Jag ångrade att jag hade köpt den. Det var ett hastigt infall, och fullständigt onödigt. Veronica hade redan 5 stycken högkvalitativa instrument, hon behövde inte den här loppisfiolen. Jag hade betalt knappt femhundra spänn för den. Som sagt, ett infall för att den såg fin ut när den låg i solen, och jag skulle ha en present med mig till min kärlek. Fast jag undrade om det inte skulle verka som en skymf. Veronica var redan försteviolinist, ett musikens underbarn. Hon skulle knappast spela på den här. Om jag hade haft tid skulle jag nog lämnat den i en papperskorg och köpt ett guldhalsband istället.

Jag hade rätt, hon blev sur.
”Var har du hittat det här skräpet?”
”Jag tycker den är fin”, försökte jag.
Hon suckade, gav mig en ilsken blick och gick hastigt ut med det långa mörka håret slängande efter sig. Jag älskade henne mer än allt annat, och ville inte alls göra henne ledsen, jag klarade bara inte av att komma med de rätta presenterna vid de rätta tillfällena. Veronica sökte sig ner mot havet, där hon stod på en klippa och såg ut över evigheten, med vinden i ansiktet och en solnedgång som färgade hyn i guld. Jag smög fram och ställde mig snett bakom. Hon kände min närvaro.
”Förlåt mig, jag vet att du menar väl.” Veronica hade mjuknat. Jag lade armen runt henne och svarade:
”Det är vackert, eller hur?”
Då såg hon på mig och log.
”Mycket! Ska vi gå upp och undersöka leksaksfiolen nu?”
Jag skrattade, inte för skämtet utan för att hon var min igen, att hon var Veronica så som jag ville ha henne.

Det var något speciellt med hennes fingrar. Långa smidiga och med en fiol i handen kunde hon få dem att röra sig som om de levde ett eget liv.
Hon hanterade mig på samma sätt.
Nu såg jag henne plocka med min loppisfiol. Allvarligt knäppte hon på strängarna, den klingade falskt förstås. Veronica verkade förvirrad, smått bekymrad och djupt allvarlig skakade hon lätt på huvudet.
”Ska byta strängarna”, mumlade hon för sig själv.
Hon kom med en mjuk trasa och strängar. När de gamla var demonterade putsade hon försiktigt av dammet från fiolkroppen, sprickorna och krackeleringarna försvann till vår förvåning, och den där lystern som jag uppfattat i solen på torget i Amsterdam, kom faktiskt tillbaka.
”Du har rätt, den är fin”, sade Veronica och tittade upp, med ett förvånat uttryck.
Jag log, men sade ingenting, utan fascinerades bara av fiolens förändring.
”Den tycker om mig”, sade Veronica.
”Klart att den gör”, svarade jag och log.
Hon strängade på, hartsade fiolen och drog igång Gärdebylåten. Den var hennes normala uppvärmningslåt. ”Lagom lätt och ett roligt tempo”, brukade hon säga. Fast sanningen var nog den att det var ett sätt att knäppa hennes gamla musiklärare på näsan, han som hatade knätofsmusik.
Musiken fyllde rummet och den var nästan smärtsamt påträngande. Veronica lade stråken åt sidan efter halva låten.
”Rummet är för litet, vi går ut och prövar. Jag har aldrig träffat på en fiol med sådant tryck någonsin tidigare. Älskling, det är något helt fantastiskt det här.” Hon var definitivt inte sur längre.

Fullmånen hängde över havet, men måsarna hade ännu inte avslutat sin skräniga konsert. Vattnet låg kav lugnt.
Veronica satte sig på klippan ovanför bryggan. Jag stannade nedanför och såg henne i profil mot månen, såg hur hon kastade bak håret på det där välkända sättet, satte fiolen till hakan, slog baksidan av stråken mot näsan ett par gånger innan hon började spela.
Jag vet inte vad hon spelade, jag vet inte ens vad det var vi upplevde. När hon satte stråken mot strängarna var det som om världen gick över i ett rött skimmer. Musiken var inte längre något som kom från fiolen, den fanns inom mig. Tidsperspektivet var borta.
Veronica spelade tills morgonljuset kom. Då lade hon fiolen åt sidan och vi älskade där på klippan. Ömt och länge. Aldrig har jag älskat Veronica så som den natten.

Om det inte regnade, satt hon sedan på klippan varje kväll och spelade. Ryktet spred sig, speciellt bland barnen. Så småningom hade hon en hel skara som hänförda satt och lyssnade till hennes spel. När föräldrarna kom för att hämta in sina små, blev de ofta sittande de också. Jag minns inte att det någonsin var någon som pratade eller applåderade. Man bara satt helt still och lyssnade och när Veronica lade ifrån sig fiolen, gick man tyst hem till sitt.
När vintern kom flyttade Veronica plötsligt och utan förvarning ifrån mig. Hon hade fått ett erbjudande från Prags filharmoniker, som hon sade sig inte kunna tacka nej till. Det var tänkt att jag skulle komma efter men så blev det aldrig, eftersom hon hann hitta en ny älskare innan jag kom iväg. En konsertpianist. Vi höll sporadisk kontakt det första året, men sedan tog det också slut, så som det brukar gå. Jag saknar henne egentligen inte, men jag saknar den där sommaren och hösten. Framförallt saknar jag fiolspelet.

Jag var i Prag förra året, och då passade jag på att söka upp henne. Jag hittade adressen efter en del letande, och så stod jag där framför hennes dörr. Nervöst ringde jag på dörren. Det var hennes man som öppnade.
Det visade sig att Veronica inte bodde kvar längre, hon hade slutat sin anställning och gett sig iväg till Zimbabwe.
”Zimbabwe, vad i herrans namn har hon där att göra?”

”Hon spelar för AIDS-sjuka barn, vandrar runt i landet, från by till by, och spelar fiol. Det gjorde hon här också, hon gick ut på kvällarna och spelade på gatorna i förorterna. Hon var aldrig hemma. Jag saknar henne, men livet är lugnare nu. Vi är fortfarande gifta, faktiskt.”
Han ursäktade sig, sade att han inte hade något hemma, att han inte kunde bjuda in mig. Det var väl lika bra det, tänkte jag.

När jag gick nerför trappan hörde jag honom hamra på pianot. Falskt och övergivet

© Leif Svensson 2002
https://ickepoesi.com