Det är en varm och något fuktig sommarnatt på väg att gå över i morgon. Solen har ännu inte orkat upp över horisonten, men sprider ändå sitt ljus över älvmynningen och den imponerande bron som spänner sitt valv över ett vatten som ännu är svart och mörkt. En ensam ung kvinna kommer gående, det blonda håret flyger lätt i morgonbrisen. Den ljusa sommarklänningen fladdrar. En vacker syn, men kommer man närmare kan man se att hon har gråtit, och kanske hon gråter än? Hon stannar plötsligt till, lutar sig mot broräcket och börjar sakta klättra över det. Så står hon där på brobalken med endast vänsterhanden på räcket, när en ung man lösgör sig ur skuggan och sakta smyger fram till henne. Varsamt men bestämt tar han tag i hennes arm, hon skriker till, snavar och är på väg att falla, men han släpper inte taget, sträcker sig och lyckas få tag på hennes andra arm. Hon väger lätt, och på så sätt kan han lyfta henne över till den säkra sidan. Hon lutar sig snyftande mot hans bröst, och han kramar henne tröstande och utan ord.

Detta är Eriks dröm, och den slutar som sig bör i ömma kärleksbetygelser i kvinnans sovrum.

Erik är en man som vill att hans drömmar ska bli sanna, och allra mest önskar han denna drömmens uppfyllande.  Bron finns och han har också hittat bästa stället där man kan förvänta att en skön dam ska försöka begå självmord. Det är på det ställe där den ännu inte sträckt sitt spann över älvens vatten, utan går över en hård asfalterad parkeringsplats, men ändå med tillräcklig höjd för att man ska kunna förutse en snabb och säker död.

Det är dit han går, sent på kvällarna eller tidiga morgnar efter lördagsbesöket på puben. Även ibland vanliga nätter då han inte kan sova, kan det tänkas att han tar en termos och några leverpastejsmörgåsar med sig till sin utsiktspunkt, lutar sig tillbaka mot pylonens betong och njuter av kvällssol eller morgongryning, beroende av tid på dygnet. Det är sällan någon vandrare passerar och ännu mer sällan någon noterar Eriks närvaro. Men en dag, tänker han, dessutom har han kommit att tycka om själva väntan, hans undanskymda plats i tillvaron och den vackra utsikten.

Men om man väntar på något, så händer det till slut att det inträffar. Den unga kvinnan dyker upp, långt blont hår som det ska vara och ljusa lätta kläder som fladdrar i den lätta sommarbrisen. Och definitivt en självmordskandidat, maskaran utsmetad av tårar och hon hänger över cykeln som hon tungt leder. Erik ställer sig upp och följer henne på ett som han uppfattar det, lagom avstånd. Hon går långt, upp emot krönet av bron, vilket inte riktigt är vad han förväntat sig, han hade mer trott att man borde välja parkeringsplatsen som nedslagsplats och inte det mörka vattnet. Men så tänker tydligen inte kvinnan, och Erik tänker besviket att hon nog bara har för avsikt att gå över till andra sidan. Men mitt på bron slänger hon så cykeln med ett brak och kastar sig emot räcket. Det går så fort att Erik knappt hinner med, men när han väl reagerar gör han det snabbt. Med en sprinterrusch är han framme vid kvinnan, som nu hänger dubbelvikt över räcket, och med ett lyft rycker han henne tillbaka till gångbanan. Sedan händer något som Erik inte räknat med, han får en kraftig örfil. Framför honom står nu en ung kvinna med spyorna rinnande nerför hakan och ner på den vita klänningen. Ilskan sprutar ur ögonen på henne, och hon häver ut sig ” din djävla idiot, ditt förbannade missfoster, vad i helvete sysslar du med, titta hur jag ser ut. Dra du åt helvete”. Och så ger hon honom en spark på ett ställe som gör att han faller ihop som en fällkniv. Därför ser han inte när kvinnan tar sin cykel och med bestämda tramptag cyklar hem till sin lägenhet, där det inte finns utrymmer för några ömma famntag med stackars Erik.

Det är sådana upplevelser som gör att de flesta ger upp sina drömmar. Så inte Erik. Men naturligtvis tar det ett bra tag innan han hämtar sig från upplevelsen. Att bli kallad för djävla idiot är ingenting som går spårlöst förbi. Det tar några månader innan Erik är tillbaka på sin plats.

En sen augustikväll när det precis har börjat regna lätt, det är då som självmordskandidaten dyker upp på riktigt. Erik tänker inte på det till att börja med, för det handlar inte om någon ung kvinna, faktiskt inte om någon kvinna alls, utan en gammal man som tungt vandrar förbi stödd på landstingets kryckor. Erik följer med blicken hans mödosamma färd, hur han trött stannar till och med tung andhämtning vilar hängande på kryckorna. Så står han en lång stund utan att röra sig, innan han rätar på ryggen och släpper sitt stöd. Han tar ett steg fram emot räcket, sedan lutar han sig tungt emot det genom att låta båda armarna hänga över och kämpar för att få upp ena benet. ”Han gör det ”, tänker Erik och går snabbt fram emot mannen. Han inser att han måste göra en insats, även om det nu inte är den kvinna som han drömt om. När han når mannen känner han en kraftig stank som får honom att rygga tillbaka. Mannen luktar så illa att han tar två steg tillbaka och funderar på att vända därifrån, men det är trots allt en människa i nöd intalar han sig och lägger därför händerna på mannens axlar samtidigt som han försöker låta bli att andas – åtminstone inte genom näsan.  Detta får till följd en lång svavelosande förbannelsetirad från den gamle där han undrar vem Erik är och varför han är så urbota korkad som försöker hejda honom i hans livs viktigaste ögonblick.  – — Inte han också, tänker Erik, varför ska självmordskandidater vara så otacksamma? Nåja, den där flickan var ju bara fyllesjuk, förstås.
Erik försöker få till ett slags medmänsklig kram, vilket är svårt eftersom mannens kroppshydda är tämligen oformlig, och överrocken han bär så fet att händerna bara glider. Äckligt, är det. Dessutom är mannen inte alls mottaglig för någon typ av medmänsklighet. Han vänder sig emot Erik, hötter med högernäven och skriker så att saliven skvätter:
-Ge fan i mig, dra åt helvete din slyngel.  Låt mig vara ifred!
– Men du kan inte bara överge det här, se så vacker världen är, Erik pekar ut över vattnet där solen precis är på väg att lyfta sig över horisonten.
– Jag ser inte ett smack, jag är nästan helblind, halvdöv också, har smärtor i hela kropp som gör att jag knappt kan gå –  det är nog femtonde gången som jag har försökt att ta mig hit, men första gången jag lyckats, så inte ska du hindra mig nu, från att ta det sista steget. Jag är less på den här skiten, det finns ingenting kvar för mig. Dessutom funkar inte hjärnan heller och inte pisseriet och bajseriet. Skit, skit, skit är det med livet.
Med de orden hänger han sig trött emot räcket igen, och börjar febrilt kämpa för att komma över. Han lyckas få upp högerbenet, men med vänsterbenet var det värre, det blir så att han blir hängande med ett ben och en arm på ena sidan och den andra armen och benet fortsatt kvar på brosidan. Där verkar det som han har tömt sina krafter och aktiviteten avtar mer och mer. Till slut är det bara några ynkliga ryckningar i vänsterbenet, som indikerar vad han fortfarande vill. Erik står som paralyserad och ser på. Så hör han plötsligt ljudet från en lastbil som närmar sig från andra sidan, än syns den inte men det dröjer säkert inte mer än någon minut. Det finns nu bara två val, och Erik väljer snabbt. Han tar tag i mannens vänsterben, och lyfter det uppåt, över räcket, förvånad över hur lätt det går. Mannen trillar handlöst, slår i brobalken och fortsätter så med utsträckta armar nedåt mot parkeringsplatsens hårda asfalt.
Dunsen när kroppen slår i betongen därnere är ett ljud som kommer att förfölja Erik resten av sitt liv.

Mannen landade på mage. Där han låg, såg det inte märkvärdigt ut, det kunde ha varit en människa som vilade, eller med tanke på platsen, sov ruset av sig. Huvudet var vänt så att det låg på vänstra kinden, högra armen halvt i vinkel framför ansiktet och vänster arm vinklad åt andra hållet, ner mot låret. Det som talade om något annat än en tupplur, var den mörka fläck som spred sig från huvudet. En blodfläck. Erik vände tillbaka och sjönk ner vid sin plats i skuggan av pylonen. När han lutade sig en aning åt vänster, kunde han se mannen därnere. Ett gäng ungdomar kom skrattande förbi, upptäckte mannen och sedan höga kvinnoskrik. De har förstått, tänkte Erik, jag borde ge mig av härifrån, tänk om jag blir anklagad för mord. Kanske jag har gjort mig skyldig till mord. Eller självmord? Kan man vara skyldig till självmord på en annan person? Hur det nu kom sig, så orkade han inte ställa sig upp, benen ville inte. Han bara satt.
Efter en stund kom ambulans och polis till platsen. En av poliserna tog några bilder, en annan pratade med ungdomarna och antecknade i ett block. Efter en stund kom en polisbil upp på bron, stannade på vägbanan och två poliser gick ut. De plockade upp kryckorna från gångbanan, böjde sig över räcket för att titta ner på mannen som fortfarande låg kvar och åkte sedan därifrån, utan att ha upptäckt Erik. Kanske var det alltför uppenbart för att man skulle se sig om efter någon förövare?

Erik betraktade det hela som från någonstans utanför, som om det inte angick honom. Han såg hur ambulanspersonalen stoppade in den döde mannen i en svart plastsäck, och han undrade om stanken från mannen var lika stark nu, då han var död? En brandbil körde in på platsen, parkerade snett emot ambulansen och två män hoppade ur. De hälsade hjärtligt på ambulanspersonalen, förmodligen kände de varandra. Kollegor förstås, tänkte Erik. De hjälptes åt att lägga mannen på en bår, och lyfte in den i ambulansen, ambulansföraren sade något, hoppade in på förarplatsen och hans kollega satte sig på passagerarsätet, så var de borta. Det enda spår som var kvar var blodfläcken, men den städades effektivt bort med hjälp av brandsprutan. Så var också brandbilen borta och solen gick upp över en stad och en dag som var som vilken annan dag som helst.

Utom för Erik, som försöker värja sig mot tanken att han dödat en människa. Han tänker istället att han gett mannen ett pass till himmelriket. Och sedan tänker han att mannen i gengäld har gett honom ett visum till verkligheten.

© Leif Svensson 201103
https://ickepoesi.com