I bondgården borde det vara tyst, men inte denna stormnatt. Husfolket var samlat i köket, satt kurade och lyssnade till vindtjut och vargyl. Det knakade och pep i det gamla huset.
”Hon är ute med sina vargar, då hålls mässa inatt.”
”Man borde hämta prästen!”
”Vår präst är för klen, förresten vem skulle ge sig ut en sån här natt. Säkrast stanna inomhus. Minns hur det gick får Per i Skogen.”
Alla mindes, men visste att historien skulle bli berättad ändå.

”Det var djävulsnatt då också. Fanstyg flög i luften och Hon var ute med vargarna för att vaka vid kyrkan, så att inga kristna kom i närheten. Hon beskyddade Fan själv.
Per var också ute den natten, han saknade sin get, det var den han var ute och sökte. Per räddes varken Gud eller Djävulen, och för sin get kunde han trotsa vem som helst. Han drogs mot kyrkan, tyckte sig höra getens bräk genom stormen. Och i kyrkan lyste ljus.

Vem vet vad han upplevde, prästen hittade honom dagen efter, när det ljusnat vågade han sig fram ur sitt gömme, vågade ta sig till sin kyrka. Framför porten låg Per, svårt vargbiten, men vid liv. Prästen fick hämtat mig och häst-Mats, vi fick med oss Per till Hulda, han var på gränsen till de döda, men Hulda lyckades behålla honom på denna sidan. Fast han blev aldrig människa mer. Ni vet ju hur han är idag, rädd för sin egen skugga till och med. Man går inte på djävulsmäss ostraffat.”
”Och geten”, frågade någon.
”Geten, ja det var lika hemskt. När prästen kom in i kyrkan låg den på altaret med huvudet avskuret, och huvudet hade de satt på Jesus.”
Ett mummel uppstod i stugan när folk korsade sig och läste sin Pater Noster.

”Men är det verkligen Djävulen själv däruppe”, undrade någon.
En rysning gick genom folket när Han nämndes, det lästes flera Pater Noster.
”Vad Hulda fick ut av Per var att det var svarta män, långa män i kyrkan, män utan ansikten. Och barn.”
”Barn?”
”Barn, förlorade barn, bortsprungna barn. Vem vet, kanske djävulens barn. Det var allt Per sade, eller i alla fall allt som Hulda ville berätta.”

Ingen i stugorna runt kyrkan sov den natten. Man vakade ut den, och när morgonen kom gömde man den djupt i själen. Om djävulsnätterna teg man.

© Leif Svensson 2001