Hon kom med förlåtelseböner och ånger. Jag tog emot dem och hennes kropp, för jag behövde så väl en kvinna. En kvinna är stabiliserande, även om det tar emot att säga så om Alexandra.
När hon fick se varghäftet blev hon eld och lågor.
”Det här är suveränt! Och det är din pappas?”
”Ja, min mamma säger det.”
”Berätta om din pappa!”
Så jag berättade om mannen som nästan aldrig sade något, bara kom hem för att äta middag och sedan vila sig på soffan.  Mannen som var kall som is.
”Men han var något annat innan din syster? Vad hände med henne förresten, du har aldrig sagt något om en syster!”
”Marianne – hon dog.”
”VA! Varför har du aldrig berättat detta, när dog hon?”
”Hon hade inte börjat skolan än.”
”Inte konstigt att din pappa blev så dyster.”
”Men det blev han inte då, det blev han när hon föddes, enligt mamma.”
”Hur gammal var du när hon dog?”
”Jag skulle väl fylla tio.”
”När jag frågade om det hänt något speciellt när du var tio sade du nej. Om ens syster dör är väl det en stor händelse, varför berättade du inte då?”
”Vet inte, tänkte inte på det.”

Jag ville inte diskutera Marianne med Alexandra. Marianne som bara försvann. Vi trodde att hon gick ner sig i bäcken, men hon hittades aldrig. Därför gick det ett helt år innan begravningen, vi var tvungna att vänta på att hon skulle bli dödförklarad sedan begravde vi en tom kista. Varken mamma eller pappa grät. Jag drömde och hoppades länge att hon skulle komma tillbaka, kunde aldrig tro att hon verkligen var död.
Efter begravningen nämndes aldrig hennes namn, det enda som fanns kvar var ett foto i bokhyllan i vardagsrummet, allt annat städade mamma bort. Det verkade som hon städade bort henne ur våra medvetande också.

Alexandra tillbringade resten av kvällen med att rita horoskop. Jag låg i sängen och läste då det spolade i toaletten på övervåningen. Snabbt tog jag mig ut till Alexandra i köket, höll henne kvar där.

”Vi går inte dit upp, vi ska inte skrämma honom igen.”
Det kändes viktigt att hålla min spökpojke kvar, jag var glad att han var tillbaka.
”Nej, jag stannar. Snälla sätt dig, jag vill tolka de här.”
Hon pekade på papperen på köksbordet och jag satte mig.

Alexandra tryckte båda handflatorna i bordet, andades djupt ett par gånger, och sjönk sakta ner på stolen.
”Din pappa! Hos honom ser jag Mariannes födelse tydligt, hon kommer in som ett främmande, kanske skrämmande element. Något han måste slåss emot. Inte alls som vid din födelse. Den borde varit lycklig. Men det finns något mer, en tvilling?”
”Inte vad jag vet.”
”Kunde varit en pojk, Alexandra tystnade och tittade uppåt taket.”
Jag tänkte på samma sak, om pojken däruppe var Mariannes syster.
”Men det är ändå något som inte stämmer, jag tror det är fel tolkning, sade Alexandra. Kan det finnas någon annan lösning. Din mamma, kanske hon hade en älskare? Kanske Marianne inte var din pappas barn?”
”Skulle min mamma haft en älskare, nej det tror jag är uteslutet.”
Alexandra log.
”Men det skulle förklara hela saken, eller hur. Om din pappas förändring.”
”Jo, men ändå. Hon var alltid hemma hos oss.”
”Hmm, men det finns något här jag inte kan tränga igenom.”
Plötsligt smällde det till i köksfönstret. Jag tittade upp och såg något fladdra till därute, men det gick så snabbt att jag inte registrerade vad det var. Vi vågade knappt andas. Men sen var det tyst igen.
”Vad var det?”
”Går vi ut och tittar?”

Jag gick fram till fönstret men såg ingenting. Vi smög räddhågset ut i trädgården, men därute fanns ingenting ovanligt.
”Förmodligen en fågel. Nu går vi in, det är dags att gå och lägga sig.”
Precis när vi skulle till att somna dunsade det till i övervåningen, och en dörr slog igen. Vi kröp bara ihop intill varandra, låg länge tryckta mot varann. Till slut viskade Alexandra ”någon söker dig”, åtminstone tror jag att hon viskade det, alldeles innan sömnen kom.

Den natten drömde jag återigen vargdrömmen och den största vargen hade drag av min pappa.

© Leif Svensson 2001