han ryckte till som om insikten plötsligt slog ner på honom (ja, nu ryckte han ju inte till som ni förstår, men det där har jag ju redan förklarat).
– Ja, men Ni är ju död, spelar det någon roll tror Ni.
– Hm, jag vet inte, suckade han. Jag trodde nog att jag skulle komma till någon vacker plats efter döden, inte bli sittande i väntsalen i den stad där jag bott hela mitt liv. Ska detta vara himlen, skrattade han torrt.
– Nej, det hoppas jag verkligen inte, det skulle ju betyda att jag också är död. Nej, vi får hoppas att det bara är en väntsal för dig med.
– Tänk om jag blir ett spöke! Han spärrade upp ögonen som i skräck. Att jag ska gå omkring här i väntsalen och skrämma slag på folk som väntar på nattåget till Stockholm.
– Nä, försökte jag lugna honom, jag är ju inte rädd för Er. Det känns inte alls som om d Ni är något spöke.
– Jag har faktiskt ett spöke i familjen, det är en förfader från 1700-talet som springer runt på ett slott i Södermanland någonstans. Jag minns dessvärre inte slottets namn. Fast nu kan jag kanske komma i kontakt med honom. Eller vad tror du?
– Ja, fråga inte mig om vad du kan eller inte kan. Jag är som Ni förstår inte någon expert på att vara död. Det borde finnas någon på Er sida, om man säger så, som vet mer om den saken än vad jag gör.
– Så dumt av mig, det är klart att Ni inte kan svara på mina frågor, men det verkar inte hända mer än att jag bara sitter här och väntar. Inte har jag sett något ljus, inga änglar och egentligen ingenting mer än att jag inte har ont någonstans längre. Jag ser inte mig själv från ovan heller, men det kanske kommer? Oh, förlåt, nu ställde jag en så där dum fråga igen.
– Oh, det gör inget, svarade jag.
Nog tyckte jag vid den här punkten att jag borde få ut mer av ett samtal med en man från dödsriket, än det här. Han visste ju inget, han visste faktiskt ingenting.
– Borde jag inte ringa i alla fall, är det ingen som saknar Er?
– Jo, min fru undrar nog, men hon ligger förmodligen och sover. Jag brukar gå en promenad på kvällarna, tycker det är skönt. Fast det får jag väl sluta med nu. Nej, ring inte min fru, hon kan få sova ut. Det kommer väl folk hit så småningom och hittar mig. Jag ser inte fram emot det. Jag är faktiskt orolig för allt som ska hända med min kropp. Kan Ni be en bön för mig? Ja, inte för att jag varit särskilt religiös av mig i livet, men det skulle kännas tryggt, jag menar ifall…
Jag förstod vad han menade, men när det gällde böner, kunde jag bara två, och det var Fader Vår och Tryggare kan ingen vara. Det kändes litet genant, men jag läste ändå barnbönen för honom. Han log och sade att det kändes skönt. Ifall nu Gud faktiskt finns.
– Tänk om jag hamnar fel bara för att jag inte gått i kyrkan!
– Nej, så småsint kan väl Gud ändå inte vara, bara Ni har varit en bra människa i livet.
– Jo, jag har väl försökt i alla fall. Ni tror väl på mig i alla fall, det gör Ni väl?
– Att försöka tror jag räcker långt, Ni kommer nog till det rätta stället ska Ni se.
– Nja, jag vet inte det.
– Hurså?
– Att jag skulle ha försökt. Det är nog problemet, att jag faktiskt aldrig försökt. Man säger ju det där med att man alltid gör sitt bästa. Fast det är inte sant när det gäller mig.
– Åjo, sade jag för att trösta, det tror jag nog att Ni har gjort. Efter er förmåga.
– Nej, när jag tänker efter så har jag alltid gjort så litet som möjligt, jag har aldrig tagit i så där som andra människor gör. Jag har aldrig gjort mitt bästa. Jag var en smitare.
– Menar Ni verkligen det?
Han suckade.
– Jo det är sant. Jag har alltid varit omtyckt men det beror nog just på den saken. Att jag aldrig har varit ett hot. Att de alltid har vetat att jag är en nolla, en medelmåtta som aldrig kommer upp till deras standard. Människor älskar att vara överlägsna. Jo, det är nog därför. Jag har blivit älskad för att jag har varit en nolla. Men jag har profiterat på deras kärlek, det är på den jag har haft min framgång. För det har jag haft i livet. Men jag får kanske betala för det nu?
– Åh, försökte jag igen för att trösta. Ni låter inte som en elak människa för mig, jag tror nog att Ni kan komma till det bättre stället, att det är där Ni hör hemma. Människor älskar inte nollor, så jag tror inte på det där som Ni säger nu.
Han smålog.
– Tror Ni verkligen det?
Om han hade kunnat, hade han nog precis just då lagt sin hand på min, för jag kände på mig att det var just de orden han ville höra. Sedan hördes ett tåg tuta på avstånd.
– Ert tåg?
– Jo, det är så dags.
– Då får jag tacka Er för en trevlig pratstund. Ni är en vänlig människa.
– Oh, nöjet har varit helt på min sida. Klarar ni Er nu.
Jag insåg att det var ännu en dum fråga att ställa, om han nu skulle säga nej, vad skulle jag kunna göra åt det. Jag ville hem, inte ledsaga någon till vare sig himmel eller helvete. 
Jag sträckte fram handen för att ta farväl, men han tog den naturligtvis inte. Där var det som vår konversation klipptes av och han återgick till att vara en normalt död och därmed ickekonversabel person som bara satt där kall och stel. Jag lämnade lokalen och gick ut i snöyran.
När tåget kom in och jag stod på trappsteget till min andraklassvagn såg jag tillbaka emot väntsalen. Då var det som ett ljus rörde sig därinne. Jag har tänkt mycket på det där ljuset, vad det kan ha varit. Jag tänker faktiskt mer på det, än på den bisarra konversationen. Jag tror och jag hoppas att det var en ängel som kom för att hämta mannen till något fint ställe. Och som kunde lugna hans farhågor inför att bli uppbränd och nergrävd eller kallad till något annat hemskt ställe.  Det hoppas jag faktiskt.

©Leif Svensson 2010-03-15
htts://ickepoesi.com