Torgild

Ett vikingaöde

Han vänder blicken ut mot vågorna dit där hans längtan bor. Det blir ingen mer seglats för Torgild. Trots att havet ligger så nära är det ändå oåtkomligt. De andra leker fortfarande med tanken att bygga skepp, men han vet att det bara är prat vid kvällens eld. Visserligen har de byggt en liten båt för fiske, men det ska mer till för att bygga ett skepp för stora vatten. Det hade varit tillräckligt arbetsamt att snickra ihop den lilla båten, de ville inte riktigt bli vän med de främmande träslagen. Förresten har de inga kvinnor som kan tillverka det segel som krävs för en havsseglare.
Torgild inser därför att han och de andra är fast i det här landet där inget är normalt, där regn faller som vattenfall och där solen bränner både mark och människa. Sådan hetta som här har han aldrig känt, och då har han ändå trampat mark i många märkliga krokar av den här världen.

Han suckar och suger i sig av havsbrisen. Havet som alltid var hans andra hem och trygghet ligger nu som en väldig belägrande fiende och hindrar honom att återvända till hans faders jord. Fast fadern har väl vandrat till det andra riket vid det här laget. Om det nu är till himmelen som de nya prästerna pratar om, eller om han sitter och dricker mjöd med asarna i Valhall. Nog tror Torgild mer på det där sista, det är i alla fall den belöning han själv åstundar när den dagen kommer.

Kvinnan som står snett bakom honom, byter fot. Han behöver inte vända sig om för att veta, hennes närvaro känner han inom sig. Jord kallar han henne, för det svarta brända ansiktet och för hennes släktskap med detta land. Han är glad för henne, även om han kan sakna en kvinna av den sort som finns därhemma. Här är kvinnorna tysta och undergivna men ändå starka. I början hade han företagit sig att fostra Jord till sitt eget sinnelag, och han hade brukat många slag när orden tröt, men det fungerade inte. Hon vek undan och efteråt stod hon just så som hon nu står bakom honom. Som fastvuxen i den jord som fött henne, och med ögon som sade honom att slag inte var det rätta sättet att handskas med henne.
När han tänkte efter, var det rätt och enkelt. Denna kvinna hade något som han saknade, hon hade den frid han själv sökt. För visst var det så han kände efter det sista blodiga slaget. Att alla dessa strider, alla sår han fått och alla män de dödat, inte var något att vara stolt över. De hade pratat om det den kvällen när de slickade sina sår, han och hans män. Vad livet var. Kanske en aning tårögda av vinet de hade kommit över, men det var trots allt en kväll för djupa tankar. Fride höll ett gott tal om mannamod och hjältedåd, som vanligt kanske, men med extra glöd i orden. Det var efter hans utläggning som de bestämt sig för att resa ifrån alla krig och allt våld, att resa ända tills de hittade det där förlovade landet som de vita prästerna mässade om. Och så hamnade de här. Torgild torkar pannan och slår fåfängt efter en fluga. Han suckar, vänder sig om, nickar mot sin kvinna och börjar gå in emot landet igen. Till det som han nu och för alltid måste kalla sitt hem.

Det förlovade landet finns inte i denna världen, det är Torgild övertygad om nu. Deras resa förde dem till alla världens hörn, mycket märkligt har de sett, många strapatser har de fått utstå, och fast tanken var att de skulle resa ifrån kamp och dödande, hade det kommit tillfällen då de fått plocka fram sköld och svärd för att freda sig själva och båtarna. Men skymten av något förlovat land, det hade de inte sett. Marken bränner under honom och han tänker att detta är det sämsta av alla länder. Och just här har de fastnat.
Med en lätt nick låter han kvinnan förstå att det är dags att återvända, han låter henne gå före, för själv har han svårt att hitta rätta vägarna, här där varje steg är det andra likt. Men Jord har de rätta vägarna inom sig. Den brännande jorden till trots, går hon obeskodd och hon gör inte en min av att hettan och flugorna bekommer henne. Han vet att hans liv ligger i hennes händer, hon har en förmåga som är livsviktig i detta land och som han själv saknar. Hon vet var att finna vatten.

Han tänker på hur de möttes. Det var efter att de lidit skeppsbrott och förlorat båtarna. Männen var uttröttade och uthungrade efter en lång seglats under hårt väder. Det var förstås ett misstag att försöka ta sig in till land där de gjorde, men de var i desperat behov av färskvatten och hade att välja mellan att kämpa mot rasande hav och klippor, eller en död av törst. De valde hav och klippor, som de menade var en mer fysisk fiende att slåss emot. Båtarna hade slagits till spillror bland klipporna, och slåss mot det rasande havet var de sannerligen tvingade att göra. Många av hans män gick under i den kampen, det var färre som samlades vid stranden, och de som inte hade tömt sina liv hade tömt sina sista krafter. I hettan under den brännande solen hade de fallit i febrig sömn.
När Torgild vaknade fanns de där, en liten grupp människor av den mörka sorten. Natten hade kommit och det brann en eld där en kvinna hölls med att laga mat, medan de övriga tog hand om Torgild och hans män. De mörka männen satt på huk runt en annan eld och verkade ha någon slags överläggning. Men inget prat hördes därifrån, utan istället ljöd en märklig hummande musik. Torgild hade aldrig tidigare hört något liknande, men det var ett lugnande och behagligt ljud. Han föll i dvala igen, nu mera rofyllt.
Nästa gång han vaknade var det ljust. Kvinnan som han kom att kalla Jord satt då vid hans sida. Hon var ingen skönhet, men hon hade svalkande händer och på något vis kände Torgild gemenskap med denna varelse, som han ännu inte kunde prata med. Det var en visshet att denna kvinna hörde ihop med hans liv.

Det märkligaste, tänker Torgild, är att varken tid eller avstånd existerar här. Vill man andas havsluft, tar man bara sin väska, en vattensäck och pilbåge och börjar gå. Inga beslut behövs, inga ord behöver sägas. Jord tänker också hans tankar så hon greppar sina säckar nästan i samma ögonblick som Torgild. Om de så är borta en förmiddag eller flera månvarv, är rutinen densamma. Här existerar inga välkomnande och inga farväl.

Nordmännen har inte blivit som Folket, så Torgild hälsar avmätt på Fride när han återvänder till det som de numer anser vara hemma. Här har de ordnat en liten by, en fast plats att leva på, något som anses väldigt komiskt av landets invånare.
Fride satt i diskussion med några människor som Torgild inte kände till utseende, men det förvånade honom inte, det kom ofta främmande på besök. En anledning var naturligtvis nyfikenheten att se de märkligt bleka männen som kommit hit över haven från ett land så långt bort att resan tillbaka är så lång att den inte går att göras. Den andra och kanske viktigare anledningen var smedjan.

Det var Fride som hade hittat järnet när han var ute på jakt med en av de infödda. De hade inte haft någon jaktlycka, men upptäckten av malmen betydde så oerhört mycket mer. Det var tur att de hade Mörk, som var en skicklig smed från Norge och han besatt de kunskaper som gjorde att de hade kunnat bygga upp en smedja. Han var visserligen svårövertalad när gällde att dela med sig av sina yrkeskunskaper, men insåg väl också att hans hemligheter inte var något värda, om han inte fick de andra till sin hjälp. För tillfället jobbade männen med att framställa kol, något som hade ställt till stora problem i början, oerfarna som de var och okända med träden som växte här.

När de hade startat smedjan, hade de funnit att de hade hittat en utkomst som höll dem vid liv. Smedjan gav dem en ställning och den gav dem också mat. Tidigare hade deras främsta försörjning kommit från fiske. Fisket var gott här, men fisk blev till en enahanda och därmed tröttande diet. Jakten var en osäker sport. De kände inte djurens egenheter, och det kunde gå veckor mellan de gånger de faktiskt kom hem med byte. Eftersom de heller inte hade förmåga att hitta vatten, gjorde de inte några längre turer på egen hand, och folket ville helst inte ha dem med på sina jakter. De fann nordmännen klumpiga och fyllda av främmande ande, och menade att de skrämde bytet långt innan man kom det nära. De ansåg helt enkelt inte de främmande männen stå i samklang med landet. Som jaktpartner anlitades nordmännen därför sällan, och när de hände var det mest av artighet.

Smidet lockade Folket. Det var något nytt och okänt, men de insåg snabbt fördelarna och värdet med de nya verktygen av det nya materialet. Ryktet spred sig som med vinden, och för sköldar, svärd och knivar kom människor vandrande från hela detta väldiga land. Någon handel var det inte tal om, de gav helt enkelt bort sina produkter som gåvor, och i gengäld fanns alltid en grupp från Folket boende i närheten av byn, och de såg till att nordmännen hade vad de behövde i mat och klädväg. Hur de hade kommit till denna ordning, visste Torgild inte. Inga förhandlingar hade förts, inget öl hade druckits för gemensam lycka, och inga handslag hade växlats. Men livet var gott, det insåg Torgild. Det var bara när hemlängtan rev i bröstet, när längtan efter en kall vinter eller en lång vandring i hemlandets skogar, som han förbannade sitt öde. Det var då han gick till havet för att blicka ut över oändligheten, och för att inbilla sig att han även kunde känna en nyans av hemlandets dofter. Där i ensamheten tillät han sig att osedd fälla några tårar över sitt öde. Han menade för sig själv att det krävdes för att klara att leva vidare.

Så levde Torgild och hans män i främmande land, med sina drömmar och sin längtan, tills de själva blev en del av dess jord. En liten grupp män som blev en parentes i ett väldigt land långt bort, men vars minne fortfarande lever kvar för att det var de som kom med skölden och svärdet.
Tusen år har passerat, men enligt aboriginerna kan man fortfarande höra slagen från nordmännens smedja, om man vet var man ska lyssna. Och Torgild står än idag och spejar ut över havet, för dem som vet var man ska titta

Noveller

Läs vidare