Den lilla rödhåriga flickan hade en älsklingsleksak, en sliten trasdocka med lysande gula hårflätor och rödvitrutig klänning. Med den lekte hon älsklingsleken, lekte begravning, som gick till så att dockan grävdes ner omsorgsfullt i sandlådan.  Psalmen var alltid ”tryggare kan ingen vara”, och efteråt fällde hon en tår, för att så ska det vara på begravningar. Hon var noga med att sjunga alla verserna.
När leken var slut, grävde hon upp Majanne och grälade på henne för att hon smutsat ner sig. ”Du förstår vad det är jobbigt att tvätta dina kläder hela tiden”. Och så fick dockan en dask där bak.

Mariannes värld var trädgården, gräsmattan, sandlådan och vinbärsbuskarna. Häcken var gränsen för det tillåtna, utanför fanns skogen och ån, det farliga vattnet och farbröderna. Mamma oroade sig alltid för ån, men ingen sade något om farbröderna. Dem var det bara Marianne och Majanne som var skrämda av. Därför lekte de aldrig i närheten av häcken.

Det förbjudna skrämmer och fascinerar. Uppsatta gränser är till för att överskridas. När den stora hunden visade sig i öppningen i häcken, blev lockelsen för stor för flickan. Med Majanne i famnen gick hon sakta mot djuret, stannade inte förrän hon stod alldeles framför det och såg rakt in i dess sneda gula ögon. Så såg de på varandra, djur och människa, för en kort sekund eller kanske evighet, innan den visade tänderna i ett grin och vände tillbaka mot skogen.

Marianne följde efter, för första gången ensam utanför häckens skydd. Hon sökte sin vovve, men såg den inte någonstans. Nästan framme vid ån dök farbröderna upp bakifrån, tog tag i hennes armar, menade att hon skulle akta sig för vattnet.
Hon ville skrika efter mamma, hon ville skrika att de skulle låta henne vara, hon ville skrika att hon inte fick vara i skogen, hon ville skrika att hon kunde springa hem själv.
Men inget ljud kom över den lilla flickans läppar. Borta var hon sedan, bara Majanne låg kvar bland löv och blåbärsris.

© Leif Svensson 2001